Månadens Jussi april 2021
"Jussi Bjoerling in song" 1952
Två ”Månadens Jussi” nyligen handlade om hans många turnéer runt om i USA, ofta med pianisten Frederick Schauwecker och ibland även hustrun Anna-Lisa som sällskap. I konsertprogram bestående av 15–20 sånger och arior visade han upp sin sångkonst. Jag beskrev i en artikel publicerad i februari 2021 hur programmen kan tyckas disparata men var medvetet utformade. Ofta tog de sin början i något av de få mer klassiska numren i Jussi Björlings repertoar – Händel, Mozart eller Schubert – för att sedan via Richard Strauss eller Rachmaninov nå fram till nordiska tonsättare. Mot slutet blev det ofta några mer populärt hållna amerikanska och italienska nummer. På lämpliga ställen lade sångaren in enstaka operaarior, och allra sist kunde det också bli någon publikfriande aria eller sång av till exempel Paolo Tosti.
Det finns fem bevarade sådana helaftonskonserter till pianoackompanjemang som alla har funnits på cd. Det rörde sig inte om romanskonserter eller Liederabende i egentlig mening, men självklart fanns det ett intresse för att Jussi skulle dokumentera även sin repertoar av sånger på skiva. Mest känd är nog konserten i Carnegie Hall, New York, från 24 september 1955 som kom ut ganska omedelbart på lp (RCA LM-2003), förkortad för att rymmas på en skiva. Sedermera har hela konserten getts ut på cd. Redan 1939 och 1940 sjöng Jussi in några 78-varvsskivor med sånger av Beethoven, Schubert, Brahms, Richard Strauss, Sibelius, Sjögren, Alfvén och Eklöf. Pianist var då Harry Ebert.
De representerade en brytningstid i Jussis grammofonkarriär genom att vara gjorda dels i Stockholm för HMV, dels i New York för RCA Victor. Bolagen samarbetade fram till 1957, och om vi undantar inspelningarna tjugo år tidigare med gosstrion så var detta första gången Jussi Björling spelade in skivor i USA. Hade inte kriget tvingat honom till ett uppehåll i USA-karriären så hade det säkert blivit fler. Från och med de berömda duettinsjungningarna med Robert Merrill vid årsskiftet 1950/51 skedde flertalet inspelningar för den internationella marknaden antingen i New York eller i Italien för RCA:s räkning. Då hade lp-skivan kommit som en ny faktor. Redan tidigare hade den köpstarka amerikanska skivpubliken kunnat förvärva ”album” med flera 78-varvsskivor inte bara av längre verk utan även när det gällde att porträttera en sångare. Nu var steget kort till att samla flera nummer på en lp. Till exempel kom de fem duetterna med Merrill ut på en liten 25 cm lp-skiva, liksom en bunt arior som spelades in snart därefter: i januari 1951.
Jussi med Zinka Milanov och Leonard Warren under inspelningen av Trubaduren
Sista inspelningsdagen var 30 mars, och de två lp-skivorna hör till hans mest spridda – nu sedan länge på cd. Den andra skivnyheten var lp:n Jussi Bjoerling in Song som den här artikeln ska handla om.
April inleddes med några konserter i bland annat Washington, DC. Den 9 april sjöng Jussi i Don Carlos på Met, en uppsättning som vi känner i en live-upptagning från 1950 när den var ny. Den 14 april sjöng han en konsert i Houston, Texas, och den 18 april for han hem till Sverige där inget sedan är känt om några framträdanden förrän den 6 maj. Inspelningen av Bjoerling in Song ägde rum under en enda dag, fredagen den 11 april 1952.
Frederick Schauwecker
Repertoaren på skivan omfattar Jussi Björlings favoriter från konsertestraderna. De populära nummer av amerikanska tonsättare som ofta förekom där finns dock inte med, och
självklart inte heller några av de operaarior som han brukade framföra till pianoackompanjemang vid sina konsertturnéer. Här är det Schubert och andra tyska tonsättare som gäller, plus en sång av Rachmaninov som han sjunger på engelska, några nordiska sånger och Tostis Ideale. Eftersom favoritrepertoaren inte var så stor är flera upprepningar från tagningarna med Harry Ebert drygt tolv år tidigare.
Omslaget på LM-1771
Klicka här för att lyssna på "Die Forelle" från Jussi Bjoerling in song
HMV-utgåvan med annat omslag och rubrik.
