Månadens Jussi november 2020
November 1935
Jussi som Radamès i Aïda, oktober 1935
November inleddes med att han gjorde två föreställningar som Tomas i Laparras Den fagra Fregona. Han hade gjort rollen första gången redan i januari 1932 och nu hade man dammat av den efter ett par års uppehåll. Han kom att göra den ytterligare fyra gånger under november.
Den fagra Fregona 1932 med Ruth Nordström, Jussi och Folke Cembraeus
Klicka här för att lyssna på "Fylld av vemod sänker sig natten" ur Den fagra Fregona, inspelad 1933
Därtill blev det två Läderlappen, en Faust, en Bohème, en Mignon och som kronan på verket två framföranden av Borodins Furst Igor med gästspel av den legendariske basen Fjodor Sjaljapin. Till den operan ska jag återkomma, men först ska jag redovisa hans extraknäck. Det första ägde rum i Stora Tuna kyrka i hans födelseort Borlänge, som vid den här tiden ännu inte fått stadsrättigheter. Det skedde inte förrän 1944. Stora Tuna var dessutom egen socken och kyrkan ligger på behörigt avstånd från Borlänge köping. Efter ungdomsåren besökte han för övrigt sin födelsebygd väldigt sällan. Hans första framträdanden utanför Stockholm sedan han gjorde sin operadebut i juli 1930, ägde faktiskt rum den 8 februari 1931, bara några dagar efter hans 20-årsdag, då han sjöng först i Stora Tuna kyrka och sedan i Föreningshuset i Domnarvet. Sedan skulle det alltså dröja nästan fem år till nästa tillfälle. Då var han rejält etablerad och välkänd, inte minst tack vare en rad skivinspelningar. I sällskap hade han kollegan från Operan, barytonen Einar Larson och som ackompanjatör medverkade musikdirektör Gösta Edling.
Borlänge Tidnings utsände svävade ut i högtidliga haranger i sin anmälan: ”Ett par av Nordens namnkunnigaste trubadurer läto på torsdagskvällen höra sig i Stora Tuna kyrka, och evenemanget hade lockat många åhörare. Inte så att templet var fyllt till sista plats – därtill behövs mycket folk* -men 350 personer är vackert nog på en vardagskväll med höstrusk och ledsamt väglag. Räknar man så med att flertalet kommit för att få njuta av högklassig sång, alltså inte främst för att skåda ett par berömdheter från kungl. Teatern, måste resultatet bli, att Tunabygden, alla påståenden om motsatsen till trots, förfogar över en verkligt aktningsvärd konsertpublik. Vid detta tillfälle hade den också erhållit förstärkning av åtskilliga utsocknes, som farit långa vägar, exempelvis från Mockfjärd och Norrbärke, för att få uppleva ”höstens konsert”.
Jussi vid altarringen i Stora Tuna kyrka 1943
Sångarna hade inte mindre än fem entréer vardera och dessutom en tillsammans. De kommo varje gång ut i en alltmera glänsande disposition, precis som om de tänkt övertrumfa varann. Om detta var meningen, vilket på goda grunder kan betvivlas, så lyckades det inte alls – emedan båda två lyckades alldeles utomordentligt. De bemästrade fulländat det svåra rummet och fyllde det med välljud. De båda praktfulla rösterna, så skilda i register men besläktade i klangfärg, kompletterade varandra på det lyckligaste sätt. Jussi Björlings tenor har ett ljus och en fräschör, som tjusar oemotståndligt. Einar Larsons baryton är varm, klangfager och smidig och i besittning av stora dramatiska uttrycksmöjligheter, dem sångaren ej försummar att använda. Han är kanske den främste operaartisten av de två medan hr Björling tar priset som konsertsångare.
Programmet var populärt sammansatt med gamla paradnummer som Bergs ”Aftonsång”, Reissigers ”En sangers bön” (hr Björling) och Alnaes’ ”Sidste reis” (hr Larson) sida vid sida med den allvarlige Wagners sånger ur Lohengrin och operaarior av Meyerbeer och Borodin. Speciellt tacksam bör man vara hr Larson för hans tre Geijer-sånger. Geijer förtjänar förvisso en fortsatt tillvaro på konsertprogrammen, och det betyder inte litet, om hans små, nobla romanser någon gång föredragas av landets främsta artister.
Pausen före sångarnas sista entré, den gemensamma, blev en aning längre än de föregående. Men så hunno de också därunder sluta fred och förbund och sjöngo nu en mera sällan hörd duett ur Verdis Ödets makt. Rösterna harmonierade skönt, och publiken satt andlös och betagen. Men ännu större skulle enigheten bli. Som extranummer framfördes Beethovens ”Lovsång” fullständigt unisont och med mäktigt gripande verkan. Ett vackert slut på en gigantisk sångarstrid! Publiken demonstrerade sin tacksamhet med ivriga viftningar med näsdukar och program, vilket hr Björling kvitterade med ett ljust och gossaktigt leende, hr Larson med chevalereska bugningar.
Jussi och Einar Larson vid Operans artistingång 1934
En utmärkt sekundant, som med omsorgsfullt och skickligt pianospel beledsagade de två tävlingssångarnas prestationer, var musikdir. G. Edling. Och så återstår bara att önska, att de förnämliga konsertgivarna ej måtte fara Tuna kyrka förbi, när de härnäst dra ut på härnadståg.”
Både Falu-Kuriren och Dala-Demokraten hade skribenter på plats, och de uttryckte sin uppskattning med samma entusiasm som Borlänge Tidning, om än mera kortfattat.
