Nicolai Gedda har avlidit
Vår avhållne hedersmedlem, hovsångaren Nicolai Gedda, är död. En förlamande tomhet omsluter mig när jag skriver dessa ord. Så som det ofta är med högst levande personer som är tillgängliga via sina inspelningar, så är det också med Nicolai.
Den omedelbara reaktionen vid dödsbudet var för mig att genast sätta på några favoritinspelningar och övertyga mig om att ett sådant konstnärskap som hans, via de lysande inspelningarna från 1952 och fram till inpå 2000talet, kan aldrig riktigt dö. På samma sätt som vi håller minnet av Jussi Björling, och många av hans sångarkolleger vid liv genom alla väl bevarade dokument vi har att tillgå, så kommer undan för undan nya lyssnare att bli betagna av Geddas röst och allt det uttryck som hans stämma förmedlar. En sångare, som hela sitt liv ägnar sig åt ögonblickets konst, lever vidare i sina inspelningar som trotsar den mörka döden. Det är nästan som prästens förtröstan och löftet om ett evigt liv vid en jordfästning. En sångare utan en efterlämnad skivskatt, skulle fortare försvinna till hävderna.
Nicolai Gedda hann, under sin långa och mångsidiga karriär, göra så mycket mera än bara leverera ett begränsat antal operaroller på scenerna världen över. Eftersom han behärskade och utvecklade så många genrer, så var hans konsertverksamhet minst lika viktig. Till titeln operasångare kan med eftertryck tilläggas operettsångare, romanssångare och konsertsångare. Även om en del av dessa discipliner inte direkt praktiserades på scener och estrader, så framställde han så mycket utsökta inspelningar, inte minst inom operettgenren, som i de flesta fall i dag betraktas som oöverträffade, trots att han inte gestaltade så många av dem på scenen, att han nu står i det främsta ledet vid sidan om sångare som Richard Tauber och Rudolf Schock.
Nicolai Gedda och Elisabeth Söderström i Idomeneo av Mozart. Foto Enar Merkel Rydberg
Nicolai Gedda som Lenskij i Eugen Onegin
Sällan har en sångares teknik avspeglat sig tydligare i apparitionen än hos Nicolai Gedda. Att blott lyssna till
hans inspelningar och studera hans postur på scenen är den bästa av skolor. Han är en representant för det så kallade inre leendet, som skapar en plattform för placering, artikulation och expansion. Han var en sångare som inte tyckte språket och orden var i vägen för det vokala. Tvärtom utnyttjade han varje vokal och konsonant till brytpunkter som gör att hans uttryck alltid är starkt närvarande och ändamålsenligt. Andning, egalisering, legato och dynamik var närmast fulländade i hans röst. Klok och medveten om både begränsningar och bästa lämplighet, så valde han repertoar med största klokhet och insikt. Han vågade experimentera men tog alltid konsekvensen av något som fungerade mindre bra och exkluderade sådana saker ur sin repertoar.
Trots alla illasinnade rykten om Nicolai som en intellektuell snobb eller alltför akademisk och exklusiv sångare, så vet alla vi som kände honom och såg honom på nära håll att så icke alls var fallet. Mitt i all nobless så var han något av en avspänd söderkis, som älskade roliga historier med fina punchlines. Han avgudade Helan och Halvan och W.C. Fields och andra fina komiker och crazyartister. Så nog var Nicolai också en folkets sångare. Som gärna bidrog vid välgörenhetsgalor och som medverkade i Hylands hörna exempelvis. Han var förvisso också en mycket privat person med hög integritet, men alltid snar till vänliga ord och galna skämt.
Detta gjorde honom till en utmärkt entusiasmerande sångpedagog och coach också. Men det blev problem, eftersom den anstormning av elever, inte minst ifrån Japan, som ville studera för honom, när han började så smått att undervisa i liten skala, växte för stark och genom att hans stora vänlighet och välvilja var så stor att hjälpa, så blev han tvungen att ransonera bland sina sångelever, och likt många av hans stora föregångare, i första hand hjälpa kolleger i karriären som behövde en knuff i rätt riktning. Få kunde, som Nicolai, tipsa om ”tricks-of-the-trade” över ett telefonsamtal. Han var ingen metodsångare men kunde så att säga ”läsa” en röst och vad som behövde göras med den.
Med sitt ursprung som Stockholmskis och närheten till det ryska, genom adoptivfadern som var Donkosack och också en tidig vistelse i Tyskland i unga år, så blev han tidigt kosmopolitisk, och där lades grunden till hans geniala språksinne, som aldrig sviker. Gedda var en sångare med unik textmedvetenhet mitt i sitt urstyva och närmast förklarade sätt att sjunga.
Nicolai Gedda glömde dock aldrig Sverige och hans repertoar omfattade ett stort antal svenska romanser och sånger och han var den ende, vid sidan om Jussi själv, som regelbundet sjöng fosterländska sånger, som också finns bevarade i fina inspelningar, bland annat med Studentsångarna.
Genom sitt modesta och tillbakadragna sinnelag så åtnjöt han i mera begränsad mån den stora publikens beundran och jubel, men den initierade publiken och alla hänförda kolleger glömmer honom aldrig. Hans eftermäle blir: en ofattbart stor sångare och en gränslöst fin personlighet.
Frid över hans minne!