Månadens Jussi januari 2017

Hösten 1956 tillbringade Jussi, efter några föreställningar på Stockholmsoperan i månadsskiftet augusti/september, huvudsakligen i USA, där han framträdde på War Memorial Opera House i San Francisco och Civic Opera House i Chicago, varvat med enstaka utflykter till Los Angeles och Detroit samt några konsertframträdanden. Det sista var den 11 december på Brooklyn Academy of Music i New York och sedan kunde han återvända hem efter fyra intensiva månader ”over there”.  Därefter kunde han fira jul och nyår i familjens sköte.


Anders de Wahl på Skansen 1934
Tolvslaget vid årsskiftet 1956/57 innebar för övrigt ett trendskifte, eftersom för första gången på mycket länge fick varken Skansenpubliken eller radiolyssnarna hör Tennysons Nyårsklockan. Skådespelaren Anders de Wahl, som med några få avbrott läst dikten ända sedan 1897, avled i mars 1956 och då beslöt Skansenledningen och Sveriges Radio att bryta traditionen. Det skulle dröja tjugo år innan den togs upp på nytt.

 

Jussi hade emellertid fullt upp ändå eftersom Operan bokat in honom för sex föreställningar under januari, den första redan torsdagen den tredje, då man bjöd på Tosca med en verklig stjärntrio. Utöver Jussi fanns där också Birgit Nilsson och Sigurd Björling.


Birgit Nilsson och Jussi i kostym för Tosca 3 januari 1957

Stockholms-Tidningen hade en stor bild på förstasidan med en hänvisning till recensionen på sidan 11. Bildtexten löd:

”En stor operakväll för dem som lyckats tränga sig långt fram i förköpskön. En Jussi-beundrarinna som fick komma storsångaren riktigt nära var Jussis dotter Ann-Charlotte, som tyckte pappa blivit ännu stiligare på scenen sen han under USA-trippen bantat 20 kg.” Tidningens utsände Lennart Swahn uppehöll sig i sin recension också vid att Jussi slankat till sig: ”Sprakande eldig och smärt trädde den olycklige målaren inför fullsatt salong och gav i inledningsglädjen Tosca en kyss som antagligen var ljudligare än regissören tänkt sig. Cavaradossi är inte Jussis allra bästa roll, men han gör den chosefritt och sprider som vanligt sin tenorala glans långt ut i trapphusen. Enbart Sången till livet är värd 22 kr plus förköp, anförtrodde mig en lycklig parkettdam. Och det har hon ju rätt i. Birgit Nilssons Tosca och Sigurd Björlings lagom sataniske Scarpia ger emellertid också full valuta för pengarna. Med sakristanen Sven-Erik Jacobsson är teamet värdigt vilken operapublik som helst i världen.” Swahns enda invändning var egentligen att han gärna såg att Jussi vidgade sin repertoar.

Folke Hähnel i Dagens Nyheter mindes i sin recension den frustration han kände i sin ungdom när han mötte gamla operahabituéer som hänvisade till sångare från förr. Men han tillade: ”På torsdagskvällen kunde en fullsatt salong lägga på minneslagret konstellationen Birgit Nilsson – Jussi Björling – Sigurd Björling i Tosca, en trio alltså som bör stå sig i många årtionden.” Svenska Dagbladet nämnde också ”tre så jämbördiga konstnärer som Jussi Björling, Birgit Nilsson och Sigurd Björling.”

Två dagar senare, lördagen den 5 januari, stod Jussi på nytt på Operans scen, nu som Hertigen i Rigoletto. En notis dagen före, med rubriken UTSÅLT, meddelade att ”Till Jussi Björlings gästspel på Operan om lördag i Rigoletto slutsåldes alla biljetter så snart man hann expediera dem på torsdagen.”


Jussi som Hertigen i Rigoletto 5 januari 1957

 

I rollistan hittar man blivande världsnamn som Kerstin Meyer och Ingvar Wixell i mindre roller. För regin svarade Göran Gentele, men Expressens Yngve Flyckt ansåg inte att denna Rigoletto var någon mönsterföreställning. Fokus låg för mycket på bravur och show, menade han: ”Till att betrakta opera som allvarligt menat drama om människor, dit tycks vi ha långt.” Å andra sidan var han fylld av beundran över de tre huvudrollsinnehavarna: ”Jussi Björling kände sig rörlig, fri och glad som Hertigen och bjöd massor av sångliga delikatesser. Erik Sundquist spelade ut för fullt i sin glansroll som Rigoletto och Eva Prytz gestaltade den mest utsökta Gilda – jag tror aldrig jag har hört henne sjunga så slaggfritt skönt och meningsfullt.”

