I år, när hela musikvärlden firar Beethoven – om nu inte Coronaviruset har tagit kål på det firandet också – tycker jag att Jussi ska få bidra till hyllningarna. Beethoven är ju mest känd för sina instrumentalverk: symfonier och konserter, kammarmusik och pianosonater, men han skrev dessutom en hel del vokalmusik, som med orätt kommit lite i skymundan. Jussi sjöng inte mycket av detta: tenorpartiet i Missa Solemnis vid nio tillfällen, Florestan i Fidelio fyra gånger samt den som brukar kallas Beethovens lovsång och börjar med orden ”I himlar sjungen…” som han sjöng in på grammofon 1959 och som ofta spelas i radio. Men den sång vi ska lyssna till var en som, så vitt känt, Jussi sjöng första gången redan i februari 1931, när han var nyss fyllda 20, och den skulle följa honom under resten av hans aktiva liv.
Adelaide betecknas av Beethoven själv som en kantat, alltså ett större verk än en vanlig sång. Texten är skriven av den tyske poeten Friedrich von Matthisson och är en kärleksförklaring till en ouppnåelig kvinna, Adelaide. Beethoven, som i hela sitt liv utan framgång sökte en kvinna att förena sig med, kände nog att dikten speglade hans egen situation – trots att han var bara 25 år när han tonsatte den. Kantaten har fyra verser och varje vers har sin egen specifika musik, den är genomkomponerad som det heter, och inte strofisk som visor och många andra sånger är, där alltså alla verser sjungs till samma melodi.
Den första versen är drömskt naturromantisk. I enkel prosaöversättning säger skalden:
”Ensam vandrar din vän i vårens trädgård, omsluten av ett förtrollat ljus, som sipprar genom grenverket. Adelaide!”
I nästa vers manar han fram bilder av den älskade:
”I flodens speglingar, i alpernas snö, i aftonens guldmoln, i stjärnefälten strålar ditt anlete. Adelaide!”
I den tredje versen hör han hennes namn:
”Aftonbrisen viskar genom de späda löven, vårens silverklockor susar i gräset, vågor ryter och näktergalar sjunger. Adelaide!”
Och i den sista versen grips han av extas när han tänker på sin förestående död:
”En dag, o mirakel, kommer en blomma att slå ut på min grav, ur askan av mitt hjärta,
och tydligt, på varje purpurfärgat kronblad kommer att lysa: Adelaide!”
Jussi spelade in sången med Harry Ebert som ackompanjatör i Konserthusets lilla sal i Stockholm den 15 juli 1939, tillsammans med två sånger av Richard Strauss. Det var hans första inspelningar på tyska. Det finns några liveinspelningar från USA gjorda på 40- och 50-talen, men de flesta bedömare hävdar att originalinspelningen är överlägset bäst. Stephen Hastings anser till exempel att den enda inspelning som kan mäta sig med Jussis är Fritz Wunderlichs, men inte ens han fångar lika fulländat de skiftande känslorna och den extatiska stegringen.
Alla var dock inte lika begeistrade. I sina memoarer berättar Jussi att han en gång inledde en konsert i Östersund med just den sången. Efter konserten kom Wilhelm Peterson-Berger fram och tackade, men tillade: ”Jag kan inte förstå, hur du som är en så begåvad sångare kan ha en sådan där slagdänga som Adelaide på ditt program.”
Jussi tillägger i boken, något ironiskt: ”P-B hade just komponerat Ungkarlsvalsen.”
Lyssna och njut av den bifogade filen och bedöm själv vem som har rätt: Peterson-Berger eller Stephen Hastings!
Inspelningen finns bl a på NAXOS 8.110789S: Jussi Björling Collection, Vol. 5
Göran Forsling
Styrelseledamot i Jussi Björlingsällskapet
verbator@telia.com
070-493 04 86
