Månadens Jussi augusti 2015

Jussi i Sydafrika


Till Sydafrika med skänkt docka
I augusti 1954 var Jussi inbokad för ett antal konserter i Sydafrika. Han var till att börja med inte särskilt trakterad av detta. Europa och Amerika räckte bra för honom. Men Anna-Lisa var mån om att han skulle bli berömd även i resten av världen. Som lockbete hade hon att Ivor Newton, hans

 

ackompanjatör under turnén, skulle ordna en safari, och Jussi älskade djur. Han missade aldrig ett tillfälle att besöka ett zoo om tiden medgav det. Möjligheten att få se vilda djur i frihet i sin naturliga omgivning fick honom att slutligen ge med sig. Själv sa han dock att den främsta anledningen till att han ställde upp var att han ville köpa en diamant till Anna-Lisa.

Resan var lång och tröttande. Första etappen var till Rom, där Jussi varit en knapp månad tidigare och spelat in Manon Lescaut tillsammans med bland andra Licia Albanese och Robert Merrill. Efter en övernattning i staden dit alla vägar bär, fortsatte resan via Kreta och Khartoum, som var kokhett även mitt i natten. Därifrån var det nonstopflygning till Johannesburg – en sträcka på drygt 465 mil. Jussi hade begärt att få en sovplats, men detta till trots var han rejält trött och humöret var inte direkt på topp. Bättre blev det inte av att han vid ankomsten anfölls av en hord journalister.


Philip Levard från African Theatre välkomnar i Johannesburg

 

Något nämnvärt utbyte av utfrågningen lär de inte ha fått. I Rand Daily Mail fanns den 14 augusti följande artikel med rubriken

”Nej, nej, nej” säger berömd tenor:

”Den berömde svenske tenoren Jussi Björling, bredaxlad som en viking, anlände sent igår kväll till Johannesburg från Stockholm och sa 'nej' till allting."

- En intervju, herr Björling? – Nej! Inte efter fyrtio timmar i luften. (animato)
- Ett radiosamtal? – Definitivt inte. (med höjd röst)
- Kaffe och smörgås (bredda)? – NEJ! (prestissimo)
- Tycker ni om att sjunga? – Nej. Inte den här tiden på dygnet! (eldigt)
- Blir ni uttråkad av frågorna? – Nej. Den frågan har jag aldrig fått förr. (lite vänligare)
- Varför har ni kommit så nära inpå er första konsert? – Därför att jag sjöng i Stockholm dagen före avresan. (tystare)
- Vilken är er favoritmat? (Kanske en olycklig fråga) – Just nu kan jag inte ens komma ihåg vad strömming är. (med en antydan till leende)
- Hur stor är er bröstvidd? – Jag ska komma ihåg det när som helst efter kl 8 i morgon bitti.
- Er favoritmusik? Opera? – I morgon. I morgon. Då ska jag komma ihåg.
- Om ni inte var sångare, vad skulle ni då vilja vara? – Impressario.

Sedan dunstade han och ”herrarna från pressen som förgäves sökte honom i 38 timmar var benägna att betrakta honom som en musikalisk återuppstånden Röda Nejlikan”, som E. B. Jacobson, musikkritiker i Evening Post, formulerade det. Som vid många andra tillfällen var det hustru Anna-Lisa som fick rycka in och besvara frågorna mera diplomatiskt.

Johannesburg ligger 1753 meter över havet och enligt kontraktet skulle Jussi ha kommit fyra dagar före den första konserten, som hölls i Plazateatern, för att acklimatisera sig – luften är betydligt tunnare där. Nu kom han dagen före och insåg att det inte kunde bli tal om någon repetition före konserten. Han behövde vila. Strax innan han och Ivor Newton skulle göra entré sa Jussi:

- Vänta dig inte att jag kommer att andas efter varje ord; jag kommer att andas efter varje stavelse.

