Månadens Jussi september 2019
Augusti–september 1930: Jussi debuterar på Operan
Många vet nog att Jussi Björlings första operaroll var som Lykttändaren i Manon Lescaut, en roll som bara sjunger arton takter – huvudsakligen visserligen solo – i operans tredje akt. Det var den 21 juli 1930, och platsen var förstås Stockholmsoperan eller Kungl. Teatern som den då kallades på affischerna. Av paret han var inackorderad hos lär maken ha missat den enda minut Jussi fick vara på scenen.
Klicka på bilden för att få den större
En så liten roll räknades enligt reglerna på den tiden inte som debut. Jussi fick som andra sångare vid denna tid göra tre debuter som ett slags arbetsprov inför anställning. Den här artikeln ska handla om den första: Don Ottavio i Mozarts Don Giovanni (eller Don Juan som den då kallades), den 20 augusti 1930 – en månad efter Lykttändaren. I mellantiden hade han även fått göra Lykttändaren ännu en gång samt en annan liten roll, så debuten var hans fjärde
framträdande. Men innan vi går närmare in på det behöver vi förstå vilket slags arbetsplats Operan var, dit lyckade debuter gav inträde.
Klicka här för att lyssna på "Höj du dig klara sol" från Romeo och Julia, inspelad i september 1930
Det fanns inte många möjligheter för operasångare i Sverige på den tiden. Titeln användes i och för sig även av operettsångare, och tillfälliga turnéer förekom. Men annars var det Stockholmsoperan och Stora Teatern i Göteborg som gällde. Storan hade haft en ambitiös operaverksamhet på tjugotalet med Martin Öhman och en ung sopran vid namn Kirsten Flagstad som de största stjärnorna, vid sidan av operett och talteater, men några år in på trettiotalet skulle det bara bli operetter där. Operautbildning fanns bara i Stockholm. Så den som ville bli operasångare siktade mot Stockholmsoperan. Där fanns en fast ensemble, om än utan nutida anställningstrygghet. Fyrtiotalet solister kunde med kort varsel sättas in i de pjäser som ledningen bestämde, och skulle de uppträda utanför Operan krävdes tillstånd i förväg – repertoaren bestämdes inte slutligt förrän löpande under spelåret, så de måste alltid finnas till hands och vecka för vecka underrättas om sin tjänstgöring. Det förekom också gästspel, dels av svenskar som etablerat sig utomlands och dels av utländska stjärnor. Då gick de in i en befintlig föreställning för en kväll eller två, även de utan mer än några timmars repetitioner. En Faust eller Tannhäuser framfördes ungefär likadant på alla scener.
John Forsell med musikelever 1930. Jussi till höger
Givetvis krävdes planering och repetitioner inför premiärer och nyinstuderingar av verk som varit borta en längre tid, men man såg det som självklart att en opera som spelats något år tidigare skulle kunna återupptas med kort varsel. Spelåret innan, 1929/30, hade Operan gett 50 olika verk – och då menar jag operor, för det förekom också balett. Det året gavs bara fyra baletter, några få gånger var. Operorna kunde ges högst varierande antal gånger. Den säsongen hade åtta operor introducerats som var nya, åtminstone för Stockholm, däribland Manon Lescaut. Den och Carmen hade varit de stora succéerna med 14 respektive 15 föreställningar, men många operor gavs bara en enda gång det året: till exempel några stora Wagner-operor som habituéerna väntade sig att kunna se årligen.
Att bli anställd på Operan betydde alltså att gå in i ett produktionssystem där man lärde sig ett flertal nya roller per år, men dessutom alltid skulle vara beredd att göra minst tjugo–trettio roller i repertoaren, stora och små, mer eller mindre utan repetitioner. För när skulle sådana hinnas med? En erfaren sångare kunde behövas vid 100 föreställningar under året, och därtill repetera nyheter. Vissa sångare var så etablerade i sina viktiga roller att de ”ägde” dem i decennier. ”Ärvde” man en roll var det inte säkert att föreställningen som helhet ansågs behöva repeteras.
För att få äran att komma i fråga för de få nyanställningar som blev aktuella behövde sångare passera eldprovet att visa upp sig i några riktiga föreställningar: debutera. Ofta blev det så att man med begränsade repetitioner fick medverka i en väl inkörd produktion, bland väletablerade kollegor som även kunde uppfatta nykomlingen som konkurrent om det begränsade antalet anställningar, och inför en publik som kunde jämföra med hur föregångare i rollen tett sig i samma uppsättning. Att det skulle vara tre debuter var en gammal tradition. I Frankrike tycks det redan på 1700-talet ha funnits en rätt för kvalificerade kandidater att debutera under säsongens första månad som ett slags provtjänstgöring, varefter publikens omdömen och teaterledningen avgjorde om detta var en sångare (eller dansare) som borde få stanna hela säsongen. Den som misslyckades fick söka sin lycka på andra håll.
