Månadens Jussi mars 2020

Mars 1935: en vanlig månad på jobbet

Porträtt gjort av Verner Molin 1935

Kanske upplevde Operans nya stjärntenor mars 1935 som en vanlig månad på jobbet. Han hade fyllt 24 månaden före. I december 1934 hade han och Anna-Lisa offentliggjort sin förlovning, och bröllopet skulle stå i juni. Enligt Harald Henrysson skulle 1935 bli det år han framträdde flest gånger: 144!

Liksom de närmast föregående månaderna skulle han göra en ny roll nu i mars som säkert krävde repetitioner. Han spelade in en skiva med två arior som visar stora framsteg jämfört med hans förra, jämnt ett år tidigare – kanske en följd av de råd han hade fått av tenorkollegan Joseph Hislop föregående sommar (se

Månadens Jussi för april 2019). På arbetsprogrammet för mars fanns:

Elva föreställningar på Kungliga Teatern av sju olika operor
Två konserter: Beethovens Missa Solemnis på Operan plus en med Hovkapellet på gästspel i Uppsala universitetsaula
En ”soaré dansant” på Felix Kronprinsen – säkert ett extraknäck, för övrigt efter att samma kväll ha sjungit i Eugen Onegin på Operan. Lenski dör redan i andra akten, så framåt kl 23 bör han ha hunnit sminka av och ta en taxi upp till Adolf Fredriks kyrkogata!
En inspelningssession för HMV – också det en välkommen biinkomst.

Alltså ett framträdande varannan dag i snitt, plus repetitioner av månadens nyhet och rimligen även av Beethovens Mässa. Jussi hade sjungit den tidigare, men till skillnad från operaföreställningarna var framförandet denna säsong en engångshändelse.

Jussi som Turiddo i På Sicilien 1935

Alla operorna sjöngs förstås på svenska, och söker vi i Operans arkiv på nätet så kan vi se att man totalt gav sjutton olika operor och operetter den månaden plus några baletter. Då har jag räknat Cavalleria rusticana (under namnet På Sicilien) och Pajazzo som en, eftersom de gavs tillsammans samma kväll. Jussi Björling medverkade alltså i nästan hälften av samtliga – när På Sicilien och Pajazzo gavs dock bara i den förra. Sjutton operor är fler än vad Stockholmsoperan gör på ett år numera.

Jussi Björling var inte ensam om

att ha mycket att göra. De bärande tenorrollerna i de andra gjordes av kollegorna Einar Beyron och David Stockman. Beyron var 34, nästan exakt tio år äldre än Jussi. Likt honom var Beyron Forsellelev men hade börjat lite senare, så hans försprång i karriären var ungefär fyra år. Liksom Jussi sjöng han denna månad elva föreställningar men av åtta operor. 55-åringen Stockman kom undan med fem av fem roller. Därmed var hela månadens repertoar intäckt, så när som att den flitige ”speltenoren” Simon Edwardsen vid sidan av bifigurer – betjänter och liknande – någon gång även han fick sjunga Turiddu i På Sicilien.

Det var alltså som upplagt för jämförelser, där habituéerna kunde se de alltjämt unga tenorfavoriterna i ett brett spektrum av roller varje vecka. Som om inte mängden var märklig nog, så fascineras vi av spännvidden: Jussis sju roller skulle i dag anses lämpliga för tre olika slags tenorer, medan Beyrons mer spinto-aktiga repertoar omfattar även att vara operettcharmör i Csárdásfurstinnan.

Månadens skivor gjorde Jussi redan den 4 mars, som vanligt med en liten orkester dirigerad av Nils Grevillius. Det skedde i Stockholms konserthus, och Harald Henryssons förteckning preciserar inte var. Men vanligen var det i Attiksalen, samma rum som i dag efter att ha krympts något i en ombyggnad kallas för Aulinsalen. Resultatet gavs ut på HMV som X 4436 – eller som man då sade, på Husbondens röst. X-serien där alla Jussis skivor fortfarande lanserades var lokala utgåvor för Sverige (Skandinavien), nästan alltid sjungna på svenska och i det mindre 25-centimetersformatet. Skivan kom i handeln redan i maj.

