Nr 9. Calle Friedner, redaktör för Jussi Björlingsällskapets tidning, har som en av sina främsta favoriter August Södermans ballad ”Trollsjön”.
I Sverige finns det minst två sjöar med namnet ”Trollsjön”, den ena i Småland mellan Hestra och Skillingaryd och den andra i Lappland nära Björkliden – den heter också Rissájávri eller Rissajaure. Men när August Söderman skrev sin ballad, var det ingen av de här sjöarna han tänkte på, inte heller textförfattaren, som var tysk och hette Aloys Schreiber(1761 – 1841) . I original heter dikten ”Der Mummelsee”, ”Näckrossjön”, och när den översattes av författaren m.m. Edvard Bäckström (1841 – 1886), fick den det poetiskt mytiska namnet ”Trollsjön”.
August Söderman (1832 – 1876) var en prominent herre i det svenska musiklivet i mitten av 1800-talet och en av de främsta företrädarna för svensk nationalromantik. Under sitt tämligen korta liv hann han med att skriva en lång rad verk i olika genrer. Mest kända torde det ruschiga orkesterstycket ”Ett svenskt festspel” eller uvertyren till ”Orleanska jungfrun” vara tillsammans med körverket ”Ett bondbröllop”, men i Södermans verkförteckning är det solosångerna, som upptar den största platsen. Jussi Björling hade två av dessa på sin repertoar, ”Kung Heimer och Aslög” från omkring 1870 med text av Frans Hedberg (1828 – 1908), och så ”Trollsjön” från 1869, båda med pianoackompanjemang, men på den här inspelningen spelar Kungliga Hovkapellet dirigerad av Jussis favoritdirigent, Nils Grevillius, ett orkesterarrangemang gjort av Ernst Ellberg (1868 – 1948).
Detta är verkligen romantisk musik: ”Högt upp bland skogens granar/där är så mörk en sjö/och på dess vågor simmar/ en näckros vit som snö.” Hit kommer en herdegosse, får syn på den vita blomman (oskuldens färg), och säger för sig själv: ”Den blomman min skall bliva, jag bryter henne av” (det vill säga bli av med sin oskuld). Denna naturlyriska dikt handlar alltså om något annat än naturen, och än tydligare blir det, när med ens en svanvit hand höjer sig ur ”vågen”, och drar ner näckrosen under ytan, samtidigt som en kvinnoröst (att det är ett kvinnligt väsen förstår man) kallar till sig pojken: ”Kom gosse, kom/ jag lär dig vad du än ej förstår!” Hon lovar att bryta av blommans stängel, om han bara svär henne trohet. Det är alltså en erotisk text förklädd till saga. Nu lyckas det inte denna kvinnliga Näck, eller vad det är för väsen, för ”En ångest gossen fattar (och här byts durklangen i väsendets locksång mot moll)/ från stranden ilar han”, men han har blivit mentalt skadad av upplevelsen och kan inte glömma blomman. Hans hjärta har mist sin ro, han irrar skyggt bland bergen, och ingen har sedan dess sett till honom. Ja, alla sagor slutar ju inte lyckligt.
Det handlar alltså om en ung mans erotiska uppvaknande, men ramen är så påtagligt den svenska naturen. Många gånger, när jag promenerat i skogen och kommit till en liten skogstjärn, har jag tänkt: ”Det här kunde vara Trollsjön!” Jussi har en märklig förmåga att förmedla just det naturlyriska. Han sjunger så självklart oskuldsfullt, som om han själv var den där herdegossen, och det är så en saga ska berättas. Då kan lyssnaren få plats med sina egna tankar. När man hör den här inspelningen ser man för sig själv sjön i skogsdunklet, där den vita näckrosen ligger och flyter på vattnet, och det blir särskilt tydligt på den här stereoinspelningen från den 8 februari 1959, då Bengt Runsten och Olle Swembel var tekniker. Jussi var absolut på topp, och jag tycker, att det här är en av hans allra bästa inspelningar.
Klicka här för att lyssna på "Trollsjön" från 1959.
Calle Friedner
Redaktör
070-347 90 61
carl.friedner@telia.com
