Månadens Jussi januari 2019
Jussi var stolt över att ha finskt ursprung och han besökte Finland åtskilliga gånger. Under kriget sjöng han välgörenhetskonserter vid flera tillfällen och 1951 fick han också träffa Jean Sibelius i hans hem Ainola, utanför Helsingfors. Efter alla långa turnéer under många år, inte minst kors och tvärs över den Nordamerikanska kontinenten, var han tidvis ganska trött på allt resande, men till Finland åkte han alltid med glädje, som han sa till en finländsk journalist. I januari 1955 fick han åter möjlighet att återvända till ”de tusen sjöars land”, men innan dess var han inbokad för en Tosca-föreställning på Stockholmsoperan den 14 januari.
Recensentkåren var måttligt förtjust i repertoarvalet. Lennart Swahn tog i med storsläggan: ”Jussi Björling sjöng sin Cavaradossi på fredagskvällen för den gång i ordningen som operachefen helst låter bli att tänka på. Det är i och för sig ytterst angenämt att få höra Jussi även femtielva gånger i samma roll och konstatera att han är sig lik i den och därför icke längre behöver recenseras men det är vida oangenämare när man får fog för tron att operaledningen definitivt tänker begränsa Björlings snäva stockholmsrepertoar till två eller tre tenorala käpphästar. Omtjatat sedan länge! Javisst, men kanske dropparna någon gång kan urholka stenen vid Gustaf Adolfs torg och ge oss Jussi i en upplaga som vi inte kan fram- och baklänges.” Efter denna salva avrundade Swahn sin drapa lapidariskt: ”Birgit Nilsson sekunderade både Jussi och Sigurd Björling på sitt snart världsberömda manér. En fin föreställning alltså.”
Liknande tongångar hördes från flera av hans kollegor. ”Operan måtte samla sig till en serie stordåd att döma av den ganska ensidiga diet den bjudit på senaste tiden. Ingen vill väl förmena operaledningen att sola sig i Carmen-succèsen – det oavlåtliga körandet men en gammal Tosca-uppsättning verkar däremot inte så välmotiverad. Den operan har inte ens något riktigt publiktycke, därtill är den alltför ruffig.” skrev signaturen Hl. Men därmed var klagovisan över och recensenten strödde rosor över den vokala glans som strömmade ut från scenen. Instämmanden fick han från flera andra håll.
Någon dag före föreställningen hade Jussi säkert läst i Aftonbladet om tidningens folkomröstning ”Årets svensk”. Jussi toppade listan över de 10 valbara kandidaterna, som i övrigt upptog namn som Dag Hammarsköld, Ulla Lindström (statsrådet som följande år fick stora rubriker när hon vägrade att niga för drottning Elizabeth II), Herbert Olivecrona och Inga Tidblad. Den 10 januari presenterades Jussi i en lång artikel av sonen Anders, då relativt nybakad student.
På flygresan till Helsingfors den 17 januari är det mycket tänkbart att Jussi läste det då nyss utkomna numret av tidskriften Nutid, där han dels var omslagspojke, dels presenterades i ett stort rikligt illustrerat reportage som omfattade drygt fyra sidor.
I den finska huvudstaden gav han konsert den 18 januari och Hufvudstadsbladets recensent var lyrisk: ”Jussi Björlings konsert inför den fullsatta B-Mässhallen gestaltade sig till en sannskyldig succé. Publiken hyllade sångaren under hela kvällen med dånande ovationer, som framkallade en mängd extranummer både mitt i och efter programmet. Bland dessa nämner vi de två Sibeliussångerna, Demanten på marssnön och Säv, säv, susa och naturligtvis Sjöbergs Tonerna, som han sjöng på begäran.
Programmet upptog operaarior, lieder av Schubert och Richard Strauss, en nordisk avdelning representerad av namnen Grieg, Svedbom och Nordquist och ett par populära bitar av italienaren Tosti.
Konsert 18 januari 1955 i B-Mässhallen Helsingfors
Rikligen var man i tillfälle att beundra sångarens legatosång, som i jämna och rofyllda bågar flöt fram i en bred ström av gyllene välljud. Och detta breda, sköna legato underströk han med sina ofta segt tänjda tempi. Den mjuka, varmt skimrande stämman klingade rund och egaliserad i alla lägen. Kultiverat och med en föredömlig textning föredrog han sitt program. Balanserat och utan känslosamma överdrifter. I Gustaf Nordquists Till havs antog hans föredrag en dramatisk nerv och kraft, som var starkt betvingande.
Vid flygeln assisterade den trygga och följsamma Harry Ebert.”