(HMV ALP 1187; även i en tysk version). När samarbetet upphörde 1956–57 drogs denna HMV-lp in liksom nästan alla andra RCA-inspelningar, och när RCA samtidigt började sälja skivor under eget namn så tycks bolaget inte ha tyckt att Bjoerling in Song var värd en egen återutgåva. Verkligt intresserade kunde dock få tag i amerikanska pressningar genom specialbeställningar, och i Sverige brukade den finnas i välsorterade butiker. Några RCA-bolag i andra världsdelar hade också lokalt tillverkade pressningar i sina kataloger.
Till skillnad från Trubaduren hör Bjoerling in Song inte till hans allra mest spridda skivor. Trots allt var det operatenoren som folk ville höra. I USA behöll visserligen RCA den i sin katalog in på 1970-talet, då annars många monoskivor sedan länge slutat säljas. Jag har sett den i de lättbucklade tunna pressningar (”Dynaflex”) som RCA använde då.
HMV var betydligt senare än RCA med lp, och innan ALP 1187 kom ut lanserades tre 78-varvsskivor med totalt åtta sånger ur LM-1171 på den europeiska marknaden. I både USA och Europa fanns några även på 45-varvs ep. Men i inget av länderna återkom lp:n i någon av de många lågprisserier som förekom på 70- och 80-talen. Det dröjde ända till 2008 innan hela albumet gavs ut samlat på cd och då av Testament, ett bolag som specialiserat sig på mer svåråtkomliga inspelningar från lp-tiden. Till slut kom den självfallet med i The Complete RCA Album Collection som gavs ut till hundraårsfirandet 2011. Som sig bör återges sångerna där i samma ordning som på lp:n, fast vi inte kan vara helt säkra på i vilken ordning de spelades in. I boxen återges också originalutgåvans lp-konvolut. Det enklaste sättet att höra innehållet är nog som del av en cd i Naxos Björlingserie (volym 5: Naxos 8.110789).
I både den kompletta RCA-utgåvan och Henryssons diskografi anges ett matrisnummer för varje sång, varvid alla anges som förstatagningar. De torde dock avse de redigerade tagningar som gavs ut och arkiverades, eftersom inspelningar sedan några år gjordes på magnetband. Med endast en dag för att spela in drygt 49 minuter musik kan dock inte mer omfattande omtagningar eller redigeringar ha varit aktuella. Björling och Schauwecker kunde sångerna utan och innan sedan alla turnéer, den senaste någon vecka före. RCA:s anonyma producent lade sig säkert inte i annat än ljudbilden, och efter någon första provtagning behövde den inte justeras. Jussi var van vid mikrofonen.
Dagens Manhattan Center
Byggnadens namn stod kvar sent 20-tal
annat har det rymt inspelningsstudior där många radio- och tv-program spelats in. Vi antar att Björling och Schauwecker höll till i någon mindre studio.
Vid denna tid hade RCA Victor just lanserat high fidelity-inspelningar som man kallade New Ortophonic Sound. Uppenbarligen var man stolt över Bjoerling in Song och såg Jussi som en av sina ledande stjärnor, för 1954 togs ett spår från albumet med i en lp där tester för köparens utrustning varvas med specialskriven musik av Robert Russell Bennett och prov ur RCA:s klassiska katalog (An Adventure in High Fidelity, LM-1802). Vid sidan av Jussi Björlings En dröm (Grieg) kan man höra liknande korta utdrag ur skivor med Roberta Peters, Victoria de los Angeles och Leonard Warren – idel sångare han samarbetade med på andra skivor. Att spela in sång beskrivs i skivhäftet till den skivan som ”one of the most searching and persuasive demonstrations of high fidelity’s power”, och skivans ägare uppmanas att experimentera med tonkontrollerna för att förstå hur viktig diskant och bas är för upplevelsen.
Snart sextio år efteråt är vi inte lika imponerade, men det beror bland annat på vilket perspektiv på röst och piano vi önskar. Här är det uppenbart att skivan dokumenterar sångkonst för hemmabruk snarare än konsertsalsupplevelse, och så är det väl fortfarande de flesta av oss vill ha det. Särskilt i en skiva som vi tar fram för Jussis skull snarare än Schuberts. När den kom ut kritiserades han jämfört med specialiserade romansinterpreter som nykomlingen Dietrich Fischer-Dieskau. Men det var knappast Jussi Björlings eller skivbolagets avsikt att konkurrera. Kanske bör vi göra som hans publik vid konserterna: avbryta för applåder efter varje sång? Det är nämligen dålig kontinuitet mellan numren vad gäller uttryck och röstklang. Trots att allt är gjort på en dag, eller kanske just därför, så upplever jag varje sång som fristående från sammanhanget.