E. B. Jacobson i Evening Post, noterade också att Jussi i inledningsnumret, Taminos aria ur Trollflöjten, liksom även i övrigt, fick kämpa med andningsproblemen som drabbar alla sångare när de första gången kommer i kontakt med Highveld (den platå där Johannesburg ligger). Idel berömmande ord hade han emellertid om Jussis framföranden och skrev inledningsvis: ”Då och då händer det att en professionell lyssnare kan överge sin kritikerroll, luta sig bakåt och bara hänge sig åt att njuta av det han hör. Ett sådant tillfälle var söndagskvällens konsert med Jussi Björling.” Jussi tillhörde, menade han också, de ytterst få som har fullständig kontroll över sina röstorgan. Tillika berömde han också Jussi för att, i motsats till så många av sina samtida kollegor, inte ägna sig åt en massa manierade hyss på scenen. 

Liksom flera andra recensenter noterade han också de våldsamma ovationer som mötte Jussi. ”Entusiastiska, nästan hysteriska applåder”, skrev en och en annan spädde på med att tenorens ”underbart vackra toner” upprepade gånger dränktes av åhörarnas ”stormande applåder, bravorop och stampande fötter.” Det här är beskrivningar som återkommer från alla de åtta konserterna. Helmer Enwall, impressarion, menade att ovationerna till dels kan tillskrivas det faktum att den sydafrikanska publiken inte var van att höra sångare som stod på topp. I allmänhet sökte de sig till Sydafrika när deras stjärnor var i dalande.

I Rand Daily Mail visste signaturen D.S.L. inga gränser för sin entusiasm: ”Den sång vi hörde igår kväll stod i en klass för sig, inte bara därför att sångaren har ett av dessa gudabenådade instrument som bara sällan påträffas i den mänskliga rasen, utan därför att han använder den så konstnärligt. När Jussi Björling sjöng tyska Lieder, ryska sånger, engelska ballader och italienska och franska arior sjöng han inte som en tysk, eller en ryss, eller en italienare eller en fransman. Han sjöng varje sång med en stilfullhet som blev hans egen. I motsats till andra berömda sångare, särskilt de som tillhör den latinska skolan, förevisade han inte mekaniken i sitt yrkeskunnande. Han visade bara den färdiga produkten. Det fanns inga glidningar upp till det höga registret, utmattade utdragna höjdtoner, inga andtrutna avbrott, inga våldsamma gester. Skönheten hos hans cantabile, hans mjuka sotto voce, det långa sostenutot – allt detta fanns i rösten. Faktiskt, det fullsatta auditoriet kunde knappt hålla tillbaka sin entusiasm tillräckligt länge för att ge honom möjlighet att visa vad han verkligen gick för. Allra mest till sin fördel var han i operariorna och det var där som publiken kom att bli riktigt högljudd i sina applåder, men det fanns lika mycket att beundra i Schubertsångerna, (framför allt Die böse Farbe) eller Brahms (i synnerhet Die Mainacht) eller Rachmaninov (särskilt In the silence of the night). Medan alla kunde applådera en sångare som sjöng fyra stora arior i följd med samma fräschör och glans, kanske inte lika många uppfattade de subtila skillnaderna i stil mellan Blomsterarian ur Carmen (verkligt fransk) och de italienska numren.”

 


Jussi åker cykelkärra i Durban
Efter tre konserter i Johannesburg – med så pass varierande program att många besökare återkom och fyllde lokalerna – reste Jussi till Durban och Kapstaden, återvände till Johannesburg för en radiokonsert med orkester och avslutade turnén med ännu en konsert i Kapstaden och den tredje september i Pretoria. Både publik och recensenter var överväldigade, och det kan räcka med några spridda citat ur pressen som bekräftelse på framgångarna.

 

 

 

Efter konserten i Durban den 24 augusti publicerade The Sunday Tribune en stort upplagd artikel med rubriken Björlings sång var perfektion. Skribenten, som kallade sig ”The Understudy” (vikarien) inledde något avväpnande med:


Teckning av Jock Leyden från konsert i Durban City Hall
”I dessa dagar med radio, världsomfattande bio och lättåtkomliga inspelningar med världens främsta sångare, krävs det en duktig karl för att kliva upp på en estrad, försedd med bara en flygel och en ackompanjatör, och göra rättvisa åt epitetet världens störste tenor. Världen är stor och det finns en massa tenorer i den, de flesta bra och många väldigt, väldigt bra, och därför vägrar jag att ta ställning i den frågan."

