Månadens Jussi december 2018
Jussi hör inte Caruso
I september 2018 skrev Göran Forsling om Björling-brödernas första besök i USA 1919-21 ( klicka här ). En episod som fascinerat många, och som han själv senare berättade om, var hur han och hans bröder vägrade att höra Enrico Caruso på Metropolitan-operan i New York. Caruso var otvivelaktigt en idol för Jussis pappa David, och han skulle senare bli det även för Jussi. En direkt kontakt skulle således ha symbolisk betydelse. Så hur kom det sig att den (inte) blev av?
Far och söner anlände till New York den 28 oktober 1919, med en första konsert den 20 november. Genom Harald Henryssons forskning vet vi att de blev kvar i New York hela december med totalt åtta konserter, varav tre av dem utflykter till närbelägna New Jersey. De skulle komma att stanna i USA till våren 1921.
Historien om Caruso-föreställningen är välkänd och den bästa källan är nog hustru Anna-Lisas version i hennes och Andrew Farkas biografi Jussi (Amadeus Press; s. 38). De berättar hur David hade köat för att köpa dyra biljetter till alla fyra för en lördagsmatiné av Pajazzo: ”Men på väg till det stora evenemanget, fick gossarna syn på en biografteater vid Times Square som gav en Västern med William S. Hart. De vägrade att ta ett steg till, och för en gångs skull fann sig David i detta … Det bedrövade Jussi hela livet att han missat chansen att höra den sångare som senare blev hans idol.”
Caruso som Canio i Pajazzo
Å andra sidan sprider författarna själva tvivel om historien i en not. Enligt Jussis kusin Märta, så gick visserligen David och äldste brodern Olle på föreställningen, medan de yngre barnen stannade på hotellet.
Nu spelar det väl ingen större roll om historien är sann eller ej: om den knappt nioåriga blivande världstenoren fått höra Caruso i verkligheten hade han inte blivit mer påverkad än vad han ändå blev av Carusos inspelningar senare i livet. Men den säger en del om David och den miljö där Jussi växte upp.
Caruso sjöng faktiskt Canio i Pajazzo ett par gånger kort efter Björling-familjens ankomst. Den första var 26 november, när Leoncavallos opera spelades efter Leonis L’oracolo (Oraklet). Denna mycket mindre kända opera åtnjöt en viss popularitet på Met där den spelades 1915-1933, mest för sitt ledande barytonparti i vilket Antonio Scotti var minnesvärd under hela denna långa period. Tito Gobbi spelade in den 1975. Kanske borde David ha använt Oraklet som argument för att få pojkarna att komma med: den är en slibbig mordhistoria som utspelar sig i San Franciscos Chinatown.
Som Mets oomstridde stjärntenor sedan 16 år var Caruso rätt aktiv den där vintern. Efter föreställningar av fem andra operor (se Metopera Database ) återkom han till Pajazzo på juldagen. Nu kombinerades den som så ofta med Cavalleria rusticana. Henrysson räknar inte upp några konserter med Björling-kvartetten varken 26 november eller juldagen, så om historien är sann borde det ha varit till någon av dessa två föreställningar som David köpte biljetter. Men ingen av dem var en matiné, och inget av datumen var en lördag.
Så kan episoden ha inträffat vid ett senare framförande? Säsongens tredje Pajazzo gavs den 23 januari, men då hade Björlingarna inlett sitt turnerande och gav en konsert i Quincy, Massachusetts. Nästa, den 31 januari 1920, var faktiskt en lördagsmatiné. Men då sjöng Björling-kvartetten i Connecticut.
Enrico Caruso sjöng ytterligare två Canio innan han dog: 12 april och 8 december 1920. Hans sista föreställning, som Eléazar i Judinnan, ägde rum på julafton. Han var då redan sjuk och återvände till Italien för att återvinna hälsan, men dog där den 2 augusti 1921. Båda 1920 års Pajazzo skedde när Björlingarna var långt från New York: i Chicago respektive Los Angeles.
