Månadens Jussi maj 2022
Nils Grevillius, Jussis svenska favoritdirigent
”Nils Grevillius orkester ackompanjerar.” Så går det att säga om de flesta bland Jussi Björlings studioinspelningar, när de är gjorda i Stockholm. Ibland är orkestern Filharmonikerna, Radioorkestern eller Hovkapellet, och då kan det gälla konserter och operaföreställningar inför publik. Från Jussis första utgivna ”insjungning för Husbondens röst” den 18 december 1929 till den sista bevarade konserten från Göteborg den 5 augusti 1960 hade Grevillius nästan monopol, åtminstone när det gällde mera seriösa nummer. Så vem var Grevillius, och varför blev det så? Och vad var det för orkester som Grevillius förfogade över?
Nils Grevillius
Nils Grevillius familj bodde på Kungsholmen i Stockholm när han föddes den 7 mars 1893. Pappan var redaktör för en lantbrukstidskrift och något egentligt musikaliskt påbrå fanns inte, men familjen var trogna operabesökare. Från det nya operahusets invigning 1898 tycks de ha suttit på tredje raden mest varje söndag, och samma år fick femåringen Nils sin första fiol. För det var violinist han ville bli, med en musiksmak som omfattade det mesta. Efter hans bortgång den 15 augusti 1970 beskrev Gunnar Unger i Svenska Dagbladet hur han spelade dansmusik på en vårbal i Uppsala kvällen innan han skulle avlägga slutprovet vid Musikaliska Akademien. Balen varade till sex på morgonen, varefter han tog sjutåget till Stockholm, vilade ett par timmar och sedan spelade en av Wieniawskis konserter så bra att han vann Marteau-priset, en bättre fiol. Han var 18.
Underhållningsmusik med ”Nils Grevillius och hans orkester”: två skivsidor ”Södermälarstrands-rapsodi”. Arrangören Kyndel är troligen Nils Kyndel, och inspelningen tycks vara gjord 14 januari 1932:
Södermälarstrands-rapsodi del 1
Södermälarstrands-rapsodi del 2
Samma höst började ynglingen i Kungliga Hovkapellets förstafiolstämma. På nätterna spelade han dansmusik för att tjäna ihop till dirigentstudier utomlands. Han ville åka till Sondershausen och 1913 hade han fått råd att förverkliga sin önskan. Hemkommen anställdes han som andre kapellmästare av den nybildade orkestern hos Konsertföreningen i Stockholm som senare skulle utvecklas till dagens Kungliga Filharmoniker. Han debuterade som dirigent den 1 mars 1914. Orkestern spelade då i Auditorium vid Norra Bantorget, och fram till våren 1920 ledde han 140 konserter med en bred, ofta populär repertoar. Förste dirigenten, finländaren Georg Schnéevoigt, ansvarade oftast för de tyngre verken. Från 1918 dirigerade han även på Operan, främst baletter och mer populära operor och ungefär lika många kvällar.
Från sommaren 1920 till sommaren 1922 var det dags för en ny utlandsperiod. Tydligen reste han hem ibland, för ett halvdussin konserter finns med i Konsertföreningens förteckning även under dessa två säsonger. Han var en av dirigenterna hos Svenska baletten i Paris, och Wiener Symphonikers webbplats förtecknar åtta konserter med Grevillius de första månaderna 1922 och återigen i mars 1923. Nu är repertoaren delvis djärvare: två helkvällar Mahler och även Beethovens nia. De konserterna hölls i den ”gyllene” salen i Musikverein. Han hade redan debuterat där med Wienfilharmonin den 13 november 1921. Det var en välgörenhetskonsert för pensionerade musiker där en Berwalduvertyr, Hugo Alfvéns fjärde symfoni och några mindre stycken följdes av Tjajkovskijs 1812. Den 25 december gav han och orkestern en andra konsert i samma sal. Meningen var att Alfvén själv skulle dirigera symfonin vid en välgörenhetskonsert för svenska föreningen i Wien, men Grevillius ersatte honom. Utöver symfonin spelades Ravel och Wagner.
Nils Grevillius och Jussi 1944
pensionering vid 60 års ålder 1953.
Nils Grevillius, Brita Hertzberg, Max Hansen och Einar Beyron
Parallellt kom det nya radiomediet att bli en viktig uppgift för Nils Grevillius. Radiotjänst (nu Sveriges Radio) startade sin verksamhet den 1 januari 1925, och musik blev redan från början ett viktigt inslag. Efter några år utgjordes ”Radioorkestern” av extraknäckande musiker från Konsertföreningen (ett tjugotal), Hovkapellet (åtta, främst blåsare) samt några frilansare, bland andra tonsättaren Hilding Rosenberg olika klaverinstrument. Det behövdes en permanent kapellmästare, och 1927–39 var denna Nils Grevillius. På 1930-talet växte orkestern till drygt trettio medlemmar och Grevillius dirigerade i regel fem konserter per månad. Samtidigt var han alltså vad vi idag skulle kalla chefdirigent på Operan.