 

 

Men sedan kommer det: ”Vad jag vill ha sagt är emellertid att jag kan känna igen perfektion när jag hör den – och jag hörde den när jag lyssnade till Jussi Björling den här veckan i Durban City Hall. Alec Cherniavsky, impressarion, hade berättat för mig vad jag kunde förvänta mig, men för en gångs skull hade han inte lovat för mycket. Jussi Björling var allt som han hade beskrivits vara, och mer därtill. Jag har aldrig hört en rikare, renare, mera gyllene röst än Herr Björlings. En tenor med stort omfång och flexibilitet och verkligt imponerande kraft, och han kröner dessa gåvor med fraseringskonst och tolkningsförmåga som är helt enastående. Att lyssna till honom i den fullsatta City Hall var en känslomässig och intellektuell upplevelse som jag sent kommer att glömma.”

Två dagar senare stod Alhambrateatern i Kapstaden på turnéplanen. Utsålt förstås, och en osignerad artikel i The Cape Argus höjde återigen Jussi till skyarna: ”Herr Björling är en sångare i Taubers efterföljd, vilket innebär att han sjunger med obesvärad elegans och avstår i stort sett från de öronbedövande bölanden som andra, lika berömda – men tyvärr mindre musikaliska – tenorer hänger sig åt. Herr Björlings röst är ett mänskligt instrument av sällsynt kvalitet, kombinerat med djup musikalisk intelligens (vilken bidrog till att de tyska sångerna var bland det bästa under kvällen) och stor personlig charm (vilken renderade honom nästan hysteriska applåder från det fullsatta auditoriet på Alhambra). Därutöver har han en makalös vokal bredd som spänner från kraftfulla hjältetoner till utsökta mjuka smekande toner som påminner om Richard Tauber när han var som bäst.” Här liksom vid andra konserter är dock skribenten irriterad över publiken som inte kan hålla tillbaka applåderna tills numren är slut.


Ambassadör G Magnusson med fru möter upp i Kapstaden

 

Det förekom emellertid också missnöjesyttringar – dock inte beträffande Jussis sång. I The Star den 23 augusti kunde man läsa följande irriterade insändare:

”Jag beklagar djupt vissa åhörares beteende, som anlände så sent för att höra en så berömd sångare. Konserten skulle börja klockan 8.15 men det dröjde ända till en bra stund efter 8.30 innan den kom igång, och till och med efter det första numret strömmade det fortfarande in folk. De skulle verkligen ha kunnat visa bättre hyfs.”

Men det räckte inte med detta. ”Jag tycker också att sittplatserna och ’blomsterarrangemangen’ kunde ha varit bättre. Någon blomma såg man överhuvudtaget inte till någonstans. De nya stolarna som det har skrivits så mycket om på sistone var väldigt fåtaliga. Mitt enda par bra nylonstrumpor blev illa åtgångna när jag försökte klämma mig in på min plats, vilket resulterade i att min plats kostade bra mycket mera än 15s.”

Den 29 augusti var Jussi tillbaka i Johannesburg och framträdde i City Hall tillsammans med The S.A.B.C. Orchestra (dvs Sydafrikanska Radioorkestern) under ledning av Jeremy Schulman. På programmet stod:

Schubert: Uvertyr till Rosamunda
Händel: Ombra mai fu ur Xerxes
Grieg: Norsk dans nr 4
En svane
Jeg elsker dig
En drøm

Wolf-Ferrari: Intermezzo ur Madonnans juvelsmycke
Verdi: Ingemisco ur Requiem

Paus

Rossini: Uvertyr till Italienskan i Alger
Donizetti: Una furtiva lagrima ur Kärleksdrycken
Giordano: Come un bel di di maggio ur Andrea Chenier
Wolf-Ferrari: Intermezzo ur I quattro rusteghi
Mascagni: Addio alla madre ur Cavalleria rusticana