I Stockholm debuterade sångare som gått Operaskolan eller lärt utomlands, och de kunde sällan räkna med att få fullvärdig och fullt avlönad anställning direkt. I bästa fall kunde man bli stipendiat, ett stadium som de flesta av dåtidens sångare gick igenom. Under ett eller två år och mot en svältlön fick man då gradvis bygga upp en repertoar och på så vis göra sig användbar. För teatern var ”adepterna” en investering, för de jobbade med husets erfarna instuderare och repeterade varje ny roll – fast inte alltid på scen med orkester. Först när sångaren gjort sig lika nyttig som kollegorna kunde en riktig anställning komma på tal. Det var ett billigt sätt för teatern att utnyttja unga förhoppningsfulla sångare. En generation senare var till exempel Margareta Hallin stipendiat under två säsonger; när hon efter två år blev solist hade hon redan sjungit Nattens drottning på Wienoperan!
Den här stipendiatrollen var något helt annat än nutidens stipendier som handlar om pengar och ära, till exempel det Jussi Björling-stipendium som på senare år getts till mycket etablerade sångare.
Om debuterna lyckades kunde de säkert också ha ett karriärvärde om man sökte sig någon annanstans. Men normalt upplevdes de som nålsögat in till en anställning. Om inget kom emellan pågick den sedan till man var 53 (herrar) eller 50 (damer). Detta gällde i praktiken under nästan hela 1900-talet.
Den 20 augusti 1930 gjorde alltså Jussi Björling sin första debut på Kungl. Teatern. Alla som intresserat sig för hans karriär har förundrats över detta: han var ju bara 19½ år, visserligen sedan pojkåren synnerligen van att uppträda inför publik, men var hans röst och skådespelarförmåga verkligen mogna för en lång och krävande roll som Don Ottavio i Mozarts Don Juan (eller Don Giovanni som vi oftare kallar den numera)?
Jussi som Don Ottavio 20 augusti 1930
Den som ansåg det var i första hand John Forsell, allsmäktig operachef och Jussis lärare. Han hade alltså redan låtit sin elev visa sig i två små roller månaden före: två gånger som Lykttändaren i Manon Lescaut, och en gång som skalden Näktergal i Bellman, något slags sångspel arrangerat utifrån Bellman-melodier. Det var nog Stockholmsutställningen som gjorde att 1930/31 års säsong hade börjat redan 16 juli. När Don Juan gavs drygt en månad senare var det dock för ett mer speciellt ändamål: söker man i Operans arkiv på webben står det ”Festföreställning med anledning av 2:dra Internationella Barnläkarekongressen”.
I tidningslägg kan man dessutom inhämta att föreställningen sändes i radio. Det här var ju i radions barndom, och att ge utrymme för en hel opera i det (självklart enda) radioprogrammet kan inte ha varit vanligt. Dessutom började denna festföreställning först kl 20.30, så den bör inte ha slutat förrän framåt midnatt. I tablån anges särskilt att väderrapporten inte skulle komma på sin vanliga tid.
SvD 20 augusti 1930
Men innan vi funderar mera över hur denna Don Juan uppfattades av dåtiden så vill jag kommentera vad jag nyss skrev: ”första debut”. Jämfört med andra debutanter var Jussi var ett undantag. Han gick fortfarande på Operaskolan och fortsatte med det hela hösten. Ändå tycks han ha blivit stipendiat redan före sin första debut. När studierna denna sommar fokuserades på Don Juan-föreställningen bör det rimligen ha känts nervöst och viktigt. Att ”chefen” själv gjorde titelrollen påverkade förstås också, på gott och ont.