1937 skedde en omorganisation. Konsertföreningens orkester hade tidigare endast haft sjumånaderskontrakt, vilket gjorde extrajobb nödvändiga. Nu fick musikerna för första gången helårsanställning mot att orkestern också fungerade som ”Radiotjänsts symfoniorkester”. De första åren var Grevillius fortfarande huvudansvarig för vad som nu blev de blivande Filharmonikernas radiotjänstgöring.
Nils Grevillius högst upp i hisskorgen under inspelningen av filmen Fram för framgång
grammofoninspelningar och mindre direktsända konserter blir det flera program i veckan i flera decennier. Takten verkar avta när han närmar sig de 60. Å ena sidan kan man läsa om hans oerhörda repertoarkunskap och rutin som gjorde honom synnerligen användbar. Å andra sidan talas om att hans ”bohemiska livsstil” (fast han hade fru och två döttrar) gjorde honom mindre lämplig som chef för Hovkapellet.
Nils Grevillius favorittonsättare ansågs vara Puccini. På Operan ledde han nära 600 Pucciniföreställningar – nästan en var fjärde kväll han dirigerade där – med Bohème som särskild favorit (ungefär 200 gånger). Operor av Mozart och Beethoven saknas helt, medan Gounods Faust och Romeo och Julia tillsammans står för 145 föreställningar. Wagner dyker upp främst på senare år och förekommer totalt 113 gånger, dock aldrig Tristan och Isolde eller Parsifal. För dem hade Stockholmsoperan mer lämpade dirigenter.
Däremot är det slående hur gärna Grevillius dirigerade operett, som på hans tid förekom årligen på Kungliga Operans spelplan. Även Radiotjänst satte upp operetter som ofta dirigerades av Grevillius, och när han pensionerats från Operan ansvarade han 1954–57 för fyra uppsättningar på Oscarsteatern: Glada änkan, Csardasfurstinnan, Can-can och Sköna Helena. ”En skönare plastik, en elegantare armföring äger ingen nu levande svensk dirigent” skrev Teddy Nyblom i en minnesbok om den teatern. Och efter hans död framhölls liknande drag: ”Hos Grevillius fanns den sensuella elden, den generösa känslan för sångarens behov att få exponera all tänkbar vokal prakt, men här fanns också den strama rytmiska precisionen. Grevillius var en i hög grad tekniskt elegant dirigent, samtidigt som han framstår som en av de mest omedelbara och kanske även mest okomplicerade musiker vårt land ägt. Han arbetade på inspiration och han gav inspiration.” (Leif Aare, Dagens Nyheter.)
Del av ett potpurri ur Glada änkan som Grevillius spelade in 14 maj 1930. Den anonyma sopranen uppges vara Helga Görlin, som ofta sjöng mot Jussi Björling på Operan:
Att Nils Grevillius ”och hans orkester” fick uppdraget att spela in skivor med Jussi Björling och andra svenska sångare med den då nya elektriska mikrofontekniken i slutet av 1920-talet var därför naturligt. Han kände alla musiker i Konsertföreningen och Hovkapellet, och de som han arbetade med för Radiotjänst kunde utgöra kärnan i de små ensembler som behövdes. Han hade inget emot en lättare repertoar och hjälpte gärna till att ”exponera all tänkbar vokal prakt”, som Aare formulerade det ovan. ”En musik som levde, som andades och pulserade och brann, som sjöng och jublade och grät” – så beskrev Gunnar Unger i Svenska Dagbladet efter Grevillius död 1970 det Grevillius erbjöd. Kritiserades han ibland för något var det sega tempi i Madame Butterflys smäktande kärleksduett och otillräckligt filosofiskt djup i Nibelungens ring – båda kanske något många i publiken gladdes över.
Fram till december 1936 var Jussi Björlings inspelningar (alla för His Master’s Voice) avsedda för den svenska marknaden. Repertoaren var blandad, och när han sjöng in operaarior var det på svenska. Inspelningarna gjordes i allmänhet i Stockholms konserthus, antingen i Lilla salen eller den mindre Attiksalen (nu Grünewaldsalen respektive Aulinsalen). För lättviktigare nummer var orkesterns numerär bara 12–15, och då rymdes man i Attiksalen. Därefter gavs de flesta skivorna ut internationellt och anspråken blev högre. När man började spela in operaarior för en internationell publik växte orkestern till drygt 40 (8 förstafioler osv).