Den flitige D.L.S. på Rand Daily Mail fanns på plats igen och njöt lika ohämmat som vid de tre tidigare konserterna, ja kanske ännu mer: ”Ingen skulle kunna misstycka om Jussi Björling sjöng samma sak tjugo gånger. Det var därför inte mindre tilltalande att han vid sin avskedskonsert i Johannesburg City Hall, tillsammans med Radioorkestern under Jeremy Schulman upprepade flera av de sånger han hade sjungit vid sin tredje konsert. De verkliga höjdpunkterna var emellertid två arior som han inte sjungit här tidigare. I Una furtiva lagrima ur Donizettis L’elisir d’amore fick vi oss till livs cantabile-sång som inte ens Jussi Björling gjort bättre här. Och med orkestern i bakgrunden fick vi uppleva hur lätt han behärskade både känslorna och omfånget i arian.

Lyssna på Una furtiva lagrima (1957)

Och det skulle bli mer. I Addio alla madre ur Cavalleria rusticana överträffade Jussi Björling allt som han presterat under denna och någon av de tidigare konserterna. Temperament och röst hade inga begränsningar och gjorde detta till ett ’avsked’ vi aldrig kommer att glömma.” Han beskrev också publikens reaktioner: ”det stampades i golvet, det ropades och det visslades”.

Lyssna på Addio alla madre (1953)

Konserten sändes i radio och bör ha mottagits med samma entusiasm vid radioapparaterna som i City Hall – men det fanns trots allt ett smolk i bägaren, ansåg en skribent i The Star den 31 augusti:

Flera hundra tusen sydafrikaner måste ha utgjort Jussi Björlings radiopublik på söndagskvällen, när tenoren med den gyllene rösten sjöng i Johannesburg City Hall tillsammans med Radioorkestern.

Han framkallade en storm av begeistrade applåder efter sin avslutande aria. ”Aldrig har det varit sådana ovationer i den här salen. Aldrig, aldrig”, förkunnade den entusiastiske hallåmannen. Och de eggande handklappningarna dånade ur högtalare från Natal till Namaqualand. Men den stora radiopubliken var knappast förberedda på den dystra antiklimaxen. I stället för att få höra Jussi Björlings extranummer blev lyssnarna kopplade tillbaka till studion ”eftersom det inte fanns någon tid kvar för att sända denna högtidskonsert”.

Sedan kom en lugn mild röst från studion som sa: ”Eftersom det är femton minuter kvar till nästa program, kommer vi att spela några pianoskivor.”

Det kom ett svar den 2 september att detta inte var S.A.B.C.s fel: Till publikens besvikelse gav herr Björling inga extranummer.  S.A.B.C.s presentatör sa: ”Det förefaller omöjligt att Herr Björling skall kunna komma undan utan att ge ett extranummer. Men tyvärr, av tidsskäl är detta inte möjligt …”.

Konserten spelades uppenbarligen inte in av radion, men med tanke på hur många som lyssnade på den via radion borde det ha kunnat finnas någon som ägde en bandspelare och visste hur man använde den. Kanske finns det trots allt i någon gömma ett ljudband som kan dyka upp…?!

Efter tre dagars vila fick Alhambrateatern i Kapstaden ett nytt besök. Den här gången fanns också en orkester på plats, Kapstadens Stadsorkester under ledning av Fritz Schuurman. Men inledningsvis sjöng Jussi  Ombra mai fu och tre Griegsånger med Newton vid pianot. Med orkestern sjöng han sedan Ingemisco, Una furtiva lagrima, Come un bel di di maggio och Addio alla madre. “Njutningsfylld sång och perfektion fick vi höra igår kväll,” inleddes recensionen nästa dag, och följdes av “Herr Björling har en röst av sällsynt skönhet, fyllig och gyllene, mjuk och silverskimrande. Detta i förening med perfekt musikalitet och smak, förunderlig och enastående andningsteknik och utomordentlig diktion."