För John Forsell var Don Juan en av hans allra viktigaste roller. På Operan hade han gjort den över 100 gånger sedan 1898, och det skulle bli ytterligare några fram till den sista på turné i Riga 1935, även då med Jussi som Ottavio. Han hade sjungit rollen i seklets början i Köpenhamn, London och Berlin och andra tyska städer, däremot inte under sin enda säsong på Metropolitan 1909/10. En dryg vecka efter Jussis debut (29 augusti 1930) gästade Forsell Salzburgfestspelen med den, vilket utförligt rapporterades i svenska tidningar. Hans rolltolkning var vid det laget säkert hans egen, men dess rötter fanns i hans studier i Paris på 1890-talet och influenser från portugisen Francisco d’Andrade, den tidens kanske ledande Don Giovanni. Forsells Mozart-stil går att studera i en komplett Figaros bröllop från 1937 som tillsammans med andra Forsell-inspelningar och omfattande artiklar av Carl-Gunnar Åhlén gavs ut av Caprice 1998 (4 cd). Det är fascinerande och upplysande att tänka på hur Jussi Björlings sångstil präglades av två sångare vars ideal formats före förra sekelskiftet: hans pappa David och John Forsell.
John Forsell som Don Juan 1898
Forsell visade fortfarande gärna upp sig om något särskilt tillfälle motiverade det, men bara vid festföreställningar eller gästspel i grannländernas huvudstäder och Göteborg. De roller som då gällde var Don Juan och Figaro-greven, några år tidigare dessutom Flygande holländaren och Scarpia i Tosca men dem hade han nu släppt. Senast hade han sjungit Don Juan dels en gång 1928 när han fyllde 60, dels 1929 när det var förste hovkapellmästaren Armas Järnefelts tur att göra det. Järnefelt var den som oftast dirigerat Don Juan alltsedan 1910. Sista gången skulle bli på Mozarts 175-årsdag i januari 1931, även det en festföreställning med Forsell, Järnefelt – och Jussi Björling. Forsells medverkan i sådana festföreställningar var en stor begivenhet. Några bland hans beundrare hade säkert hört honom redan när han som 27-åring och tjänstledig löjtnant gjort sina egna tre debuter på Operan våren 1896 – i det tillfälliga operahuset, Svenska Teatern, för det nuvarande invigdes först 1898!
Nu när Forsell själv var operachef sjöng han alltså sällan – festföreställningen den 20 augusti var ett undantag. Då passade han på att personligen introducera några ungdomar i en opera om vilken han ansåg sig veta allt. Uppsättningen var från 1906, och numera var det Carl Richter som sjöng titelrollen när inte chefen själv tog över. 1929 hade Wien-operan gästat med två föreställningar, dock i Operans scenografi, då Franz Schalk dirigerade och kända sångare som Elisabeth Schumann och Richard Mayr medverkade. Schalk dirigerade för övrigt Forsells Salzburg-gästspel året efter, så i någon mån var det fråga om utbyte. När Jussi skulle debutera hade Don Juan inte getts på ett år, och det var ett bra tillfälle att låta ungdomar ta över några av rollerna.
Don Juan gavs självfallet på svenska, förutom att det rapporteras att Forsell bisserade champagnearian på italienska. I en recension framgår att Jussi bara sjöng den första av Ottavios två arior, ”Dalla sua pace”. I Prag 1787 fanns bara den arian – aria nummer två ”Il mio tesoro” kom till först inför operans Wien-premiär året efter, och då som ersättning för den ursprungliga arian. Tydligen tänkte Mozart sig dem som alternativ, men eftersom de kommer på olika ställen i operan brukar tenorer numera ta med båda. Att som Jussi 1930 nöja sig med ”Dalla sua pace” kan dock ses som troget mot hur det var vid uruppförandet. Lite överraskar det dock, för det enda vi kan höra med Jussi Björling ur operan är ”Il mio tesoro” som han alltså inte tycks ha sjungit vid debuten. Kanske ströks även operans avslutande sextett – Radiotjänsts operabok från 1943 säger att den ”vanligen utesluts”. Ändå var det en lång och omfattande debutroll som den ännu inte tjugoårige sångaren fått sig tilldelad av sin chef, som dessutom kunde iaktta på bara några meters avstånd hur han klarade den.
Jussis företrädare som Don Ottavio hade sedan 1924 varit David Stockman, som fanns kvar på teatern hela 1930-talet men nu lämnade rollen i och med att Jussi tog över den. Andra nykomlingar var Käthe Bernstein-Sundström och Joel Berglund som Donna Anna respektive Leporello. Fast det inte står utsatt på affischen var detta hennes tredje debut, efter Senta året före och Leonora i Fidelio. Förutom ytterligare en Senta var detta allt hon sjungit – Donna Anna var bara hennes fjärde föreställning på Operan. Hon blev kvar där till 1934, sjöng sedan alla stora dramatiska sopranroller i Tyskland och flyttade 1950 tillbaka till Stockholm där hon blev en av Berit Lindholms lärare. Joel Berglund är vi några i dagens operapublik som upplevt. Han sjöng där 1929-64 och medverkade i konserter även senare. 1930 hade han redan gjort flera stora och små roller.