På ena sidan fanns en nyhet: Martin Skarps aria ur Atterbergs opera Fanal, som hade haft sin premiär ett år tidigare och totalt gavs trettioen gånger fram till 1957. Mars 1935 gavs den två gånger.

Fanal mars 1935. Helga Görlin som Rosamund och Jussi som Martin Skarp på galgbacken, drömsynen i akt 2

Unge herr Björling var premiärbesättning, men på 1940- och 50-talen skulle Set Svanholm ta över rollen i de åtta sista föreställningarna. Allra sista föreställningen sändes i radio, och en inspelning går att köpa på cd från tyska Cantus Classics. Där känns det inte alls fel med hjältetenoren Svanholm i rollen, och 24-årige Jussi har knappast haft skäl att låta så här heroisk på sina tidigare grammofonupptagningar:

Klicka här för att lyssna på "I männer över lag och rätt” från Fanal, inspelad mars 1935

Det finns också ett fragment av operans final bevarat med Jussi Björling från januari 1934, utgivet på en Bluebell-cd. Det är den tidigaste liveupptagning vi har med honom men säger mindre på grund av dåligt ljud och att han där sjunger tillsammans med flera andra.

Andra sidan av X 4436, även den inspelad 4 mars 1935, är Dick Johnsons aria i sista akten av Puccinis Flickan från Västern (Fanciulla del West) - eller ”från Vilda Västern” som det stod på affischen då. Också den gavs nu i mars. Premiären hade varit den 29 december med Jussi Björling, vilket var första gången verket spelades i Stockholm. Föreställningen den 8 mars var åttonde och sista gången operan gavs, och näst sista gången som Jussi Björling sjöng partiet. Det blev ytterligare en föreställning på Wienoperan 1937. Arian sjöng han in ytterligare två gånger, då på italienska – 1937 och 1957. Efter den 8 mars 1935 skulle det dröja ända till 2011 innan verket gavs av Stockholmsoperan, då i en produktion som när detta skrivs snart ska ha nypremiär. Att det inte blev fler föreställningar 1935 berodde enligt Svenska Dagbladet på att det ”dekorativa materialet” var lånat från Berlins statsopera och måste återställas.

Klicka här för att lyssna på ”Låt henne tro” från Flickan från Västern, inspelad mars 1935

Martin Skarp i Fanal och Dick Johnson i Flickan var alltså två av herr Björlings sju roller den här marsmånaden. Tar vi de andra i den ordning de stod på spelplanen så var de:

Turiddu i På Sicilien av Mascagni
Almaviva i Barberaren i Sevilla av Rossini
Lenski i Eugen Onegin av Tjajkovskij (tre föreställningar)
Belmonte i Enleveringen ur seraljen av Mozart
Florestan i Fidelio av Beethoven.

I dag skulle Rossini och Mozart anses lämpliga för en rent lyrisk röst, medan Turiddu och Lenski kräver mer kraft och vokal mognad. För Martin Skarp, Dick Johnson och Florestan skulle vi vänta oss dramatiska och heroiska röster.

Belmonte sjöng han för sista gången någonsin – den första hade varit i slutet av januari, och det blev bara fyra föreställningar. Detta var sista reprisen för en produktion från 1899 – åtminstone vad gäller scenografin!

Jussi som Belmonte i Enleveringen ur seraljen mars 1935

Almaviva däremot hade han på repertoaren 1931–37, och för hans Lenski skulle det bli ännu en sista gång i slutet av 1935.

Sådant gör månaden intressant för den som funderar över de många roller Jussi Björling sjöng under sina år som fast anställd vid Stockholmsoperan. Av hans sju roller i mars 1935 skulle han snart släppa flertalet, och många sjöng han inte mer än ett halvdussin gånger. Det förklarar varför hans trettiotalsrepertoar på Operan var så omfattande. Med många verk på repertoaren, ofta i gamla uppsättningar, tog teatern med kort varsel fram verk som spelades några gånger och sedan försvann igen. Operapubliken var mindre än nu men gick oftare. Fast anställda var flitigt i elden och fick hela tiden lära nytt.

