Månadens Jussi mars 2019
Jussi i Helsingfors och London, mars 1955
I ”Månadens Jussi” januari 2019 fick vi följa Jussi Björling till Helsingfors och Tammerfors. Men han var redan då kontrakterad för nya framträdanden på Operan i Helsingfors i mars samma år, och då för en för finska operaälskare mycket angelägen sak: byggandet av ett nytt operahus i Helsingfors. Opera hade spelats då och då i Helsingfors sedan mitten av 1800-talet, men då av gästande operasällskap. Från 1873 gav man emellertid regelbundna föreställningar med den då nystartade Finska operan. Det gjorde man fram till 1879, men då tvingades man lägga ner verksamheten av ekonomiska skäl. Den återupprättades 1911 av Edvard Fazer, Oskar Merikanto och Aino Ackté. Från början bar den namnet Inhemska operan men från 1914 fram till 1956 hette den Finska operan. De första åren spelade man på Nationalteatern, som ligger intill järnvägsstationen, men från 1918 hade man sin hemvist i den gamla ryska Alexanderteatern.
Alexanderteatern
Där kände man sig så småningom trångbodda och på 1950-talet började man på allvar planera bygget av ett helt nytt operahus. Intäkterna av de två föreställningar Jussi gjorde i mars 1955 gick till det planerade nya operahuset. Men det var en lång och krokig väg man hade att gå innan drömmen blev verklighet. 1975 utlystes en arkitekttävling, men den segrande arkitekttrions förslag bearbetades i flera omgångar och först i november 1993 kunde det nya vita operahuset vid Tölöviken invigas. Fram till dess fick man alltså hålla till godo med Alexanderteatern.
Helsingfors operahus som invigdes 1993
Det första av Jussis två framträdanden ägde rum den 10 mars, och Dagens Nyheter kunde rapportera att ”trots kraftigt höjda biljettpriser var finska operan på torsdagskvällen utsåld till sista plats då Jussi Björling sjöng Cavaradossi i ’Tosca’. Kvällen blev en jättesuccé för Jussi.” Hufvudstadsbladet satte som rubrik till sin anmälan: ”Jussi sjöng för nytt operahus” och signaturen Ehr. var lyrisk: ”Det är verkligen älskvärdhetens höjd att en av sångens störste sjunger till förmån för nytt hus åt operan i en av de minsta huvudstäderna i Europa. Man är redan stolt över att Jussi Björling över huvud kommer till vår stad med de små, små salarna, där intensiteten i hans makalösa stämma ter sig rent häpnadsväckande, men scenmiljön är nästan amatörteaterns. Dock – det minskar varken mästarens framgång eller slagkraften i Puccinis dramatik att kyrkoprocessionen är blott en vag antydan, slottskantaten och Roms klockor saknar avståndets mildrande klang och soldatplutonen hasar sig fram – för den lyhörde kan musiken frammana de behövliga bilderna, och vad solisterna beträffar bär Cavaradossi och Scarpia, alltså Björling och Lahtinen upp handlingen med en frenesi i utbrotten som starkt konkurrerar med själva kulmen i händelserna: Toscas handlande. Elli Pihlaja har under dessa två representationer visat vilken utsökt smidig artist hon är. Även rent vokalt var hennes insats utmärkt, ehuru rösten ju alls inte är skapad för denna roll och orkesteranvändning. Föreställningen gick helt i samma stil som för tre veckor sedan, varför ett upprepande är onödigt. Man fäste sig åter vid att den celebra gästen inte nämnvärt karakteriserar sin rollgestalt, men ger de dramatiska momenten ett våldsamt uttryck i såväl aktion som sång. Efter slutackordet och en mångfald inkallanden framträdde professorskan Minna Palmgren och friherrinnan Katri Yrjö-Koskinen och frambar operans och ’Operans fruars’ tack, varefter ovationerna fortfor, mottagna även av kvällens dirigent Jussi Jalas. – Det är självfallet att operan var fullsatt till sista plats.”