Tre sångare där ingen sjungit längre än 1½ år på Operan var givetvis en betydande föryngring som hade föregåtts av repetitioner – man hade haft några veckor på sig sedan den tidiga säsongstarten. Joel Berglund hade under de fem veckorna redan hunnit med åtta föreställningar och Jussi tre. Forsell var lärare även till Joel, och han hade säkert instruerat nykomlingarna noga. Men hade man kostat på repetitioner med orkestern och det gamla Don Juan-gardet? Recensenterna går inte in på detaljer. Jussis röst omtalas som välljudande, fyllig och välskolad, även om en recensent tyckte att den inte alltid lät riktigt fri och därför ställde sig avvaktande. Aktionen omtalas som lugn och naturlig, förståndig – även om en skribent rådde honom att undvika krokiga knän!
Radioutsändningen finns självklart inte bevarad. Det skulle dröja ännu några år innan Radiotjänst hade inspelningsmöjligheter, och längre ändå innan man valde att spela in mer än korta brottstycken av musikutsändningar. Deras kvalitet dög inte för repriser, och behövdes illustrationer i andra program fick det bli grammofonskivor, så varför öda dyra lackskivor och teknikerarbete på något så oanvändbart? Likadant var det ute i stora världen. Från 1931 finns enstaka fragment av radiosänd musik; från 1932 något enstaka komplett verk. Hemmalyssnare hade inte inspelningsapparater. Enstaka upptagningar från 1923 och framåt existerar, men de är undantag.
Senare under spelåret sjöng Jussi sin Don Ottavio ytterligare några gånger. Den 25 september 1930 var det ingen festföreställning, så John Forsell trädde tillbaka till förmån för den ”vanlige” Don Juan Carl Richter. Annars var besättningen samma som debutkvällen den 20 augusti. Jussi återgick i huvudsak till elevrollen och uppträdde mycket lite under hösten; enligt Harald Henryssons förteckning inte alls mellan dessa två Don Juan-föreställningar. Från december blir det väsentligt mera, något vi ska återkomma till i en annan ”Månadens Jussi”. Och när Jussi sjöng Don Ottavio för tredje gången var det återigen en festföreställning: för Mozarts 175-årsdag 27 januari 1931, nu självklart återigen med John Forsell i titelrollen, liksom vid två föreställningar i Helsingfors i maj 1931 – Jussis första utlandsgästspel med Operan.
Efter dessa fem Don Ottavio under sin första operasäsong 1930/31 kom Jussi bara att sjunga rollen fem gånger till: vid Forsells 65-årsfirande 1933; på turnéer till Köpenhamn, Oslo och Riga; samt en sista gång 1937 när Ezio Pinza gästade som Don Juan. Man kan undra om Jussi fick tillfälle att prata med den celebre gästen, som var Metropolitan-operans beundrade Don Juan – även utanför scenen, sägs det – och från 1934 även Salzburg-festspelens. Två månader senare skulle Jussi för första gången som vuxen själv resa till Amerika, så han kunde behöva råd av Pinza som var etablerad där sedan tio år. Don Juan gavs i övrigt nästan inte under den här perioden, och när det blev dags för en nyuppsättning 1941 var Jussi en internationell sångare som framträdde i mer tacksamma roller när han återkom till Operan.
När Jussi ett kvartssekel efter debuten sjöng arian vid sin berömda konsert i Carnegie Hall 24 september 1955, utgiven på lp redan kort därefter, gjorde han det på italienska. Möjligen hade han studerat in åtminstone delar av operan igen på det språket, för det annonserades en Don Giovanni-uppsättning med Jussi Björling i Los Angeles 1948 som aldrig blev av. Annars hade vi nog kunnat få höra lite mer av Jussi i rollen än hans enda ”Il mio tesoro”.
Klicka här för att lyssna på "Il mio tesoro", inspelad 1955 i Carnegie Hall
Men nu har vi gått händelserna i förväg. Efter sin första debut måste Jussi genomföra ytterligare två. Dem finns det skäl att återkomma till i en annan ”Månadens Jussi”.
Nils-Göran Olve
Lyssna på Järnefelt: "Berceuse", hans mest kända komposition
Lyssna på John Forsell som Don Juan
Lyssna på Joel Berglund som Leporello (1945)
Klicka här för sammanställning av alla Månadens Jussi
