Månadens Jussi december 2020
December 1935: ännu en kväll med Sjaljapin
Jussi Björling sjöng sällan rysk repertoar. Hans sista tjugo år var det bara två sånger av Rachmaninov (på engelska) och en aria vardera ur Borodins Furst Igor och Tjajkovskijs Eugen Onegin (båda på svenska). Furst Igor var en populär opera i Stockholm på 1930-talet, och med 36 föreställningar 1933–37 ligger Vladimir – Jussis roll i den – högt i hans spelstatistik. Lenski i Eugen Onegin sjöng han åtta gånger på scenen. Första var januari 1933 och sista den månad vi nu ska granska: december 1935.
Jussi som åldrad Faust i Gounods opera, mitten av 30-talet
men till födsel och delvis uppväxt lika mycket ryss. Coates kände Sjaljapin från Tsarryssland och dirigerar på några av Sjaljapins skivinspelningar. Att båda var i Stockholm samtidigt gör en nyfiken på hur deras kontakt var vid den här tiden.
Lyssna: Sjaljapin och Coates finns i en aria ur Furst Igor på Youtube – alltså som Kontchak, en av de två roller Chaliapin sjöng i Stockholm.
Sjaljapin som Mefistofeles i Faust
Nu i december gällde det Faust, och där skulle samspelet bli betydligt närmre.
Sjaljapin var alltså 62 och Jussi knappt 25 när de samarbetade, men att döma av inspelningar var ryssen alltjämt i god form. Det gällde både röst och hans mönsterbildande skådespeleri. Redan stillbildsfoton förmedlar de skilda personligheter som han gestaltade. Han var en mästare i att lägga mask, och kroppshållning och rörelser var lika viktiga som sången. Vi kan faktiskt se något av detta i en spelfilm där han medverkade: Don Quijote, inspelad 1933 i regi av Pabst. Det rör sig inte om någon av operorna om titelpersonen, utan en talfilm där han endast sjunger några inlagda sånger. De skrevs för filmen av Jacques Ibert, sedan även Maurice Ravel skrivit en sedermera välkänd liten sångcykel Don Quichotte à Dulcinée som dock inte kom till användning. Filmen finns på YouTube. Teater och film har utvecklat sig under de 87 år som gått, men jag tycker ändå att den säger mycket om personen och artisten Sjaljapin. Av sin samtid betraktades han som nyskapande rollgestaltare minst lika mycket som sångare.
Jussi som Faust 1934 i Gounods opera
alltså i stället möta en världsberömd Mefistofeles som hade börjat sjunga rollen långt innan Jussi var född. Säkert var det också för gästens skull som teaterledningen återgick till den Margareta som han mött vid sitt förra Faust-gästspel 1931: Brita Hertzberg, som inte sjungit rollen i nyuppsättningen, däremot många gånger i den produktion som använts när Sjaljapin gästade förra gången. Och alltså en gång mot just Sjaljapin, som var känd för att inte ta regi utan genomföra sin tolkning – ibland så att det vållade problem för motspelare och dirigent. Nils Grevillius var som så ofta dirigent.
Faktiskt anger affischen ingen regissör för Sjaljapins ”extra gästuppträdande” till dubbla priser. Säkert rådde nervositet för hur kvällen skulle avlöpa. Möjligen användes faktiskt de gamla ”dekorationerna”. För i Anna-Lisa Björlings och Andrew Farkas bok Jussi kan vi läsa hur Sjaljapin vid första repetitionen underkände de nya, och hotade att inte sjunga. Margaretas trädgård såg ju ut som en bakgård! Vilket den nog är. När man nästa dag tagit fram de gamla undrade han varför: ”de andra dög ju bra!”
Det var inte så lätt sedan heller. Här är min lite förkortade översättning ur boken:
När ridån gick upp [för Faust den 3 december] var det uppenbart att den store mannen hade varit ute och festat kvällen före och var vid dålig röst. Men en sådan struntsak spelade ingen roll; Sjaljapin var en skrämmande Mörkrets furste. När han visade sig i Fausts studerkammare gav han till ett så diaboliskt ylande att stackars Brita Hertzberg, som stod nära, nästan svimmade. Hans kraftfulla personlighet dominerade scenen i varje scenbild – alla andra tycktes försvinna, ibland bokstavligen.