Så om vi vill spekulera om det inspirerande Pajazzo-framförande med Caruso som Jussi missade så bör det ha varit antingen 26 november eller 25 december 1919. Min gissning är att Märtas version stämmer, och att storebror Olle och pappa David låste in småsyskonen i hotellrummet medan de gick på en av dessa föreställningar. Eller var det då som Jussi och Gösta ställde till sattyg genom att ta över hissarna på hotellet och köra dem snabbt upp och ner, som Gösta beskriver i sin bok Jussi? Helt säkert måste det väl ha varit 26 november, snarare än att överge småpojkarna på juldagen!
Som pojke presenterade pappa mig en gång för Olle, och jag borde ha frågat honom – om jag känt till berättelsen! Han dog 1965. Jag undrar om han berättade om detta för någon? Jag skulle också ha velat veta vad han tyckte om L’oracolo …
Canio skulle bli en av Jussi Björlings mest välkända roller. Men han sjöng den bara tjugo gånger (1936-55), av vilka 17 i Stockholm och 3 i Nürnberg och Wien 1937, så den var inte så viktig för hans karriär som man kanske tänker sig.
Jussi som Canio bjuder in till föreställningen, Wien 1937
I alla föreställningarna sjöng troligen Jussi på svenska, inklusive den som radiosändes från Stockholmsoperan 1954 och har getts ut på cd. Man kan höra på brottstycken från hans Wien-gästspel 1937 (se bild ovan) hur Jussi sjunger på svenska och de lokala artisterna svarar på tyska, och det var säkert likadant i Nürnberg. Den officiella kompletta grammofoninspelningen på RCA från 1953 (senare på EMI/Warner) var troligen den enda gång han sjöng hela rollen på italienska. Nedan ger vi länkar till en amerikansk radiokonsert 1951 när Jussi fick träffa Carusos änka Dorothy, som var mycket yngre än Enrico. Hon skänkte honom Enricos kostym som Hertigen i Rigoletto, med förklaringen att Jussi var hennes makes värdiga arvtagare. Vid det tillfället, liksom vid många andra konserter, sjöng Jussi Björling den aria som på svenska brukar kallas "Skratta Pajazzo" och berättade sin version av hur han inte hörde Caruso. Då framförde han självklart arian på italienska, liksom i sin mest kända separatinspelning av arian ett par veckor senare och den kompletta inspelningen två år därefter. Se Anna-Lisa Björlings och Andrew Farkas bok (s. 212), foto och ljudlänkar nedan.
Jussi provar Carusos Rigoletto-dräkt
Från NBC:s TV-sändning av We are the people den 16 februari 1951 kan du lyssna på:
Jussi sjunger "Vesti la giubba" ur Pajazzo
Så hur kan det där 1919-framförandet som David och Olle troligen hörde ha låtit? Caruso gjorde bra inspelningar av Canios viktigaste två arior, de sista och mest kända 1907 respektive 1910. Men det här var 1919. Inspelningar från den tiden visar en betydligt tyngre och mörkare klang, så vi bör föreställa oss hans tolkning utifrån hur han lät i sina sista inspelningar. Alla hans medspelare den 25 november går att höra på skiva, de flesta i Pajazzo-avsnitt. Claudia Muzio spelade ett eller två år senare in både sin aria och duetten med Silvio, den senare just med hennes motspelare den kvällen Mario Laurenti. Pasquale Amato som sjöng Tonio finns i två versioner av prologen från 1911 och 1924. De kan avlyssnas på Youtube.
Men viktigast: åttaåringen Jussis uppfattning att Caruso var den stora förebilden måste ha förstärkts av pappa Davids berättelse om hur han när han var elev på Mets operaskola en gång stått på Mets scen tillsammans med den store, och av vad David och Olle berättade när de kom tillbaka till hotellet från Pajazzo, säkert uppfyllda av ny beundran. Dottern Ann-Charlotte har berättat om tvister i familjen under hennes uppväxt om vem som var störst, Caruso eller Gigli, varvid Jussi och hans söner var trogna Caruso medan Anna-Lisa och Ann-Charlotte ibland höll på Gigli. Även han gjorde en bra komplett inspelning av Pajazzo. Så här finns utrymme och inspiration för fortsatta studier, nu när alla dessa inspelningar finns bara några musklick bort!
Några länkar till Youtube:
Enrico Caruso - "Pagliacci No! Pagliaccio non son"
Pasquale Amato - Pagliacci, Act I: "Si puo? Si puo?"
Nils-Göran Olve