Föreställningen spelades in av Sveriges Radio och inspelningen har sedermera getts ut på Bluebell ABCD 044. Lyssna på från den föreställningen:

Duetten ”É il sol dell’anima” med Jussi och Eva Prytz

Kvartetten "Bella figlia dell'amore" med Jussi, Erik Sundqvist, Kerstin Meyer och Eva Prytz 

Utsåld var också föreställningen av Trubaduren den 11 januari. Aase Nordmo-Lövberg, Kerstin Meyer, Hugo Hasslo och Erik Saedén kompletterade Jussi med den äran, och Lennart Swahn kunde belåtet konstatera att Jussi inte framträtt i Trubaduren på ett bra antal gästspelsomgångar ”vilket gjorde att det blev extra angenämt”. Hugo Hasslo, storartad Verdibaryton, var förstås i sitt esse, liksom Jussis blivande världskollega Aase Nordmo-Lövberg. Kerstin Meyer hade debuterat på Stockholmsoperan som just Azucena och gjort rollen till sin egen. ”Jussi briljerade inte bara med sina stålblanka höjder, hans lyriska sälta slog också igenom alldeles ypperligt och ingen bör kunna klaga på hans allmänna dramatiska temperatur just nu.” Så långt Lennart Swahn.

I Aftonbladet gladde sig Gun de Monchy också åt att ”det blev en nästan ’ny’ opera som omväxling i Bohème och Rigoletto-dieten.” Hon fortsatte: ”Det var … glans och fest över gårdagens föreställning, och att gamla operor blir som nya bara de sjungs på rätt sätt, bevisades inte bara av Jussi själv, som var på sprudlande både sång- och spelhumör, utan också av de tre andra huvudrollerna.” Både hon och Lennart Swahn noterade emellertid att Jussi för första gången transponerade ner Strettan.

Folke Hähnel framhöll att Jussi ”excellerade i välljud, hetsighet och övermod” och även B.F. i Svenska Dagbladet använde ’hetsig’ för att karakterisera Jussis utspel.

Jussi i rollkläder som Manrico i Trubaduren 11 januari 1957
Jussi som Manrico i Trubaduren 11 januari 1957

 

I Bohème den 15 januari fanns Hugo Hasslo också med, Eva Prytz sjöng Mimì och Kjerstin Dellert var Musette. Några recensenter tycks inte ha varit närvarande, men flera tidningar hade notiser om att detta var Jussis sista framträdande innan han, tillsammans med Birgit Nilsson och Sigurd Björling skulle flyga till Schweiz för att inviga svenska veckan med ett gästspel i Tosca i Zürich.


Anna-Lisa och Jussi vid ankomsten till Zürich 15 januari

Där var förväntningarna högt ställda och Tages-Anzeiger Zürich hade den 19 januari en förhandsartikel om kvällens föreställning, där man redogjorde för det svenska sångargardet och omnämnde ett flertal artister med internationell verksamhet: Hjördis Schymberg, Birgit Nilsson, Margareta Hallin (som också framträdde där nere, som Konstanze i Enleveringen ur Seraljen), Kerstin Meyer, Jussi Björling, Set Svanholm, Joel Berglund, Sigurd Björling och Leon Björker.

Efter Tosca-föreställningen överbjöd recensenterna varandra i superlativer. Den fruktade Willi Schuh i Neue Zürcher Zeitung inledde sin artikel: ”Sådana stormar av begeistring, som de svenska gästerna framkallade har vi knappast upplevt på 30 år. Birgit Nilsson har en nästan obegriplig förmåga till de rikaste nyanseringar i tonen. Hennes gestaltning täcker hela skalan från mörkhet till ljust strålande kraft och livas i varje ögonblick av hennes stora dramatiska talang. Jussi Björling har en verkligt hänförande lyrisk glans i sin härliga tenor som tycks ösa ur outtömliga källor. Hans röst är den vackraste och mest kultiverade sedan Giglis triumftid.”

Den anonyme skribenten i Tagesanzeiger var också fylld av beundran: ”Jussi Björling har en tenor med tillräcklig högspänning för att framkalla möjligheter även ur hjältefacket. Hans spel inskränker sig till det mest nödvändiga och träder helt tillbaka för den sångliga prestationen. Han stämma verkar som balsam även i kvalfulla scener och varje ton blir estetiskt njutbar i sin underbara mjukhet. Denna tenor har en utstrålning, en värme, en hjärtlighet och en älskvärdhet av mycket sällsynt art.”