Jussi var i exceptionellt god form. I första scenen när han sålt sin själ till djävulen gick Sjaljapin fram till Jussi och med en svepande gest svepte han in honom helt i sin slängkappas veck.
Sjungande med full volym klev Sjaljapin runt på scenen med Faust fången inne i manteln. Stackars Jussi kämpade för att då och då komma loss och sjunga sin hälft av den avslutande duetten. Han såg varken dirigent eller sufflör och berättade efteråt att han nästan kvävdes. I slutet av duetten lyckades han befria sig så att hans sista toner kunde höras. Efter det höll han ett tryggt avstånd till Djävulen. Gradvis övervann Sjaljapin sin indisposition, hans röst blev bättre för varje akt, den överfulla salongen kom i extas, och ridån föll till dånande applåder.
Vi insåg inte att tricket med capen var en del av Sjaljapins Mefisto. I sin kända bok Voci parallele beskrev den italienske tenoren Giacomo Lauri-Volpi det så här:
Till en tenor som beklagade sig svarade Sjaljapin: ”Min vän, jag är Mefistofeles, du har sålt din smutsiga lilla själ, jag har gett dig utseende och ungdom; nu är du min, du underkastar dig min vilja, och den förintar dig. Jag kan göra vad jag vill, förstår du?”
Efter föreställningen åts middag. I boken – sextio år senare! – skrev Anna-Lisa att hon aldrig mött en så magnetisk personlighet med en så förtrollande närvaro. Lång, lite kraftig, charmerande, en perfekt gentleman i kläder och seder – och samtidigt en naturkraft. ”Trots allt hade vi inte velat missa det.”
Feodor Sjaljapin
Hela denna scen finns på Youtube med Sjaljapin 1928 på Covent Garden. Något ylande hörs dock inte. Faust sjungs av Joseph Hislop, som Jussi studerade för sommaren 1934 – se Månadens Jussi för april 2019.
Helge Malmberg i Svenska Dagbladet nämner gästens förkylning som han dock ”betvingade”. I stället för den världsman som Mefistofeles enligt recensenten brukar vara – tjusig, elegant, småtrevlig – är Sjaljapins ”en del av den kraft som vill det onda: med ett ord, den lede själv i gester och rörelser, mimik och musikalisk karaktäristik”. Efter touche från orkestern och blommor från operachefen tackade han med ett spirituellt och välformulerat anförande på franska där han beklagade att han inte kunnat ge sitt bästa. Enligt Dagens Nyheter tog applådtack och jubel en halvtimme och kulminerade när Sjaljapin handgripligen hämtade Nils Grevillius i kulissen för att dela med sig av jublet.
Efter Stockholmsgästspelet skulle Sjaljapin medverka i Faust även i Köpenhamn. Men enligt Svenska Dagbladet kritiserade han sina danska kollegor vid repetitionerna två dagar i följd och lämnade teatern. Föreställningen genomfördes utan honom. Han erbjöd sig visserligen att komma veckan efter, men det avslogs. Enligt Dagens Nyheter avstod han därmed från sitt honorar om 12 000 kronor.
För Jussi Björling var december 1935 i övrigt en normal arbetsmånad – lindrigare än vissa andra, men med tio framträdanden av skiftande slag ändå flitig. Trots att han hade sjungit Messias i Storkyrkan med kollegor från Operan kvällen före så började han månaden med en Bohème den 1 december. Efter Faust den 3 december gick faktiskt en vecka till nästa framträdande på Operan: Eugen Onegin. Men uppenbarligen hade gästdirigenten Albert Coates, som endast framträdde en gång vardera med den operan och Figaros bröllop tre dagar senare, fått tillfälle att repetera, av recensionerna att döma i synnerhet med orkestern – se nedan.
Albert Coates
Vid två konserter i Konserthuset i mars 1935 hade särskilt
Tjajkovskijs Pathétique-symfoni gjort djupt intryck. Nu hade han engagerats för ett längre gästspel, under vilket han gav fem olika program 22 november–9 december. Dessutom medverkade han vid sin hustru Vera de Villiers romansafton. Att han även dirigerade två föreställningar på Operan kan ha varit något man passade på att ordna med kort varsel – totalt var han tydligen nästan en månad i stan. Möjligen var hans långa besök en följd av att Konsertföreningens chefdirigent Václav Talich hade drabbats av ohälsa. Kanske hoppades Coates till och med få överta posten, för i England hade hans framgångar avtagit. I USA under kriget gick det inte bättre, och sina sista år skulle han tillbringa i hustruns födelseland Sydafrika – allt mer bortglömd i musikvärldens huvudstäder.