Och så var det dags för turnéns final i Pretoria, Sydafrikas administrativa huvudstad sedan 1910, belägen fem mil norr om Johannesburg. Även här var entusiasmen stor och bravoropen och kraven på extranummer föreföll fortsätta i evighet, skrev Anna-Lisa. ”Det var en märkligt framgångsrik konsertturné, en av hans mest triumfartade någonsin, och Jussi var särskilt lycklig när till slut fick sin belöning: en safari in Kruger National Park.”

Anna-Lisa fick också sin belöning. Vid en middag hos Ernest Oppenheimer, den man som hade kontrollen över hela världens diamanthandel, nämnde den förslagne Ivor Newton att Jussi gärna ville köpa en diamant till sin hustru. Oppenheimer svarade: ”Då har han kommit rätt. Kom till mitt kontor i morgon så tar min assistent hand om er.” Anna-Lisa beskriver vilka fantastiska stenar som fanns där till beskådande och assistenten måtte ha fått särskilda instruktioner av Oppenheimer, för priserna var lägre än de hade väntat sig. Det blev en dyrbarare sten än planerat men Anna-Lisa höll god min: ”Hur skulle jag någonsin kunna säga nej till min man?”

Så återstod bara hemresan – i och för sig nog så påfrestande. Den förgylldes dock av en liten händelse på Jan Smutsflygplatsen. Vi låter Anna-Lisa berätta:

”När vi väntade på planet hem, kom en liten flicka från den svenska kolonin och gick fram till Jussi. Hon neg sött och räckte honom en korg som innehöll hennes present: en liten svart pudelvalp. Ända sedan vi gjorde oss av med Murre hade vi velat ha ett annat husdjur, men eftersom vi reste så mycket skaffade vi aldrig något. Nu, inför faît accompli, blev vi överlyckliga. Det var bara ett problem – det lilla okynniga knytet skulle ju sättas i karantän. Jag gick till flygplatschefen och bad honom hjälpa oss. ’Ta med honom på planet,’ sa han. ’Men tala inte om för någon att jag har lovat er.’

Valpen blev allas älskling på planet. Alldeles innan vi skulle landa i Köpenhamn gav vi honom en sömntablett och sedan räckte jag över honom till Jussi. ’Jag har tagit hand om honom hela vägen; nu är det din tur!’ Jussi tog korgen och lade sin kamelhårsrock över den. Valpen sov hela vägen till Stockholm. På Bromma flygplats möttes vi av en svärm journalister, och en av dem frågade mitt i allt rabalder: ’Kan jag hjälpa till?’


Barnen hälsar välkommen efter Sydafrika-turnén, 12 sept 1954

 

’Ja,’ svarade Jussi likgiltigt, ’ta den här!’ och räckte över korgen och rocken. Reportern kände att det rörde sig under rocken, men han sa inte ett ord, och så gick det till när vår smuggelpudel gjorde sitt högtidliga intåg i Sverige. Vår trogne vän Bongo, som vi kallade honom, fick ett långt och lyckligt liv, och han lärde sig svenska tillräckligt bra för att lyda – eller strunta i – en del kommandon. Han blev en underbar tröst för mig under den fruktansvärda tomhet som följde efter Jussis död.”   

 

Ivor Newton

Den engelske pianisten Ivor Newton (1892 – 1981) var under många år en av de allra mest framstående ackompanjatörerna i världen och en av de första som lyfte fram ackompanjatören som en jämbördig medspelare till solisten. Listan över de musiker och sångare han samarbetade med under en nästan 60-årig karriär är som att läsa den klassiska musikens ”Vem är det?”. Här några av de mest kända i bokstavsordning: Jussi Björling, Maria Callas, Pablo Casals, Giuseppe Di Stefano, Kirsten Flagstad, Beniamino Gigli, Ida Haendel, Victoria de los Angeles, John McCormack, Nellie Melba, Yehudi Menuhin, Lily Pons, Tito Schipa, Elisabeth Schumann, Fjodor Sjaljapin, Conchita Supervia, Maggie Teyte och Eugène Ysaÿe.

