Månadens Jussi Oktober 2015

Jussis första Radamès

Efter sin debut på Stockholmsoperan den 21 juli 1930 i den lilla rollen som lykttändare i Manon Lescaut hade Jussi framför sig en lång och arbetsam period som hans bror Gösta i ”Jussi – boken om storebror” kallar ”De sju magra åren”. Som fast anställd skar han inte direkt guld med täljkniv och det var ständigt nya roller som skulle studeras in. I varje fall under de första åren var det en hel del småroller, men snart nog blev det de stora krävande huvudrollerna och när han lämnade sin anställning 1938 för en internationell karriär hade han under dessa sju magra år 52 roller i ryggsäcken. Redan det första halvåret fick han fem roller och 1931 hela nio.


Jussi som Nemorino1932-11-09
1932 började paradrollerna komma, Hertigen i Rigoletto t ex och Nemorino i Kärleksdrycken samt ytterligare fem. Än värre var det 1933 med hela elva nyinstuderingar, varav Romeo och Cavaradossi i Tosca skulle följa honom resten av karriären. Bland de sju nya rollerna 1934 märks Riccardo (Gustav III) i Maskeradbalen, Faust och Rodolpho i La bohème. 1935 hade han börjat bli ett stort namn men fick ändå plussa på listan med sex nya roller och 1936 sjönk siffran till fem. 1937 och 1938 blev det en respektive två roller – men sedan var det slut. Under de 22 år som återstod av karriären tillkom bara två nya roller: Don Carlos och Des Grieux i Manon Lescaut.

 

 

En av hans riktigt stora roller, som han behöll livet ut, var Radamès i Aida och den sjöng han första gången den 12 oktober 1935 på Kungliga Teatern, som Stockholmsoperan då hette. Under våren det året hade debuterat i tre nya roller, däribland som Turiddo i Cavalleria rusticana (På Sicilien kallades den på svenska), i juni hade han gift sig med Anna-Lisa och höstsäsongen hade redan inneburit två nya roller. Den 17 augusti det som skulle bli en av hans paradroller, Manrico i Trubaduren, och den 17 september, en knapp månad före Aida-debuten, Alfred i den kritikerrosade premiären på Läderlappen.


Jussi som Alfred i Läderlappen 17 september 1935
I Stockholmstidningen skrev Kurt Atterberg ”… Jussi Björling var strålande – i stämman som vanligt förstås, men även genom den dråpliga mask och uppsyn han anlagt. En tenorparodi som tog publiken med storm.” Svenska Dagbladets Moses Pergament var mindre entusiastisk: ”Jussi Björling gjorde en skrattretande typ av sångaren Alfred, men den hade dock passat bättre som Don Juan i Grönköping än som hemlig älskare i fru von Eisensteins omgivning. Detta icke sagt som någon beskyllning mot sångaren, som tydligen gjorde den typ man ville han skulle göra.”

 

 

Gösta Rybrant i Aftonbladet var mera uppskattande: ”Jussi Björling parodierade en tenor så som förmodligen bara en verkligt stor tenor kan göra det. Masken var ett fynd. Han såg precis ut som ett vykort och det var väl också meningen.” Curt Berg i Dagens Nyheter apostroferade också Jussis insats: ”Sedan bör man inte glömma hr Björling som med naturlig komik utförde sin roll som den knubbige tenoren Alfred. Han lär ha varit betydligt indisponerad, men klarade likväl sången med stor frejdighet.” I Nya Dagligt Allehanda bredde William Seymer på med: ”En överraskning beredde Jussi Björling, som inte bara sjöng flott utan också visade anlag för komisk framställning – hans sångare Alfred var i mask och spel en lovvärd prestation.”