Klicka här för att lyssna på "Tonerna" inspelad i B-Mässhallen i Helsingfors 18 januari
B-Mässhallen 18 januari
Anna-Lisa och Jussi vid matbordet 18 januari Helsingfors
Dagens Nyheters Bengt Janzon var med på resan och följde också med till Tammerfors den 20 januari: ”Torsdagen gav Jussi konsert i Tammerfors. Ett skakande, inte alltför bekvämt tåg – där lunchen symboliskt nog bestod av ”operasmörgås” – förde tenoren med sällskap i nordvästlig riktning på tre timmar upp till Tammerfors, den stad där Jussis finska farmor mötte och gifte sig med hans rikssvenske farfar. Jussi sjöng i stadens teater och skänkte bruttokassan – 10 000 kronor – till krigsinvaliderna.” I lokaltidningen kunde man läsa att teatern bara rymmer 600 personer och tillade: ”Att intresset var stort för Jussis besök framgår av att tredubbla antalet personer stod i kö rör att få biljetter.”
Den 23 januari var Jussi tillbaka i Helsingfors och sjöng på Finska Operan. På programmet stod – Tosca! Men här var det inga sura miner på recensenterna. Föreställningen dirigerades av Jussi Jalas – Sibelius’ svärson – chefdirigent vid operan och han fick ampla lovord för sin insats. Hufvudstadsbladets utsände, signaturen E h r., skrev: ”Från den varma välkomstapplåden vid första entrén, till det drygt halva dussinet inropningar efter slutackorden befann sig publiken i ett tillstånd av förväntansfull upphetsning. Och den hade skäl därtill. Första akten gav ännu inte fullt bevis på annat än att sångaren har en idealisk stämma med all den schmelz man kan begära i ett välliggande parti, men i andra akten tog det fullt riktigt eld i knutarna. En sådan intensitet i uttrycket, en sådan rusig segerglans i frihetssången har man nästan glömt att finns, och av naturliga skäl kan den sällan förekomma i framförande på konsertestraden; men sin värme och sina mjukaste tonfall skänkte sångaren i sista aktens avskedsaria och sången till de mjuka händerna. Det var med andra ord en allsidig presentation av sin eminenta förmåga som sångaren givmilt skänkte. – Man kunde tadla Puccini för att han inte förutsett en Jussi Björling och skrivit ett längre tenorparti …” Recensenten lovordar också Elli Pihlaja som sjöng titelrollen och Lauri Lahtinen som Scarpia – båda inspirerades uppenbarligen till stordåd av Jussis medverkan. ”Jussi Björling får vi vara tacksamma för besöket”, avslutade han recensionen, ”och att han ingalunda betraktar denna lilla scen som något oväsentligt: han gav sig fullt och delade rundhänt av bifallet åt sin rört nigande primadonna.” Detta hade Stockholms-Tidningens utsände också noterat: ”[Jussi Björlings] popularitet steg ytterligare, då han chevalereskt delade med sig av sitt överflöd till Ella Pihlaja, som trots lovvärda flyktförsök med fast hand infångades av Jussi.”
Jussi som Radames i Aïda, augusti 1955
”Operan plockade fram kronjuvelerna på torsdagskvällen. Aïda utrustades med fyra hovsångare, förutom att själva stycket håller sig med två kungar och två prinsessor. Det blev med andra ord en röstfest med få motsvarigheter på sistone och som kanske kan präntas på de få guldblad nuvarande
operaregimen tycks få i hävderna.
I hovsångarkvartetten ingick Jussi som gästande grann Radamès men aningsfullt bagarlik som den frejdade befälhavaren över Egyptii arméer. Hans behändiga rundhylthet förtar illusionen en hel del – det kan ingen doktor hjälpa – men i stället har vi ju en av världens allra friskaste och mest förföriska röster att beundra. Vokalperfektionisten Jussi är ett av samtidens under och när han matchas mot vår trogna Birgit Nilsson är man inte långt från den sjunde sånghimlen. Finns det för övrigt någon sångscen på klotet som just nu kan uppvisa en bättre Aïda-konstellation än paret ifråga. Leon Björkers Farao är mäktig som – ja, just som själve Farao och Sigurd Björling har allt vad man kan begära av Amonasro: lömsk, lagom dramatisk och stor i stämman. Han fångar intresset redan när han kommer in och glor ilsket på mängden i triumfakten. - - - Det är inte lätt att vara världstenor när man har en världssopran vid sin sida, men Jussi är som vi vet en hjärtans generös natur. Ibland slet han sig vid inropningarna och bönföll Aïda att ensam ta emot jublet som strömmade ymnigt över rampen denna kväll. Det var väl unt, för det var ett sångevenemang av typen non plus ultra.”
Klicka här för att lyssna på "Celeste Aïda" i en studioinspelning från 1955
Efter alla dessa ovationer kändes det nog som en västgötaklimax att bege sig till Skid- och friluftsfrämjandets Riksårsmöte i Sundsvall, och kallt som stryk var det på Stora Torget, när Jussi sjöng vid invigningsceremonin. I gengäld var det säkert skönare i Stadshussalongen på kvällen, där Jussi och Anna-Lisa, med Harry Ebert vid flygeln, sjöng i samband med festsupén. Och som extra plåster på såren fick de invigningsbo i den nyrenoverade lyxsviten på Knaust!
Göran Forsling