Även de finskspråkiga tidningarna med Helsingin Sanomat i spetsen, lovordade föreställningen. Tre dagar senare, den 13 mars, stod ”Rigoletto” på spelplanen. Signaturen Ehr. var där igen: ”Det var verklig klangfest på Finska operan i ”Rigoletto”. Operans gäst var nu vid än bättre stämma än i ”Tosca”, tycktes det – vårt klimat är nyckfullt. Och sammanställningen Jussi [Björling] – Sylvelin [Långholm] – Maiju [Kuusoja] – Lauri [Lahtinen] är sådan att man måste möda sitt minne för att erinra sig en sådan klang i fjärde aktens stora kvartett. Publiken visade sin uppskattning med applåder efter varje större aria, främst gästens. Men att den under ’La donna è mobile’ brister ut i sådana ovationer att orkestern är ohörbar under tredje versen och sången bortfaller, måste betecknas som smaklös slentrian – den makalösa sångaren sjöng mången aria ännu bättre än denna visa, med uppbåd av hela sin fond av värme och glans, samt med dessa säregna italienska ansatser som ytterligare ökar intrycket av omätlig prakt och verkar naturliga blott hos honom. Om sångarens sceniska aktion är inte mycket att säga. - - - Regin tycktes ha tagit sig ledigt emellanåt, och ett plattare åskväder har man sällan sett – och hört, ty körens tacksamma vindtjut utföll slarvigt och molnen glömdes helt. Detta teatraliska ställe kan göras så att huden knottrar sig; varför inte göra det?
Jussi Jalas
Program Rigoletto i Helsingfors mars 1955
N.-E. R. i Nya Pressen var mera kortfattad men väl så entusiastisk: ”Som väntat gjorde sig Björling lika förträffligt i den lättfärdiga hertigens skepnad som i den ädle martyrens han kort förut burit i ’Tosca’. Någon mycket stor, mot djupet siktande aktör är han ju inte, men i stället så mycket större som sångare. Så som han föredrog sina arior, tjusade han – trots att stämman denna gång i vissa moment tycktes en aning beslöjad – sina lyssnare fullständigt, inte minst med den glansfulla expansionen i sina imponerande fortefermat.”
En konsert hann Jussi också med innan han anträdde hemresan. Den 16 mars skrev Hufvudstadsbladet, denna gång representerad av signaturen E. B.: ”Jussi Björling gav igår sin andra konsert under denna vårsäsong i B-Mässhallen. När han trädde in på den skönt blomstersmyckade estraden hörde man ’här är för mycket blommor’ – åtminstone på det ställe, där han var van att stå framför flygeln. Men raskt hjälptes hovsångaren Jussi och kapellmästaren Jussi åt att ’plocka blommor’. En blomfri plats för hovsångaren var iordningställd. Konserten kunde börja.
Publikens begeistring steg under hela kvällen och tog sig öronbedövande uttryck, när den var som hetast. Arior av Tjajkovskij, Puccini och Giordano, lieder av Wolf, Brahms och Schubert, ett par Sibelius-nummer, Södermans rörande Kung Heimer och Aslög och mindre vägande ting av Rachmaninov, Oley Speaks och Louis Campbell-Tiptov fick åhörarna sig till livs. Den varma, oändligt sköna stämman och den flärdlösa enkelheten i föredraget bedårade lyssnarna. Den lugnt spinnande legato-sången, den tekniska behärskningen, andhämtningen väckte beundran. Rösten kunde anta nordiskt ljusa tonfall såsom i Södermans Kung Heimer och Aslög, lysande prakt och glans som i ariorna ur ’Bohème’ och ’Andrea Chenier’. Den bejublade hovsångaren beledsagades diskret av Jussi Jalas.”