Denna tilldragelse ägde rum den 7 november, men redan två dagar senare var Jussi i elden igen, denna gång vid en orienterarfest på Berns, anordnad av Djurgården och Sportjournalisterna. Medverkande, vid sidan av Jussi, var bland annat skådespelaren och komikern Thor Modéen. I en intervju i Dagens Nyheter hoppades Jussi att Djurgårdens IF skulle gå upp i allsvenskan. Man skulle kanske ha trott att han hellre sett att IK Brage (från Borlänge) skulle gå upp, vilket de faktiskt gjorde 1937!
Den hektiska agendan fortsatte för Jussis del månaden ut. Mellan två förställningar på Operan hade han och Einar Larson klämt in en konsert på Universitetsaulan i Uppsala den 18 november med ett liknande program som i Stora Tuna och sedan var han i elden nästan dagligen. Vad sägs om följande?
18/11 Konsert i Uppsala
20/11 Den fagra Fregona (skolföreställning)
22/11 Den fagra Fregona
24/11 Mignon
26/11 Furst Igor
27/11 Den fagra Fregona
28/11 Svensk-amerikanska sällskapets Thanksgivingfest på Grand Hotel
29/11 Furst Igor
30/11 Messias i Storkyrkan
1/12 Bohème
3/12 Faust
Jussi som Vladimir i Furst Igor 1933
När det pålystes att Sjaljapin skulle komma som gäst i två föreställningar i slutet av november 1935 var det därför ganska givet att Jussi skulle få göra rollen också då. Och Jussi var utom sig av lycka och ära.
”Tänk bara”, sa han gång på gång,
”att få sjunga med den store Sjaljapin!”
Klicka här för att lyssna på "Dagen gick långsamt till ro" ur Furst Igor, inspelad 1933
Citatet är hämtat från Anna-Lisas och Farkas’ stora biografi. Sjaljapin var årsbarn med Caruso och hade hunnit bli en bit över 60 men basar har en förmåga att hålla länge, och dessutom var han en superb skådespelare – och det kan ursäkta vokala brister en hel del. Den store ryssen gjorde två roller av helt olika karaktär: Furst Galitskij och Kontjak som förekommer i var sin akt och därför kan sjungas av samme sångare.
Tidningarna fokuserade naturligtvis i första hand på den celebre gästen. Stockholmstidningens representant, liksom kollegorna, imponerades storligen över såväl skådespelarprestationerna som den vokala uttrycksförmågan: ”[Rollen som Galitskij] gestaltade han betydligt mer sympatisk än vad den framställts här tidigare. Man fick nu ej så mycket intryck av att Galitskij var en rå och brutal sälle. Han var i Sjaljapins tolkning i stället en kroniskt berusad och nästan småtrevligt kladdig och påstruken typ. En person som säkert kunde åberopa sin florshuva** som förmildrande omständigheter för sina ogärningar. En mästerlig skådespelarprestation, mästerlig i genomförandet av den stora linjen, mästerlig i alla oändligt levande och på kornet tagna små detaljer i fråga om gester, mimik, hållning, gång.
Även som sångare är Sjaljapin alltjämt stor. Man förstår ej när han andas. Och man har alltid en förnimmelse av att han utstrålar välljud, trots att stämman just ej har någon ungdomlig fraicheur längre. Det är egentligen ganska fantastiskt, vilka mirakel en god sångkonst kan uträtta, när allt kommer omkring.
Som Khan Kontjak knep Sjaljapin genast applåd för sin ypperliga mask. En örn-näst typ med lågt liggande ögonbryn och smala, svarta hårpiskor. En typ som präglas av välvilja såväl som av befallande kraft. Hans uppgörelse med Einar Larson – Furst Igor – var så övertygande sångligt såväl som dramatiskt, att den trots den mellanliggande långa baletten fick salongen att slå ut i ovationer vid aktslutet.
Det var en sann upplevelse att se denne geniale skådespelare och sångare, en upplevelse, trots att föreställningen i övrigt med allt erkännande av individuella goda prestationer av fru Görlin, Brita Ewert, Jussi Björling, Einar Larson verkade minst sagt improviserad.”
Jussi, Sjaljapin och Einar Larson i Furst Igor november 1935
Det är fullt förståeligt att världsstjärnan överskuggade husets egna krafter, men en av de konkurrerande tidningarna tog i alla fall tillfället i akt och lyfte fram Jussi: ”[Han] utvecklade en stämprakt som aldrig förr. I honom har man framför allt sångaren, ur vars strupe stämman formligt väller fram. Det är nog ytterst sällan, som man får höra en röst med en sådan bredd.”
Jussi fick också ett erkännande från Sjaljapin själv, som efter förställningen förärade honom ett signerat foto med texten ”Bravo pour Vladimir”.
De skulle mötas på scenen igen några dagar senare vid Sjaljapins avskedsföreställning. Då stod Faust på programmet, men om detta kommer Nils-Göran Olve att berätta mera i decemberupplagan av Månadens Jussi.
* Stora Tuna kyrka, invigd 1469 och under senare delen av 1500-talet var domkyrka i ”Dalarnas och Bergslagen ovan Långhedens stift”, rymde nog vid tiden för Jussis och Einar Larsons konsert närmare 900 besökare, men 350 en vardagskväll i kulna november var ändå imponerande.
** ”Florshuva” är ett ålderdomligt ord som betyder ”lätt berusning”.
Göran Forsling
Klicka här för en sammanställning av alla Månadens Jussi (rulla ned)
