Månadens Jussi maj 2019
Juni 1956: Svenska flaggans dag, Drottning Elizabeth II och Skivinspelning i Rom
Jussi på Skansen 6 juni 1956
”Man blir alltid lika glad på den nationella sångarärans vägnar, när Jussi Björling kommer hem från utriket och bevisar att han låter lika bra (ibland bättre) än förut. Festivalpublik och det gamla stockholmska Jussi-gardet, delvis inlindade som kåldolmar i sina filtar, hälsade den ordensbehängde världssångaren med den hjärtlighet som alltid är så ömsesidig när det gäller ’våran Jussi’.
Samtidigt som man aldrig kan lösa högtalarproblemet under bar himmel, finns det all anledning att försäkra envar som inte var med igår att hovsångaren inte överansträngt sig under säsongen. Graalberättelsen, En dröm, Jungfrun under lind, en matsked italienskt, Land du välsignade och Because – var den vokala traditionsmenyn som serverades så elegant och flärdfritt som vi blivit vana vid. Och glädjen var stor. Inte minst över hovkapellmästaren Ehrling som ackompanjerade och Julius Jacobsen som överkvalificerad notvändare och vattenglashållare.
Klicka här för att lyssna på "Land du välsignade" inspelad 1957
Här påminner man sig att Set Svanholm abonnerat på rollen som Don Carlos vid den kungliga operagalan på lördag. Inget ont om den nye operachefen, men nog hade väl Jussi varit en man för Elizabeth? Nationens vokala stolthet! Som vanligt vet man inte var haren och Jussi har sin gång, men nog är det svårt att tro att abborrarna ute vid Siarö drar mer än drottningen av England.”
Statsbesöket 1956 av Elizabeth II
hertigen av Edinburgh (och drygt 500 andra gäster) på Stadshuset, för i det program som underhöll gästerna fanns även Jussi med på ett hörn. En ensemble ur Radioorkestern under ledning av Sixten Ehrling och KFUM-kören dirigerad av Martin Lidstam framförde ett helsvenskt program – däribland Uti vår hage på engelska dagen till ära. Och som slutkläm sjöng Jussi det enda ’exotiska’ numret: Celeste Aïda, samt Land, du välsignade. I Dagens Nyheter kunde man påföljande dag läsa att efter lunchen ”underhöll sig drottning Elizabeth ett gott tag under flitigt ströende av komplimanger med Jussi Björling som kunde berätta att han flugit över från USA i all hast för att hinna till lunchen. Då han fick som extra tröst veta av Philip att de två träffats under Helsingforsolympiaden.”
Trovärdigheten i detta med flygresan måste dock betvivlas. Tre dagar tidigare hade ju Jussi sjungit på Skansen, och inte lär han ha kuskat över Atlanten tur och retur under mellantiden. Där var nog Dagens Nyheters skribent ute och cyklade. Däremot bar det redan nästa vecka av till Rom där det var ny skivinspelning på gång. Verdis Rigoletto stod på agendan och mellan 14 och 28 juni spelades det in i Romoperan med den rumänskfödde Jonel Perlea* som dirigent. I huvudrollerna, vid sidan av Jussi som Hertigen, fanns gamle vännen Robert Merrill i titelrollen, och dennes före detta hustru, Roberta Peters, som gjorde rollen som Rigolettos dotter Gilda. Åldersrelationerna kan ibland bli lite märkliga i operans värld! Rom kan vara fruktansvärt hett i juni och någon luftkonditionering fanns inte. Huruvida detta påverkade ljudteknikerna eller inspelningsutrustningen är svårt att veta men faktum är att det finns en hel del distorsion på originalbanden. Dessutom förekommer osedvanligt mycket störande ljud i bakgrunden – kanske också som en följd av värmen. Intressant nog spelades det in separata arior av både Robert Merrill och Roberta Peters dagarna efter den kompletta inspelningen och där är ljudet mycket bättre. Det kanske kom ett lågtryck och kylde ner Rom i början av juli.
