Månadens Jussi januari 2021
Januari 1940
Det nya decenniet började med en rivstart för Jussis del: Tre föreställningar på fem dagar med ensemblen vid Metropolitanoperan, varav den mellersta var ett gästspel i Philadelphia. Sedan följde en lång konsertturné tillsammans med Harry Ebert. Den hade påbörjats redan i slutet av november, men sedan fick Harry spelledigt ett par veckor när Jussi fullgjorde sina förpliktelser på Metropolitan. En föreställning av Faust under mellandagarna föregick den trippel vi närmast ska beskriva och startskottet för år 1940 avlossades redan på nyårsdagen, inte många timmar efter att smällarna från champagnekorkarna och fyrverkerierna vid midnatt hade avklingat. Premiärföreställningen var nämligen en eftermiddagsmatiné, och man måste ju tycka synd om Metropolitanorkesterns medlemmar, som bara någon timme senare åter skulle vara i elden för kvällsföreställningen: fem timmar Tristan och Isolde!
Lily Pons. Studiofoto med dedikation till Harry Ebert
rubriken ”Ovationer för Jussi”: ”Duetten i andra akten mellan Björling och Lily Pons var strålande. Arian ”La donna è mobile” i andra akten (Sic!) och kvartetten i sista akten gjordes så att maken inte hörts på Metropolitan på många år och publikjublet blev också ovationsartat. Sammanfattningen av musikkritikernas omdömen blir att Jussi Björlings röst är att räkna till den allra högsta klassen.”
Jussi som Hertigen, Anna-Lisa Björling som ”civil”. Ca 1940
Grena Bennett i okänd publikation hävdade att ”Jussi Björling som Hertigen för första gången den här säsongen, bjöd på en briljant och intelligent redovisning av sina utomordentliga talanger.” Hennes kollega X från Y skrev: ”Jussi Björlings porträtt av Hertigen av Mantua, för första gången på Metropolitan, bekräftade tidigare intryck av hans värde för ensemblen. Han sjöng med ren ton och innerligt uttryck och nedlät sig inte till att pocka på för stor uppmärksamhet efter ”Parmi veder” utan lät dramat flyta naturligt. Hans kostymering och make-up var ytterst passande och i framtida föreställningar kommer han otvivelaktigt att uttrycka mera av den älskvärdhet och de rovdjursaktiga egenskaper som motiverar hertigens handlingar. Igår tog han poäng huvudsakligen genom sin vokala förmåga och han häftiga Dess som avslutade ”Addio”-duetten, glömmer man inte i första taget.”
Dagen därpå var alltså ensemblen i Philadelphia. Avståndet från New York är för all del inte mer än cirka 15 mil fågelvägen, men det handlar ju ändå om förflyttning av en mängd människor och utrustning, och för 80 år sedan var det rimligtvis mer komplicerat än idag. Det var Faust som stod på programmet, alldeles som en knapp vecka tidigare på hemmascenen. Philadelphia Records musikskribent Edwin H. Schloss rapporterade: ”Det var det första operaframträdandet här av Jussi Björling, Mets nye svenske tenor, som sjöng en konsert här i fjol … Det var också det första Metropolitanframträdandet här för före detta Philadelphiabon Helen Jepson, som sjöng Marguerite; även den första Mefistofeles någonsin här med Metropolitans mångsidige stjärnbas Ezio Pinza.” Både Jepson och Pinza fann nåd hos Schloss; det gjorde inte Jussi: ”Herr Björling avslöjade en liten röst av god kvalitet, använd med lidelselös precision. Han saknar scenvana och hans Faust i går kväll var en älskare med två höjdtoner och en gest, som uppenbarligen var mera intresserad av att fria till publiken än att fria till Marguerite."
Jarmila Novotná. Idolfoto med autograf
Wien, där de gjorde jättesuccé i Franz Lehárs Giuditta. Novotná hade stora framgångar vid Salzburgfestspelen 1937 som Pamina i Trollflöjten. Dirigent var Arturo Toscanini och i orkestern fanns den unge Georg Solti som spelade klockspel. Vacker var hon som en dag, Jarmila Novotná, och en lysande aktris, vilket ledde till att hon tidigt fick medverka i en lång rad filmer. Hennes ankomst till Metropolitan, där hon kom att tillhöra ensemblen i 16 år, emotsågs av recensenterna med stort intresse, och det var i första hand hennes insats som granskades. Olin Downes i New York Times tog fasta på hennes ”charmfulla enkelhet, känsla och höga konstnärliga intelligens.” Rösten, menade han, var väl inte så märkvärdig. Att Jussi fick en ”tupp i halsen” när han skulle ta höga C i duetten som avslutar första akten, noterades men för övrigt ”föreföll hans röst om något vara ännu fullödigare mera färgrik än förra säsongen” men ”det är synd att han har en tendens att hemfalla åt den gamla tenorsjukan att hålla ut sina älsklingshöjdtoner, vare sig det är dramatiskt motiverat eller inte, så länge som andedräkten och stämbanden pallar.”
Den klassiska bilden från La bohème, ca 1940
Efter dessa tre framträdanden fick Jussi en välbehövlig vilopaus på en och en halv vecka, innan han den 15 januari sjöng ytterligare en Bohème. Den här gången var det Bidú Sayão som sjöng Mimì. Det var hans första möte med den charmfulla brasilianskan, men under resten av 40-talet kom de att stråla samman i ytterligare tio föreställningar: fem Bohème, tre Rigoletto och två Romeo et Juliette. Jarmila Novotná sjöng han aldrig mera tillsammans med.