Vid romanskonserten spelade en annan pianist vid de flesta numren, men när hustrun sjöng sånger av maken medverkade han. Hon sjöng också verk av honom vid en av orkesterkonserterna. Hans närvaro i Stockholm samtidigt med Sjaljapins besök är intressant då han kände Sjaljapin synnerligen väl. Coates var född i S:t Petersburg 1882 i en brittisk familj. Hans far ledde där ett dotterbolag till ett brittiskt företag. Efter perioder i England och Tyskland blev han chefdirigent för Mariinskijteatern i S:t Petersburg på 1910-talet. När revolutionen kom utnämndes han av Sovjets regering till samordnande ledare för alla Sovjetunionens operahus, men efter ett par år fann han situationen omöjlig och lämnade landet. Stockholmspressen omtalar honom som en rysk dirigent.
Även om Sjaljapin var en världsartist på resande fot så måste han och Coates ha träffats, och när de båda var i Stockholm samtidigt kan man förmoda att de möttes. Liksom att Eugen Onegin måste ha repeterats inför föreställningen med Jussi den 10 december, dagen efter Coates sista framträdande i Konserthuset (dit han kom tillbaka nästa år), i synnerhet när dirigenten från sin ryska bakgrund var väl förtrogen med verket och säkert hade egna idéer om det. Moses Pergament i Svenska Dagbladet ägnade större delen av sin recension åt närmast lyriska lovord för Coates. Einar Larsons gestaltning av titelrollen har blivit ”betydligt mognare”, medan Hertzbergs Tatjana är ”en även i minsta detalj målmedveten karaktärsteckning”. Jussi Björling nämns utan någon som helst kommentar. Curt Berg i Dagens Nyheter skriver däremot att ”Jussi Björling hade sina ljusa stunder, även om de stördes av den embonpoint som Lenski inte bör demonstrera, om han vill verka tragisk”!
Mellan sina föreställningar på Operan medverkade Jussi Björling i en ”Barbarafest” hos sällskapet Par Bricole och i två Luciakonserter. Hos Par Bricole fick han träffa kungen, som infann sig i Grand Hôtel Royale med anledning av att ett skänkt porträtt av majestätet skulle avtäckas. Även den kantat som Jussi medverkade i var ny.
Sedan bar det av till Malmö för Operans gästspel där. 15–17 december sjöng han där Wilhelm Meister i Mignon. Gästspelet omfattade enbart solister och dirigent, som i förväg övat in verket med lokal kör och orkester. Det var en modell som i Riksteaterns regi under några år tillämpades även för några mindre svenska städer.
Lyssna: arian ur Mignon (från Gröna Lund 1957)
Man får anta att Jussis privata julfirande – för första gången som gift, och med Anna-Lisa i åttonde månaden – förlöpte lugnt. På annandagen sjöng han årets sista föreställning, Läderlappen. Liksom i Faust var det Brita Hertzberg som gjorde den kvinnliga huvudrollen. Läderlappen var ovanlig genom att båda teaterns ledande lyriska tenorer medverkade: Einar Beyron som Eisenstein och Jussi Björling som Alfred. Annars kan man förenklat säga att de vid denna tid delade på tenorrollerna.
Under tre dagar, 26–28 december, presterade Operan fem föreställningar: Värmlänningarna som matiné den 26 och 28, och förutom Läderlappen som vi nämnt, även Mästersångarna i Nürnberg och Csardasfurstinnan som kvällsföreställningar. Martin Öhman gästade i Mästersångarna medan Beyron sjöng den stora tenorrollen i Csardasfurstinnan. Kören (44 anställda) var troligen fulltalig i alla, medan hela orkestern (68 anställda) kanske slapp medverka i de lättare verken. Men ändå – vilken tjänstgöring.
Då får man säga att Jussi kom lindrigt undan som bara hade sin Alfred under dessa två veckor. Första januariveckan 1936 skulle han sjunga varannan dag i tre olika operor, och några dagar senare var det dags för hans allra första Canio i Pajazzo. Så kanske slutade 1935 med repetitioner inför den.
Nils-Göran Olve
Klicka här för kronologisk lista för Månadens Jussi t o m januari 2019
