Månadens Jussi oktober 2019
USA oktober 1949
Hösten 1949 tillbringade Jussi huvudsakligen på den amerikanska västkusten och redan i slutet av augusti bar det iväg till Los Angeles och en utomhuskonsert i den gigantiska Hollywood Bowl, som rymmer omkring 25 000 åhörare. I sällskap hade han hustrun Anna-Lisa och de gjorde flera framträdanden tillsammans, däribland en konsert i Honolulu på Hawaii. I pressen avbildades paret med blomstergirlanger om halsen. Så småningom, mot slutet av september, medverkade Jussi också vid säsongsöppningen på San Franciscooperan, där han sjöng i Tosca mot Elisabetta Barbato och Lawrence Tibbett och i Bohème mot Licia Albanese.
Lawrence Tibbet, Elisabetta Barbato och Jussi på Palace Hotel 20 september 1949
I San Francisco – och i någon mån Los Angeles – blev han kvar under hela oktober och sjöng, förutom två Faust med Florence Quartararo som Marguerite, tre föreställningar av Manon Lescaut med Licia Albanese i titelrollen. Med henne gjorde han några år senare (1954) den kända skivinspelningen på RCA och även några föreställningar på Metropolitan 1956, varav en spelades in och finns utgiven på CD, nyligen uppfräschad ljudmässigt dessutom. De här föreställningarna gjordes alltså nästan två månader före den mera kända premiären av Manon Lescaut på Metropolitan, som också finns utgiven på CD. Innan månaden var slut medverkade Jussi och Anna-Lisa dessutom i radioprogrammet Standard Hour från San Franciscooperan.
Anna-Lisa och Jussi avtackas efter radioutsändningen från San Franciscooperan
Men låt oss återvända till Faust. Alexander Fried från San Francisco Examiner var på den första av föreställningarna och gav en analys av Jussis insats: ”Det är överflödigt att säga att Björling’s sång, när han var som bäst, uppvisade gripande mästerskap och prakt … I ”Trädgårdsscenen” var han känslig och lyrisk, utan att förlora kraften. Troligen finns det ingen annan tenor i världen som kan sjunga den svåra ’Salut demeure’ renare och mera tilltalande än han gjorde, eller med ett så gediget och briljant högt C.” Kollegan i San Francisco Chronicle, Alfred Frankenstein, spädde på med: ”Det har aldrig funnits en så fantastisk rad tenorer här som den som visas upp i år”, och han räknade upp namn som Peerce, Vinay, Tagliavini och Svanholm – och naturligtvis Björling, som ”svarar för de kraftfullaste och vackraste toner som någonsin flödad från en tenorstrupe, och därtill besitter gångna tiders mästares kunskap om musikalisk stil. Han har hjältetenorens resurser och den lyriske tenorens lätthet; som grädde på moset har han utsökt smak i sitt musicerande. Vi är därför ytterst privilegierade som får höra honom så ofta under innevarande säsong.”
Den första föreställningen av Manon Lescaut den 7 oktober utlöste jubel från recensenten i San Francisco Chronicle över att man överhuvudtaget gav operan som inte framförts i San Francisco på en massa år. Visserligen uppskattade han inte librettot på alla punkter. Han klagade över att mitt i operan byter den karaktär. De första två akterna är övervägande komiska medan de följande två är övervägande tragiska, och speciellt den fjärde akten där praktiskt taget ingenting händer utöver hjältinnans utdragna död, och fortsätter: ”Men trots allt detta är Manon Lescaut en av de mest fullständigt förtrollande operorna i repertoaren, och just avvikelserna från den sceniska normen som finns i tonsättarens senare verk, bara bidrar ytterligare till charmen och atmosfären … Det är ett verk av en ungdomlig, lyrisk Puccini, vars uppfinningsrikedom är alldeles fräsch och som kan skriva sida efter sida med lätt, klingande musik som gränsar till operetten.
Ingenting känns segt och ingenting blir ointressant. Viktiga episoder och tillfälligheter blir lika betydelsefulla och är lika rika på musikalisk kreativitet, men om jag måste välja det allra vackraste, så skulle jag lyfta fram, utifrån denna min första bekantskap med verket, Manons dödsscen och madrigalen som sjungs för att underhålla henne i andra akten.” Han lovprisade Albanese som ”troligen världens främsta uttolkare av patetisk-lyriska roller, som Manon Lescaut, eftersom hon är en magnifik musiker och har en röst med ytterst tilltalande färg; allra mest är hon mästerlig på att uttrycka återhållsamhet, understatement och associationer, sådant som visar skillnaden mellan en stor artist och en operasångare vem som helst.”