Det här var en svår tid i makarna Björlings liv. Vi läser i Anna-Lisas biografi (tillsammans med Andrew Farkas) hur hon var nära skilsmässa och sammanbrott, och efter årets första framträdanden i USA avbröt Jussi sin turné och for hem till Sverige några veckor i februari–mars. När han återvände för bland annat Trubaduren-inspelningen följde Anna-Lisa inte med, varför hon i boken kan återge flera brev från maken. Så här skrev Jussi om sång-lp:n. Boken är på engelska, så detta är min återöversättning till svenska. Tydligen planerades skivan bara några veckor innan:
“RCA vill att jag spelar in en ”Björlingkonsert”. Det blir tio till tolv sånger, beroende på hur långa de är. Naturligtvis kommer jag att välja dem som du och jag gillar bäst. Skojigt, eller hur? Inspelningen ska ske den 11:e från 2 till 5 och 8 till 10, så det blir sannerligen mer än nog att göra…”
“Spelat in RCA Björlingkonsert. 14–17 och 19–22. Upptagningarna gick briljant. Jag sjöng 16 nummer mellan 14 och 18. Det har ingen gjort förut. Jag är mycket nöjd.”
Jussi visar Anna-Lisa skivan med Trubaduren
Lyssnar man noga avslöjar mikrofonens närbild möjligen lite slem på stämbanden i något nummer, och även om Jussi varierar nyanserna hittar han inte helt tillbaka till den ungdomliga lättheten i de versioner av delvis samma sånger som han sjöng in med Ebert tolv år tidigare. Men skivan är en imponerande prestation och bör höras av alla Jussi-entusiaster.
Även recensenter har ofta berömt 78-varvsversionerna men varit mer ljumma inför lp:n. Förmodligen är de kritiska mot idén om ett program där sångerna är medel för sångaren att visa upp sig, precis som vid hans solokonserter runt om i USA, snarare än ett tematiskt program för sångernas eller dikternas skull. Det är en avvägning som senare artister har brottats med i sina lp- och cd-program, som numera ofta har något tema som är tydligare än i ”Bjoerling in Song”.
Philip Hope-Wallace
”Om ni redan har en del av dessa sånger med Hislop, Gerhardt eller Elisabeth Schumann kanske ni upplever de här versionerna som rätt trubbiga, utan tillräcklig subtilitet eller färg. Men om ni funderar kring vad den här tenoren normalt ägnar sig åt, så får ni nog erkänna att samlingen visar en hög nivå av smak och musikantskap, även om inte alla sångerna når ut med den värme som kännetecknar ett idealt uppförande. Men han sjunger väl och de olika språken …hanteras bra nog… Emellertid utgör en ackompanjatör som agerar endast som ett slags transporthiss en allvarlig defekt i den här sortens konsertprogram. Det är väldigt svårt att ’komma loss’ i en sång som Die Mainacht eller Strauss Morgen när pianisten hela tiden går på sparlåga för att se om den berömde tenoren vill dröja sig kvar lite längre på den ena eller andra tonen. Bristen på uppfriskande rytmisk känsla i pianostämman handikappar många av herr Björlings goda avsikter. Men som helhet är effekten alls inte försumbar.”
Klicka här för att lyssna på "Die Mainacht" från Jussi Bjoerling in song
I november samma år sjöng Jussi Björling in Tonerna och ytterligare tre sånger för HMV i London. Ivor Newton ackompanjerade. Samtliga var på engelska, även Tonerna ("I bless ev'ry hour") vilket förklarar varför den upprepades. Det blev hans sista studioinspelningar med enbart piano. Senare inspelningar av liknande repertoar kommer genomgående från livekonserter med Schauwecker. Känslan av att få vara med i till exempel Carnegie Hall gör att jag trivs bättre med Jussi som romanssångare i konsertupptagningarna. Kanske är det därför Bjoerling in Song inte spelas lika ofta som andra Jussi-skivor. Även en konnässör som Stephen Hastings är dock imponerad av flera bland sångerna på den. I sin The Björling Sound ägnar han en hel sida åt just Die Mainacht som Gramophones recensent inte var nöjd med. Då var detta den enda version med Jussi Björling som var känd; numera har Köpenhamnskonserten 1959 tillkommit där samma Brahmssång finns med så jämförelser går att göra. Hastings jämför med mer renodlade liedersångare och berömmer tempot. Björlings version beskrivs som ”something of a revelation” (något av en uppenbarelse).
Så visst bör vi ibland ta fram resultatet av den där arbetsdagen den 11 april 1952. Bara att allt spelades in så snabbt är märkligt!
Nils-Göran Olve
Klicka här för kronologisk lista för Månadens Jussi t o m januari 2019