Ann-Charlotte, Marion Merrill, Anna-Lisa, Richard Mohr, Lars, okänd, Robert Merrill på Restaurang Alfredos under inspelningen
Recensionerna av den kompletta inspelningen var blandade. Philip Hope-Wallace i Gramophone ansåg att ”orkesterspelet under Perlea är säkert och dramatiskt, väl balanserat gentemot rösterna. Tempi är bra. Björlings ton är hela tiden ett nöje att lyssna till. Han sjunger elegant. Merrill är också i god form: han sjunger titelrollen korrekt och ofta imponerande” Om Roberta Peters sa han: ”hon är en begåvad snarare än tilltalande Gilda”. Han sammanfattade det hela: ”denna RCA inspelning med Metropolitanstjärnor presenterar en duglig och därför njutbar föreställning av operan.” Han påpekade att det fanns en hel del strykningar i partituret. Andra recensenter anmärkte också på strykningarna och på det delvis skrala ljudet. Merrill fick överlag positiva omdömen medan Jussi kritiserades för att inte nyansera tillräckligt. Det mesta var för starkt, ansågs det.
Roberta Peters, Robert Merrill m.fl. i kontrollrummet under inspelningen i Teatro dell’ Opera, Rom
Jussi och Robert Merrill solbadar på Grand Hotel under inspelningen
I det sammanhanget kan jag inte underlåta att citera några rader från den amerikanske Jussiälskaren Stephen M. Stroffs Jussibiografi Guldstrupen. Den har aldrig utgivits i Amerika, endast i Sverige, och många uppgifter är felaktiga. Han uppger bland annat att inspelningarna i Rom ägde rum i september. Han skriver också följande: ”Dirigent var Jonel Perlea, en effektiv och rutinerad orkesterledare som gjort en fin Aïda föregående år med Björling. Då hade allt gått utmärkt, men i Rigoletto ville Perlea ha en lättare, mer spänstig spelstil än vad Björling kunde prestera 1956. Jussi, som aldrig brukade framhålla sina förtjänster, tog dirigentens anvisningar som en personlig förolämpning och vägrade till slut att samarbeta. Bråket kulminerade under den första tagningen av kvartetten Bella figlia dell’ amore.
Ensembler innebär alltid balansproblem för ljudtekniker och dirigenter. Jussi som hade sjungit partiet oräkneliga gånger började sitt långa solo som inleder kvartetten instinktivt och på känn. Han hade tidigare sjungit med Merrill fast inte just i denna roll, och han kände väl till Roberta Peters röst som sjöng Gilda. Den första tagningen blev därför ovanligt lyckad. Men Perlea var inte nöjd. Han ville ha mera sotto voce. Tenoren reste borst. ’Det här är mitt SOLO’, sade han, som om han förklarat för ett barn. ’Jag sjunger som jag känner’. Perlea var envis. ’Ni ska sjunga som det står i noterna’, sade han. ’Mjukt’. Under nästa tagningen viskade Jussi sitt parti. Perlea blev röd av ilska, men RCA avgjorde striden till Björlings fördel. Den första tagningen gavs ut.
Klicka här för att lyssna på Rom-inspelningen av "Bella figlia dell' amore" med Jussis solo i början
Men den otrivsamma miljön spolierade vad som var tänkt som en avspänd inspelning. Aktörernas spända, uttryckslösa spelstil åstadkom en fullständigt onjutbar Rigoletto. Vad Björling beträffar hade osämjan med Perlea gjort honom så förbittrad, att han så snart ensemblescenerna var klara flög tillbaka till Stockholm, trots RCA:s sårade protester och spelade in sina solonummer till det inspelade bandet med orkestern för att slippa dispyterna med dirigenten.”
Sanningshalten i detta bör nog tas med en rejäl nypa salt. Jag har inte kunnat hitta några belägg i den litteratur jag kommit i kontakt med.
Göran Forsling
* Jonel Perlea (1900 – 1970) var huvudsakligen känd som operadirigent. Fram till 1944 dirigerade han huvudsakligen på Bukarest-operan men gästspelade också i bl a Wien, Stuttgart, Berlin och Paris. 1944 greps han och hans hustru i Wien när de var på väg till Paris och hölls sedan i husarrest – enligt vissa källor i koncentrationslägret Mariapfarr – fram till krigsslutet. Efter kriget dirigerade han huvudsakligen i Italien, framför allt på La Scala i Milano. Säsongen 1949-50 var han gästdirigent på Metropolitanoperan i New York. Han undervisade på The Manhattan School of Music från 1952 till 1969. 1957 drabbades han av en hjärtinfarkt och en stroke, och lärde sig efter det att dirigera med endast vänster arm. Han spelade in tre operor med Jussi Björling, samtliga i Rom: Manon Lescaut (1954), Aïda (1955) och Rigoletto (1956). Dessutom ledde han en berömd inspelning av Donizettis Lucrezia Borgia (1966) med Montserrat Caballé i titelrollen.