Jussi, Brita Hertzberg och Emile Stiebel, Läderlappen 17 september 1935

 

Steget från komik till tragedi är inte stort i operans värld. Den 12 oktober var det alltså dags för Jussis första framträdande i rollen som Radamès i Aida. Det var ingen nyproduktion men tre av rollerna var nybesatta och i en fjärde gjorde en ung sångerska sin Stockholmsdebut som Amneris – inte helt lyckosamt om man ska tro på Moses Pergaments omdöme. Annorledes bedömde han den rolldebuterande tenoren: ”En sångligt glänsande prestation var Jussi Björlings tolkning av Radamès parti. I första aktens stora aria fick glansen stundom visserligen framträda på bekostnad av fraseringen: varje uppåtgående fras betecknade ett crescendo fram till forte, och det överensstämmer icke helt med arians stämningsinnehåll. Men under kvällen visade Björling att han förmår svarva en utomordentligt välljudande fras på höjden även i pianissimo. Om spelet kan man säga, att även om det var något rörligare än vanligt, överskred det dock aldrig den hittills utstakade gränsen för Björlings skådespelarförmåga.”


Affisch för föreställningen 12 oktober 1935

 

Dagens Nyheter hade i en osignerad recension (troligen dock Curt Berg) också vissa invändningar: ”Även Björling, som ju inte brukar bestå sig för mycket nerver, forcerade till en början. Eljest tycker man att Radamès parti ger så rika möjligheter att briljera med flödande metall att en sångare av hr Björlings klass inte behöver söka dem i första aktens aria, utan borde kunna göra den till den diskreta och utsökta sak den skall vara. Han visade i sista akten att han vet hur det går till.”


Rollfoto från 12 oktober 1935
William Seymer hade fyllt sin reservoarpenna med lika delar bläck och vitriol när han skrev sin recension i Nya Dagligt Allehanda: ”Så var det då Helga Görlin som Aida och Jussi Björling som Radamès. Man kan knappast påstå att någon av dem uppfylla fordringarna i det Forsellska avmagringsdekretet från anno dazumal. /…/ Jussi Björling borde lära sig en smula av sin partners förmåga att sjunga artistiskt mjukt och delikat – Radamès parti fordrar nämligen också sådant. Den publik som gläder sig åt en stolt,

 

trumpetsmattrande tenorklang fick sitt lystmäte i går – det lät praktfullt och säkert och hr Björling textar övertygande.

Men ifråga om dramatisk utformning är hans Radamès rena vita plåstret – inte ett spår av liv och inlevelse i rollen.”

I Socialdemokraten skrev Patrik Vretblad: ”Som egypternas hövding uppenbarade sig Jussi Björling, som ju inte har imponerande yttre format men som i stället bländade med sin stämmas välljud och den sydländska glöden i sången. Denna glöd räckte väl inte till för den dramatiska utformningen, som dock bjöd på lovvärda ansatser.”

Gösta Rybrant i Aftonbladet hade huvudsakligen enbart gott att säga, men: ”Man kan möjligen göra den reservationen att Jussi Björling fortfarande inte sjunger svagare nyanser än mezzoforte …”


Kurt Atterberg, tonsättare och musikrecensent
Stockholmstidningens Kurt Atterberg var däremot på solskenshumör och ansåg dessutom att valet av repertoar låg rätt i tiden: ”Operan håller sig à jour med världshändelserna. NU, när kriget rasar vid Abessiniens gränser, hade man för sin lördagsföreställning av Aida mobiliserat sina starkaste krafter såväl på den abessinska – etiopiska – sidan som på dess angripares.

 

 

 

Helga Görlin sjöng sålunda den abessinska prinsessans, Aidas, roll, och det var Jussi Björling, Radamès, som ledde angreppet mot hennes landsmän. Båda voro vid bästa sångliga vigör, och det var en sann fröjd att lyssna till dem. För första gången kunde man dessutom höra vad Aida och Radamès hade att säga, och det kan ju onekligen inte skada. Radamès parti ligger storartat för Björling, och Radamès kostym klädde honom bättre än någon annan operahjältes hittills gjort.”