Att han var en lysande pianist framgår inte minst av recensionerna från Sydafrikaturnén, där kritikerna strör rosor över hans insats. Dåtidens recensenter kunde annars vara ganska njugga på den punkten.

Den i huvudartikeln flera gånger citerade E .B. Jacobson avslutade sin recension från den första konserten sålunda:

”Denna anmälan skulle inte vara fullständig utan en oförbehållsam eloge till Ivor Newton, vars ypperliga pianospel var en integrerad del av helheten. Hans oändliga insikt, hans osvikliga omdömesförmåga, hans utsökta anslag avslöjade Newton som en mästare i sitt gebit, och det var ett nöje att se Björlings upprepade och generösa tacksamhet gentemot sin konstnärlige samarbetspartner.”

I Rand Daily Mail skrev signaturen D.L.S.: ”Och vilken uppbackning från Ivor Newton! Man saknade knappt orkestern. Pianot var så uttrycksfullt.” Och Oliver Walker i The Star var lika begeistrad: ”I själva verket var det två konstnären på estraden igår kväll. Den andre var Ivor Newton, vars ackompanjemang, allra mest framträdande i Schubertsångerna, var en så förnämlig inramning som någon sångare kan önska sig.” Efter konserten i Durban uttryckte sig Redvere Hains i The Natal Daily News sålunda: ”Om Jussi Björling var den förtrollande magikern med sin röst igår kväll, var ackompanjatören Ivor Newton trollkarlen som bidrog med pianoinfattningen till dennes konst. Sjaljapin, den firade bassångaren, hävdade en gång att den perfekte ackompanjatören var någon som hade ’en virtuos fingrar, en musikers huvud och en konstnärs hjärta’. Ivor Newton hör definitivt hemma i den kategorin.”

Göran Forsling

 

                                                                                                                                                                                                                                                                        

 

 

 

 

 

 

 

 

Jussi Björlingsällskapet

Stiftat den 7 januari 1989 har till uppgift att främja intresset för och kunskapen om Jussi Björling, hans sångkonst, liv och karriär.

Mer om Sällskapet


Bli medlem i Sällskapet

HÄR kan du snabbt bli medlem i Jussi Björlingsällskapet. Du får vår tidning, nyhetsbrev och inbjudan till evenemang och sammankomster. Årsavgiften är 250 kr om du väljer att få våra nyhetsbrev med e-post.

 

Mer om medlemskapet


Välkomna till de amerikanska och brittiska Jussi Björling-sällskapen

 

Klicka på resp. flagga.

 

 


Styrelsens Jussifavoriter

Stefan Olmårs presenterar sin favoritinspelning

Här kan du läsa om och lyssna på favoriten.


Jussi Björlingmuseet

Jussi Björling Museet

Jussi Björlingmuseet
hälsar dig välkommen!

Borlänge är Jussi Björlings hemort. Här finns sångarens eget museum, det enda Björlingmuseet i världen. " Av alla sångarmuseer, är detta det bästa", enligt John Steane, känd brittisk musikkritiker.

 

Öppettider
Vintersäsong september–maj helgfri tisdag–fredag 12-17

Juni-augusti: 

Måndag-fredag 11-18, 

Lördag 10-14, Söndag 12-17

Stängt Nationaldagen 6 juni, Midsommarafton och Midsommardagen

Länk till Jussi Björlingmuseet


Jussitips

Köp Jacobs Forsells unika bok om Jussi!

Jacob Forsell är sonson till den legendariske operachefen John Forsell, Jussi Björlings ”upptäckare” och var anställd på Expressen 1964-1990 och är en av sin generations mest tongivande fotografer.

Specialerbjudande på boken (266 sidor) från Jussi Björlingmuseet i Borlänge. 

Pris 100 kr plus porto! (Ordinarie pris 348 kr)

Länk till museet

Se uppslag ur boken!