I Die Tat skrev en Dr Scheider, som ansågs som en schweizisk Peterson-Berger, men den här gången var det inte vitriol han doppat pennan i, snarare i lindblomshonung. Han är hänförd över att äntligen få uppleva en riktigt äkta operakväll utan varje argsint regissörstyranni, som helt lever på de sjungande gästernas personliga utstrålning. Han imponeras av Jussis varma timbre och den fulländade röstkulturen. Birgit Nilsson är den idealiska Tosca och Sigurd Björling ”den bländande föreningen av odjur och kavaljer”.

Efter hemkomsten från Zürich väntade ännu en Trubaduren (26/1), som spelades in av en körmedlem bakom scenen för Margareta Bergströms räkning. Hon var kvällens Azucena. Inspelningen är inte komplett. Den första scenen fattas, men allt som Jussi (och Margareta Bergström) sjöng finns med. Slutligen en Bohème (29/1). Från ingen av dessa två föreställningar finns några recensioner bevarade.

Det var en ganska omfattande och ansträngande månad för Jussis del. Likafullt hann han med en grammofoninspelning den 22 och 23 januari i Stockholms Konserthus med Kungliga Hovkapellet under ledning av Nils Grevillius. Dagens Nyheters reporter (tyvärr inte namngiven i det klipp jag haft tillgång till) var där och han publicerade den 26 januari följande drapa:

 


Nils Grevillius och Jussi vid inspelningen 22/23 januari 1957
”Jussi Björling har, tro mig eller ej, givit två stora konserter i Stockholms Konserthus inför – tom salong. Endast fru hovkapellmästare Margareta Grevillius född de Geer, Aftonbladets Eric Öhman och övertecknad i sin ringhet bevistade evenemanget.” Senare tillstötte fru Anna-Lisa och Ann-Charlotte, så att publiken då uppgick till 5 personer. Jussi var i högform: ”Med genomglödgade höjdtoner upp till höga b och h, med utsökta pianissimon och hörbara smorzandin, italienska

 

breddade fermat och en och annan sydländsk suck mitt i det blont trånsjuka demonstrerade Jussi sitt livs sångarform. Inte ens 17 kg mindre har verkat annat än gott på hans vokala hälsa. Sångarbringan har han i behåll, det är midjan som smalnat. Om någon månad släpps plattan ut i marknaden.

I pausen bjöds på kaffe. Jussi drack cocacola – på egen risk, som Nils sade. En i sanning unik konsert.”

Det som spelades in var: M’appari tutt’amor ur Martha, Kung Heimer och Aslög, Lensky’s aria ur Eugene Onegin, Una furtiva lagrima ur Kärleksdrycken, Come un bel di di maggio ur Andrea Chenier och Vladimirs cavatina ur Furst Igor. Lyssna på (Naxos 8.101101):

M’appari tutt’amor

Lensky’s aria

 

Göran Forsling

Jussi Björlingsällskapet

Stiftat den 7 januari 1989 har till uppgift att främja intresset för och kunskapen om Jussi Björling, hans sångkonst, liv och karriär.

Mer om Sällskapet


Bli medlem i Sällskapet

HÄR kan du snabbt bli medlem i Jussi Björlingsällskapet. Du får vår tidning, nyhetsbrev och inbjudan till evenemang och sammankomster. Årsavgiften är 250 kr om du väljer att få våra nyhetsbrev med e-post.

 

Mer om medlemskapet


Välkomna till de amerikanska och brittiska Jussi Björling-sällskapen

 

Klicka på resp. flagga.

 

 


Styrelsens Jussifavoriter

Stefan Olmårs presenterar sin favoritinspelning

Här kan du läsa om och lyssna på favoriten.


Jussi Björlingmuseet

Jussi Björling Museet

Jussi Björlingmuseet
hälsar dig välkommen!

Borlänge är Jussi Björlings hemort. Här finns sångarens eget museum, det enda Björlingmuseet i världen. " Av alla sångarmuseer, är detta det bästa", enligt John Steane, känd brittisk musikkritiker.

 

Öppettider
Vintersäsong september–maj helgfri tisdag–fredag 12-17

Juni-augusti: 

Måndag-fredag 11-18, 

Lördag 10-14, Söndag 12-17

Stängt Nationaldagen 6 juni, Midsommarafton och Midsommardagen

Länk till Jussi Björlingmuseet


Jussitips

Köp Jacobs Forsells unika bok om Jussi!

Jacob Forsell är sonson till den legendariske operachefen John Forsell, Jussi Björlings ”upptäckare” och var anställd på Expressen 1964-1990 och är en av sin generations mest tongivande fotografer.

Specialerbjudande på boken (266 sidor) från Jussi Björlingmuseet i Borlänge. 

Pris 100 kr plus porto! (Ordinarie pris 348 kr)

Länk till museet

Se uppslag ur boken!