Jussi som  Radamès 12 oktober 1935
Jussi som Radamès 12 oktober 1935
Jussis lillebror Gösta fanns förstås på plats denna 12 oktober och skriver 10 år senare i sin Jussibiografi: ”Alla finsmakare, som känner den carusoska andhämtningstekniken i arian ”Ljuva Aida” i första akten, häpnade över hans utförande av just denna aria. Det var andhämtningstekniken som var något ytterst remarkabelt för Jussis del, vilket visar att hans teknik är perfekt och att han har goda lungor. Hur många föreskrivna pauser hoppar inte Jussi över, när han sjunger om sin kärlek, och hur ofta binder han inte fraserna samman med bibehållen luft utan att behöva andas. Det är helt enkelt ett av hans yppersta mästerprov

 

rent tekniskt sett och fullt i klass med Lawrence Tibbetts av samma skäl inom sångarkretsar erkända Pajazzoprolog.”

Tilläggas bör att Jussi ett drygt år senare, den 1 december 1936 i Lilla Salen, numera Grünewaldsalen, i Stockholms konserthus, spelade in tenorarian Celeste Aida och vid samma tillfälle Che gelida manina ur La bohème. De två ariorna utkom påföljande år på HMVs internationella etikett (DB 3049) och den inspelningen mer än något annat banade väg för Jussis internationella karriär. Den kände brittiska recensenten och röstexperten John Steane beskriver Aida-arian som ”den bästa studioinspelningen av arian under den sena 78-varvsperioden: Man kan glädjas åt legatot, glansen, ungdomligheten och den mogna klangen.” Steanes enda jämförelsematerial är Placido Domingos första studioinspelning från 1968. Domingo var då 27 år medan Jussi var 25 när han spelade in sin version. Domingo, som ju började som baryton, har inte oväntat en ännu fylligare klang. Sammanfattningsvis skriver Steane: ”Det är tveksamt om någon av dessa tenorer gjorde arian bättre i någon av sina senare inspelningar.”

Lyssna till Jussi i Celeste Aida inspelad 1 december 1936

Celeste Aida

Göran Forsling

 

Jussi Björlingsällskapet

Stiftat den 7 januari 1989 har till uppgift att främja intresset för och kunskapen om Jussi Björling, hans sångkonst, liv och karriär.

Mer om Sällskapet


Bli medlem i Sällskapet

HÄR kan du snabbt bli medlem i Jussi Björlingsällskapet. Du får vår tidning, nyhetsbrev och inbjudan till evenemang och sammankomster. Årsavgiften är 250 kr om du väljer att få våra nyhetsbrev med e-post.

 

Mer om medlemskapet


Välkomna till de amerikanska och brittiska Jussi Björling-sällskapen

 

Klicka på resp. flagga.

 

 


Styrelsens Jussifavoriter

Stefan Olmårs presenterar sin favoritinspelning

Här kan du läsa om och lyssna på favoriten.


Jussi Björlingmuseet

Jussi Björling Museet

Jussi Björlingmuseet
hälsar dig välkommen!

Borlänge är Jussi Björlings hemort. Här finns sångarens eget museum, det enda Björlingmuseet i världen. " Av alla sångarmuseer, är detta det bästa", enligt John Steane, känd brittisk musikkritiker.

 

Öppettider
Vintersäsong september–maj helgfri tisdag–fredag 12-17

Juni-augusti: 

Måndag-fredag 11-18, 

Lördag 10-14, Söndag 12-17

Stängt Nationaldagen 6 juni, Midsommarafton och Midsommardagen

Länk till Jussi Björlingmuseet


Jussitips

Köp Jacobs Forsells unika bok om Jussi!

Jacob Forsell är sonson till den legendariske operachefen John Forsell, Jussi Björlings ”upptäckare” och var anställd på Expressen 1964-1990 och är en av sin generations mest tongivande fotografer.

Specialerbjudande på boken (266 sidor) från Jussi Björlingmuseet i Borlänge. 

Pris 100 kr plus porto! (Ordinarie pris 348 kr)

Länk till museet

Se uppslag ur boken!