Klicka på bilden för att få den större
hade haft sin premiär den 22 november 1929 med Grevillius som dirigent, och det var i den som Jussi Björling skulle komma att göra sitt första framträdande på Operan juli 1930 i lykttändarens korta roll. Drygt ett år tidigare, under hösten 1928, spelade både HMV och Odeon in avsnitt ur en annan italiensk opera som även den var ny för Sverige: Riccardo Zandonais Kavaljererna på Ekeby. Nästan en timme musik dokumenterades under Grevillius ledning och återutgavs på lp 1974. Även i den skulle Jussi snart sjunga en liten roll när den fortsatte att spelas ända fram till 1936, nästan alltid med Grevillius som dirigent.
Av Jussi Björlings många föreställningar vid Stockholmsoperan dirigerades flertalet av andra dirigenter än Nils Grevillius. Bland operor där han de första åren sjöng små roller var förutom Kavaljererna på Ekeby även Manon Lescaut och Louise typiska ”Grevillius-operor”, men den första huvudroll han sjöng under Grevillius var Romeo i Gounods Romeo och Julia. Furst Igor där han framträdde hela 35 gånger leddes nästan alla gånger av Grevillius, och när han hösten 1933 började sjunga Cavaradossi i Tosca var det självklart att hovkapellmästaren skulle ta sig an sin favoritkompositörs verk. Jag hoppar över några nu bortglömda operor som Grevillius dirigerade där Jussi hade mindre roller. Däremot ledde han Atterbergs Fanal när den uruppfördes, och arian som de spelade in tillsammans drygt ett år senare blev ett ovanligt exempel på Jussi i en samtida opera. Bland samlare kallas det kreatörsskiva när uruppförandebesättningen medverkar.
När Jussi nu blivit teaterns ledande tenor ökas listan över samarbeten med Faust, Bohème, Manteln, Flickan från Västern, Läderlappen och några till där Jussis roll är liten eller som de framför bara ett fåtal gånger tillsammans. På 1950-talet när han börjat sjunga Des Grieux i Puccinis Manon Lescaut dirigerade Nils Grevillius fyra av de sex gånger han gjorde rollen i Stockholm. Troligen ledde Herbert Sandberg och möjligen även Kurt Bendix ändå fler av Jussi Björlings föreställningar på Stockholmsoperan än vad Nils Grevillius gjorde. Att han var den dirigent som oftast samarbetade med Jussi berodde på grammofonskivor och konserter.
I augusti 1949 skedde de sista inspelningarna med Jussi Björling och Nils Grevillius som spelades in i Konserthusets lilla sal med musiker ur Konsertföreningens orkester och gavs ut av HMV på 78-varv. En nästan tjugoårig period var slut, som gett oss ungefär 100 skivsidor. Året efter gjorde de tillsammans ytterligare några nummer som var avsedda för amerikanska RCA Victor och bara publicerades på de nya 45- och 33-varvsskivorna. 1957 och 1959 spelade RCA in ytterligare arior och sånger med Björling och Grevillius: en liten och en stor lp samt några sånger som först bara kom på 45-varv.
Inspelning i konserthuset i augusti 1959
Inspelning i konserthuset i augusti 1959
På lp kom även rätt omedelbart efter Jussis plötsliga död 1960 deras sista konsert tillsammans från Göteborg den 5 augusti 1960.
Dessutom dokumenterar ytterligare live-material som publicerats upprepade gånger Jussi Björlings och Nils Grevillius 30-åriga samarbete. Endast Romeo och Julia 1940 och Manon Lescaut 1959, båda med Hjördis Schymberg, finns bevarade komplett från Operan, men delar av Bohème och Faust har också getts ut liksom konsertframföranden av arior och sånger som bevarats i Sveriges Radios arkiv.
När Jussi dog var Nils Grevillius 67. Det hade varit avsikten att spela in ett tv-program med duetter under hösten, där Jussi Björling skulle ha sjungit tillsammans med Margareta Hallin. Nu skedde upptagningen med Nicolai Gedda i stället, och nummer ur den finns med på Bluebells två porträtt-cd för Hallin och Gedda. I maj 1965 sjöng Gedda in en lp med svensk ”Jussi-repertoar” för svenska RCA. 1962–64 hade Grevillius även spelat in tre lp med Filharmonikerna, bland annat Alfvéns tredje och fjärde symfonier. Våren 1964 framträdde han sista gången såväl med Filharmonikerna som Kungliga Operan, i det senare fallet lämpligt nog med sin älskade Puccini: Madame Butterfly som han dirigerat där första gången 1918 och även gjort fyra gånger med Jussi Björling. Pinkerton vid ett par av föreställningarna var nu Jussis son Rolf. Därefter återstod några operakonserter med Göteborgs symfoniker, den sista i juni 1966.
Nils-Göran Olve
Klicka här för kronologisk lista för Månadens Jussi t o m januari 2019