Egentligen fanns det bland Jussi Björlings sju roller mars 1935 bara två som han skulle återkomma till senare i livet: Turiddu och Florestan. På Sicilien hade han gjort ffg i januari, och den blev en opera han behöll i 25 år – livet ut.

Klicka här för att göra bilden större

Florestan i Fidelio är ett specialfall i Jussis rollkatalog. När han sjöng den ffg den 26 mars var föreställningen den första av bara fyra under drygt två veckor.

Den 4 maj 1948 i Cincinnati medverkade han i en förkortad konsertversion på engelska av operan med Fritz Busch som dirigent. Den är för mig den Jussi-konsert som jag skulle vara mest nyfiken på att få höra, men någon inspelning har inte kommit i ljuset. Att höra hans speciella röst som Florestan vore

spännande. Det är en roll som borde passa honom utmärkt – den sjungs ju ofta av hjältetenorer men även ibland av mycket mer lyriska röster.

Florestan var alltså hans nya roll i mars 1935 – och en han snabbt lämnade. Fler än dessa fyra+en föreställningar blev det aldrig. Fidelio den 26 mars var en hyllning till Beethoven på hans dödsdag, men årtalet var ju ingalunda jämnt. Någon annonserad nyuppsättning hade Fidelio inte fått sedan den kom till Stockholm hundra år tidigare och någon regissör angavs inte, men utöver en ny Florestan kunde man glädja sig åt en debutant: Hjördis Schymberg (se affischen). Hon hade redan framträtt i mindre roller och som Mimì i Bohème och Blondchen i Enleveringen. Nu sjöng hon Marzelline som sin tredje officiella debut. Leo Blech dirigerade. Tidningarna betraktade föreställningen som en nyinstudering och berömde särskilt dirigenten.

Inez Köhler och Jussi från föreställningen av Fidelio 26 mars

Svenska Dagbladet ansåg att Jussi Björling ”hade som Florestan inte precis figuren för sig och hans dramatiska uttrycksmedel tycktes begränsade till det vanliga fåtalet stereotypa gester till en orörlig mimik – men för allt det som härvidlag brast gav den glansfulla stämman ersättning i rikt mått”. I Dagens Nyheter kunde man läsa att han hade ”en praktfull sångscen i andra akten, men verkade annars väl matt av fängelsevistelsen när han så småningom blev frigiven”.

När Fidelio återkom 1940 var Set Svanholm Florestan, och en regissör angavs. Men tydligen var scenografin fortfarande hopsatt ur förrådet – för samma som 1832 kan knappast ha använts, även om Operans arkiv räknar även 1940-talets föreställningar till den uppsättningen!

Jussi sjöng alltså Beethoven (Fidelio och Missa solemnis) tre kvällar mars 1935, plus ytterligare två Fidelio följande veckor. Mässan går att höra minnesvärt med honom och Arturo Toscanini från New York 1940 (finns på Youtube). Det var sista gången han sjöng verket. I brist på Fidelio kan vi också glädjas åt sången Adelaide, som han både gjorde på 78-varvsskiva och i inspelade konserter från 1940- och 50-talen.

Här väljer vi i stället Beethovens "Guds lov i naturen", kanske mer känd som ”I himlar sjungen”. Jussis enda version av den är visserligen inspelad nästan 24 år efter den månad som denna Månadens Jussi handlar om, men kanske kan den ändå ge en uppfattning om hans få framträdanden i Fidelio. I år 2020 firar vi Beethovens 250-årsdag, så det känns lämpligt att avsluta med Jussi Björling som Beethovensångare. Från början gavs denna inspelning ut på en 45-varvsskiva som baksida på Adams ”O helga natt”, men vi var många som gärna även vände på skivan!

Klicka här för att lyssna på ”I himlar sjungen”, inspelad 1959

Nils-Göran Olve

Klicka här för en sammanställning av alla Månadens Jussi