”Ny stortriumf för Jussi i USA” skrev Stockholms-Tidningens korrespondent som uppenbarligen var en trogen följare till Jussi, och fortsatte ”… den bästa föreställning av denna opera som givits på många år. Jussis insats var en fullkomlig praktsensation. Han lät mer strålande än någonsin och efter arian Så kall ni är om handen stoppades föreställningen upp av en flera minuter lång applåd.” Han konstaterar också att det var en mycket internationell rollbesättning, inklusive den italienske mästaren Ezio Pinza som Colline, och inte en enda amerikan bland sångarna. I salongen fanns både den svenske ambassadören och Ingrid Bergman, vilket väckte ett visst uppseende.
Lite vid sidan om ämnet noterar jag att Francis D. Perkins i The Herald Tribune påpekar det motsägelsefulla i att i första akten i vindskupan bohemerna fryser hejdlöst medan de i andra akten på Café Momus direkt efteråt inte har några problem med att sitta utomhus. Men, som Perkins skriver, ”det är knappast troligt att de många som älskar Bohème störs av detta.”
Någon nämnvärd vila efter föreställningen var det inte tal om för Jussis del, för redan påföljande dag åkte han och Harry Ebert till Harrisburg, huvudstaden i Pennsylvania. Nästan 40 år senare riktades hela världens ögon mot den lilla staden (i dag cirka 50 000 invånare) vid Susquehanna River. Det var den 28 mars 1979 som reaktor nummer 2 vid kärnkraftverket Three Mile Island, strax utanför Harrisburg, kollapsade på grund av överhettning, en så kallad härdsmälta. Olyckan ledde till en omfattande debatt om säkerheten inom kärnkraftsindustrin. Men i januari 1940 var tanken på kärnkraft inte ens hypotetisk. Förhandsartiklarna inför det celebra besöket var talrika och Harrisburg Evening News satte som rubrik ”Den störste tenoren sedan Caruso sjunger på tisdag i Harrisburg”. Recensionerna var entusiastiska – vilket de genomgående var under turnén. Programmet var i stort sett oförändrat vid de olika konserterna: Lenskis aria ur Eugen Onegin inledde, sedan följde sånger av Schubert och Richard Strauss och arian ur Gounods Faust. Efter paus blev det nordiskt. Först August Södermans Trollsjön, följd av Sjöbergs Tonerna och ett par sånger av Sibelius, men han stoppade också in Stephen Fosters I Dream of Jeannie för att charma amerikanarna. Utöver det pålysta programmet hade han också några extranummer.
Nästa anhalt var Civic Opera House i Chicago, där Jussi och Harry gav en eftermiddagskonsert söndagen den 21 januari till stöd för Finlands Röda Kors. Den 30 november 1939 hade sovjetiska trupper anfallit Finland som var vida underlägset både materiellt och i antalet soldater. Det blev ett blodigt krig som drabbade både soldater och civilbefolkning och Röda Korset var i stort behov av hjälp.* I en förhandsartikel i Chicago Tribune ansåg Cecil Smith att valet av sångare var lämpligt med tanke på att ”Hr Björlings far var född i Finland”. Det var han ju inte men finska släktband fanns ju likafullt och Jussi är ett finskt namn, vilket Smith också framhöll. Recensenterna strödde i vanlig ordning rosor och Chicago Daily News hade till och med en bild på Jussi och Anna-Lisa när de åt middag efter konserten.
Från Chicago till Grand Rapids i Michigan tar det med bil drygt tre timmar, och då var det inga problem att redan nästa dag ge en konsert där. Den ägde rum i det då ganska nybyggda Civic Auditorium, en multi-arena där det både spelades basketball och hölls konferenser – och konserter. Det var en gigantisk byggnad med en magnifik fasad i kombinerad renässans- och Art Deco-stil. Själva auditoriet revs 2005 men fasaden står kvar som ett mäktigt monument. Konsertlokalen rymde 3800 åhörare. Huruvida den var fullsatt den 22 januari har inte gått att utröna, men både publiken och skribenterna var entusiastiska och flera påpekade att han var generös med extranummer.
En annan monumental konsertlokal är Newark Symphony Hall i Newark, New Jersey. Den byggdes 1925 och hette på Jussis tid Mosque Hall. Stora salen är numera uppkallad efter Sarah Vaughan, som är född i staden. Den 24 januari anlände Jussi och Harry Ebert dit och möttes där av, enligt Plainfield Courier, mer än 3 500 entusiastiska musikälskare. Det var, som man säger idag, ”knökfullt”.
Jag ska avsluta den här reseskildringen med en utflykt till Dayton, Ohio. I stadens Memorial Hall, en vacker byggnad, med arkitektur inspirerad av den franska Beaux-Art-skolan. Som överallt annars möttes Jussi och Harry ovationer vid konserten den 26 januari, och kunde därefter få några dagars rekreation. Därefter fortsatte turnerandet hela februari, men till den resan kan vi kanske återkomma vid ett senare tillfälle.
Göran Forsling
* Finska vinterkriget, som det brukar kallas, varade till den 13 mars 1940 och slutade med att Finland fick avträda ungefär 10% av sin yta, däribland Karelska näset. Förlusterna i människoliv var stora. Officiellt stupade 23 576, därutöver sårades 43 557 och 3 273 rapporterades saknade. Vintern 1939-40 var i Finland en av de kallaste som uppmätts. Det var konstant minusgrader och ofta låg temperaturen mellan -20 och -40 °C. Som lägst visade termometern -47 °C.
Klicka här för kronologisk lista för Månadens Jussi t o m januari 2019