Tillbaka till Stockholm bar det sedan, men blott för en mellanlandning och byte av underkläder, för sedan väntade Royal Albert Hall i London. Kungligt kunde han emellertid sova på anrika Savoy Hotel innan han begav sig ut till stadsdelen Kensington, där den cirkelformade kupolprydda byggnaden majestätiskt höjer sig över omgivningen. Ända sedan 1871 har den varit hemvist för stora evenemang, mest kända idag troligen Promskonserterna som ända sedan 1890-talet hållits under sensomrarna. Som vanligt vid framträdanden i Storbritannien med omnejd hade han Ivor Newton vid flygeln, och sin vana trogen hade han sammanställt ett inte alltför långt program som han sedan frikostigt fyllde ut med extranummer. På Björlingmuseet finns bevarat ett program där någon samvetsgrann besökare skrivit in alla extranummer på de platser där de förekom under konserten – ibland med kommentarer. Det betonas till exempel att Oley Speaks’ Sylvia sjöngs på engelska liksom att Griegsångerna framfördes på norska. Den välkända Because var ett av de sista numren och där står tillskrivet (Why?). I The Times och Daily Telegraph fanns korta notiser och Telegraph talade om ”singing of noble quality” men nämnde också att storleken på lokalen tenderade att minska effekten av vissa av hans höjdtoner.
Klicka här för att lyssna på Sylvia från 1952
Jussi ger konsert i Royal Albert Hall 1952
Lokalens storlek hade signaturen Pandora i Svenska Dagbladet också tagit fasta på:
”Större än du nånsin tror är Royal Albert Hall – o, Jussi, Jussi liten! Så tänkte jag i förskräckelse när jag kom in. Jag försökte förstå hur det kändes att stå på podiet, som en liten prick under en så väldig kupol. Ansikten framför, bakom, nedanför och ovanför, i andlös oändlighet. Vi var många tusen som väntade på honom, och hans röst måste i lenaste pianissimo nå också dem i det allra översta galleriet – högre än jag nånsin trott. Parketten är stor; den är grytans botten. Så kommer tolv bänkrader stalls, så tre våningar loger, så tolv brant stigande bänkrader igen, och sist galleriet. Jag fick nervös patriotisk hjärtklappning – det råder otvivelaktigt en ’embarras de richesse’ i engelskt musikliv, och man föreställer sig gärna att publiken är kritisk. Och man vill så gärna att allt svenskt ska stå sig i konkurrensen – när man är utlandssvensk.
Det blev succès – och vilken succès! Jag slutade snart att tycka synd om Jussi, och blev avundsjuk i stället. Vad det måtte vara roligt när folk aldrig vill sluta applådera, när de ropar och stampar! Han sken som en sol, och bakom mig hörde jag en typisk engelsk understatement: He seems to be in a good mood. Själv var jag rörd, tacksam, stolt och glad, samt idiotiskt sentimental när han sjöng en Sibeliusvisa på svenska. För den stora publiken var givetvis programmets två Pucciniarior höjdpunkter av än lättillgängligare art – men kritiken både uppfattade och uppskattade den skandinaviska lyrismen efter förtjänst i den korta anmälan dagen efter. Jussi strödde generöst in extranummer hela programmet igenom; de var välavvägda mellan lätt och seriöst, och allt sjöng han så att alla i den jättelika hallen satt trollbundna. Han förde sig också väl; när han fick en stor chokladask i stället för blommor lät han alla se hur fin den var och hur glad han blev, och ett av extranumren – Because you came to me – sjöng han med ryggen åt parketten vänd mot dem som satt bakom podiet. Ett sus av förtjusning gick från golv till tak när han mitt i La donna è mobile började agera.
De ville inte låta honom sluta sjunga, men också den delikata konsten klarade han genom att vänligt men bestämt stänga flygellocket. Tack, herr Björling! Det var roligt att vara svensk i går kväll.
PS. Just när jag skulle posta detta mötte jag hustomten Brandon med det fina konsertprogrammet i handen; han hade fiskat upp det ur papperskorgen för att ta det hem till Mrs Brandon. Han log ett brett tandlöst leende och daskade vänskapligt till den glättade bilden av Jussi på omslaget. ’He’s a good chap this one, isn’t he, Madam. Gosh I could listen to him all night.’ Brandon hade varit i galleriet! – och det var tredje gången han hörde Jussi Björling. Nu ville han bara veta hur namnet uttalades, för att kunna slå hela kvarteret hemma på fingrarna.”
Klicka här för att lyssna på Because från en konsert i New Orleans 1955
Göran Forsling
Klicka här för sammanställning av alla Månadens Jussi