I liknande berömmande ordalag hyllades ”Jussi Björlings enorma vokala kapacitet, virilitet och musikalitet, som har varit föremål för verbal entusiasm i dessa spalter i samband med vart och ett av hans tidigare framträdanden. Till detta kan läggas att han lyckades lägga i dager skådespelarresurser som han aldrig förr visat upp. Hans Des Grieux var inte riktigt samma figur som hans Rodolfo, Mario eller Faust; han föreföll åtminstone delvis medveten om att en 1700-tals ädling inte beter sig på samma sätt som en 1800-tals bohemisk poet.”
Marie Hicks-Davidson i San Francisco Call-Bulletin var också överväldigad: ”Licia Albanese överträffade sig själv i går kväll ... Hennes röst skapades av musikens gudar för just den här rollen. Hennes sopran sprudlade ljuvligt i de tidiga scenerna och var innerligt tilltalande i de senare scenerna. Hon var ung, slank, pikant och vacker. Jussi Björlings porträtt av Chevalier Des Grieux, som var orsaken till allt elände, kunde inte ha varit bättre. Det var vokalt spännande och sceniskt övertygande. Hans ’Donna non vidi mai’ mottogs med kraftiga ovationer.”
Klicka här för att lyssna på "Donna non vidi mai" ur Manon Lescaut, Metropolitan 1949
Alexander Frieds recension i San Francisco Examiner har inte bevarats men han kunde inte motstå frestelsen att se om föreställningen när den gavs som matiné den 16 oktober. Av den recensionen framgår att premiären, enligt hans uppfattning var ”full av utmärkta detaljer” men den tog tid att stabilisera sig. Men den andra föreställningen tilltalade honom desto mer. Dirigenten Fausto Cleva hade fått mera stuns på orkestern och nu föll alla bitarna på plats. Albaneses porträtt av Manon var mer övertygande och Jussi Björling var en magnifik Des Grieux.
Den 23 oktober medverkade Jussi och Anna-Lisa i den 1176:e Standard Hour i radio tillsammans med San Franciscos operaorkester under ledning av Gaetano Merola. Efter Rossinis uvertyr till Semiramide sjöng paret slutscenen ur Bohème, dvs ”Che gelida manina”, ”Mi chiamano Mimì” och duetten ”O soave fanciulla”. Det vackra intermezzot ur Goyescas av Granados blev en lämplig vilopaus för Jussi innan han kom tillbaka och sjöng ”Ah! Fuyez, douze image” ur Manon, som följdes av Anna-Lisas tolkning av valsen ur Romeo och Julia, och så avslutades det hela med duetten ur samma opera. Någon recension av konserten har inte stått att finna.
Klicka här för att lyssna på duetten ur Bohème med Anna-lisa och Jussi 23 oktober
Klicka här för att lyssna på duetten ur Romeo och Julia med Anna-Lisa och Jussi 23 oktober
Inte heller de två framträdandena som paret gjorde 28 och 29 oktober i Purdue University Hall of Music i Lafayette, Indiana med Frederick Schauwecker vid pianot anmäldes i någon tidning. Här var det framför allt Jussi som lanserades. Första avdelningen hade han helt för sig själv med Händels Largo, två sånger vardera av Schubert och Strauss samt ”Ah! Fuyez” ur Manon. Efter paus Blomsterarian samt ”Goodbye” av Gabrilowitch och Rachmaninovs ”Lilacs” och ”In the silence of the night”. Sedan fick Anna-Lisa komma in och då blev det “O soave fanciulla” samt duetten ur Romeo och Julia.
Jussi, Mrs Elmer och Frederick Schauwecker i Peoria
Den här gången var lokalpressen på plats – och imponerades. ”Det var många månader sedan den här staden fick höra en röst så genomgående tilltalande och sådan ovanlig kaliber” skrev Theo
Powell Smith i Peoria Journal, medan Evabeth Miller i Peoria Star formulerade sig sålunda: ”Med sin dramatiska robusta hjältetenor som blev nästan synbart större efter den avsevärda återhållsamheten i de två inledande numren, hänförde artisten den stora publiken”. Om slutnumret ur Andrea Chenier skrev hon: ”Den mäktiga finalen hade fruktansvärd kraft!” Men det var inte allt. Det följde inte mindre än sex extranummer, som kröntes av Tosti’s ”Ideale” ”så oslagbart välsjungen att någonting ytterligare skulle ha förstört hela effekten.”
Göran Forsling
