Sibelius är en av Nordens största tonsättare, kanske den störste. Hans kompositioner omfattar allt från små pianostycken till stora symfonier och t.o.m. ett par operor. Jussi Björling hade fem av Sibelius sånger på sin repertoar, två med text av de svenska diktarna Ernst Josephson och Gustaf Fröding, men här vill jag ta upp två sånger med texter av den finlandssvenske diktaren Josef Julius Wecksell (1838 – 1907).
Wecksells far var hattmakare och härstammade från Veckholms socken sydost om Enköping. Sonen var brådmogen och började skriva dikter, skådespel och sagor redan som trettonåring. Hans tragedi Daniel Hjort, som uruppfördes 1862 i Helsingfors och handlar om hertig Karls (IX) belägring av Åbo slott 1597, är hans mest kända dramatiska verk.
Wecksell inspirerades av giganter som Goethe, Byron, Shakespeare, Schiller m.fl. och han räknas till den finlandssvenska litteraturens främsta. Tyvärr var hans mentala hälsa vacklande, och redan före 30 års ålder drabbades han av en allvarlig psykos. Det ledde till att han kom att vistas på Lappvikens mentalsjukhus i Helsingfors från 1865 och fram till sin död.
De två sånger av Jean Sibelius med texter av Wecksell, som Jussi Björling sjöng, är ”Demanten på marssnön” från år 1900 och ”Var det en dröm”, som är två år yngre.
”Demant” är inte felstavat utan ett poetiskt ord för ”diamant”, men lustigt nog använder Wecksell ordet ”diamant” i sångens text trots titeln. Det är en mycket romantisk vårsång, och den ”demant” det är fråga om är förstås en liten snöflinga, som ligger där och glimmar i vårsolen.
Sången inleds med ett kort arpeggio (i harpan, lämpligt nog), ett oktavsprång från e1 till e2, som om det är solen som går upp, varefter Jussi inleder med att beskriva hur en diamant glimmar på snödrivan. Aldrig har en tår eller pärla glimmat klarare än den, där den himmelskt blickar mot den uppgående solen. Den lilla diamanten/snöflingan står tillbedjande står vi foten av solens stråle och smälter i en tår. Detta är det högsta livet kan ge, nämligen att stråla och dö när det är som skönast.
Jussi ger de här orden en särskild betydelse i det att hans sätt att sjunga dem är så fullständigt oskuldsfullt ”rent”. Här finns inga undertoner av löje, inget överdrivet, hans sång är på allvar, man hör att han menar vartenda ord utan att ifrågasätta det. Det blir så otroligt vackert. Det var nog detta Sibelius uppskattade med Jussis sång: inte bara att han hade en så vacker röst, inte bara att han var så musikalisk, utan också det oförfalskade i hans sång, äktheten. Sången finns bl.a.utgiven på Bluebell ABCD 050 och Till havs-skivan.
Den andra sången är ”Var det en dröm”. Den sången har jag ett litet speciellt minne av. Det var nämligen så, att Jussi Björling sjöng den tillsammans med Radioorkestern under ledning av Sten Frykberg 1952. Den spelades in, men när jag fick fram bandet, fattades det en bit. Problemet var de här raderna i mitten av sången:
En dröm lik sippans liv så kort
uti en vårgrön ängd,
vars fägring hastigt vissnar bort
för nya blommors mängd,
men eftersom melodin till den första och tredje av de här raderna upprepades, klippte jag bort det som inte var fullständigt däremellan, så att det ändå stämde någorlunda rytmiskt. Men synd var det.
Jag hade aldrig hört den här sången tidigare som jag kunde minnas men tyckte att den var så vacker. Dessutom fanns den då inte utgiven på skiva, i alla fall inte med Jussi, så jag beslöt därför att ta med den i det LP-album med inspelningar ur radions arkiv med Jussi, Olle, Gösta och två versioner av Björlingkvartetten, som jag producerade 1980 (SR Records SR 1354/55). Den gavs ut flera år senare på bl.a. Bluebell ABCD 036. Så småningom fick jag till min glädje höra av Harald Henrysson, att en komplett inspelning hade hittats i den finska radions arkiv gjord den 20 juni 1951 med den finska radioorkestern under Nils-Erik Fougstedts ledning. Den finns nu utgiven på Bluebell ABCD 116. Dessutom finns ytterligare en version inspelad vid en minneskonsert för Jean Sibelius i Carnegie Hall den 8 december 1957, och den finns utgiven på Bluebell 050. (Jag har här bara nämnt Bluebells utgåvor. För andra utgåvor ber jag att få hänvisa till Fonografin).
Sången handlar om förlorad kärlek. Var det en dröm, att jag en gång var ditt hjärtas vän? Minnena av denna kärlek blir till den bästa drömmen, men den framkallar tårar på nätterna.
Personligen tycker jag inte att den här dikten är lika bra som ”Demanten på marssnön”, och Jussi tycks heller inte ha sjungit den lika ofta som han sjöng ”Demanten”. Ändå: Sibelius musik förädlar i hög grad dikten, och Jussi Björlings sköna och okonstlade sång förädlar den ytterligare, så även den här sången kan jag uppriktigt rekommendera till lyssning.
Klicka här för att lyssna:
Calle Friedner
Redaktör för Sällskapets medlemstidning
070 56 45 210
carl.friedner@telia.com
