Månadens Jussi oktober 1940
Det här ska handla om tolv och en halv minuter ur Verdis Maskeradbalen med Jussi Björling från oktober 1940, som hjälper oss förstå något som inte lämnat många ljudspår kvar: hans amerikanska operaframträdanden utanför New York.
Gamla Metropolitan
Jussi på La Guardia 1940-10-08
Totalt gjorde Jussi 210 operaföreställningar i Amerika 1937-1960:
91 med Metropolitan i New York, 29 med Met på turné, och 90 hos andra sällskap. Av föreställningarna i New York finns ett dussin bevarade i kompletta inspelningar, men av de som gavs på andra håll återstår väldigt lite. Det dokument som detta ska handla om är samtidigt intressant och frustrerande.
Det är från 23 oktober 1940 när Jussi Björling sjöng för andra gången på San Francisco-operan. Han hade debuterat där fem dagar tidigare i La bohème. Den lokala seden var att radiobolaget NBC direktsände en akt av vissa föreställningar under säsongen, men tiden i programtablån stämde sällan med föreställningens förlopp. Den här kvällen gällde det scenen på galgbacken i Verdis Maskeradbalen, och vi får vara med från början och 24 minuter framåt: Amelias aria, duetten med Riccardo och början på det som händer sedan, nämligen att Amelias make Renato anländer och konspiratörerna anas i fjärran. Där bröts plötsligt utsändningen och hallåmannen tar över.
Margit Bokor, Richard Bonelli, Paul Walti tillsammans med Jussi i Maskeradbalen 23 oktober 1940
Det är förstås frustrerande, och upptagningens kvalitet lämnar dessutom mycket att önska. I den senaste utgåvan (Guild GHCD 2238/40) har ljudet vunnit i fyllighet, dess tonhöjd har rättats till och en del saknade soprantakter fyllts i på ett nästan omärkligt vis från inspelningar med andra sångare. Men det är betecknande att upptagningen sällan återutgetts. (Den finns på Youtube, men från en av de tidigare utgåvorna där den låter väsentligt sämre.)
Klicka här för att höra avsnittet från Maskeradbalen på Youtube
Ändå är den intressant av många skäl, och inte bara för Jussis skull. Vad jag vet är det den enda live-inspelning där en av mellankrigsårens stora tyska sopraner Elisabeth Rethberg (1894-1976) sjunger Amelia, och här får vi alltså höra både hennes stora aria, duetten och lite av fortsättningen. I Stockholm på trettiotalet var självklart nästan alla den purunge Jussis motspelare äldre än han, men i de inspelningar vi oftast hör från hans år ute i stora världen är de från ungefär hans egen generation. Här möter en 29-årig Jussi en 46-årig sopran med en 25-årig karriär bakom sig. Hon hade debuterat redan 1915 i Dresden – i och för sig samma år som en fyraårig Jussi gjorde sitt första offentliga framträdande. Rethberg bosatte sig i USA och sjöng flitigt på Met 1922-42, med Aida som första och sista roll.
Jag tycker att hon alltjämt låter helt fräsch, trots att det ofta påstås att rösten började försämras redan i mitten av trettiotalet. Jämfört med andra vid det tiden har rösten en ganska rak och synnerligen bärig, rätt ljus klang, med god egalisering och förmåga till nyansering. Man hör varför hon ansågs vara en god musiker. Både hon och Jussi tar fasta på nyansbeteckningar som andra sångare i stridens hetta blåser förbi. Kanske är Rethbergs röst lite hårdare och har förlorat en del skimmer jämfört med hennes studioinspelningar från tio år tidigare, men sådana jämförelser är vanskliga att göra.
Jussi och Elisabeth Rethberg Maskeradbalen 23 oktober
För Jussis del är Maskeradbalen en av en handfull operor i den begränsade repertoar som han sjöng internationellt där en studioupptagning aldrig blev av. Vad vi har är en utmärkt live-version från Metropolitan sju veckor efter San Francisco-framträdandet, samt en ganska okänd från New Orleans tio år senare. Stephen Hastings ägnar därför en hel sida i sin förträffliga bok om alla Jussis inspelningar åt just denna San Francisco-version där han beskriver den som mer lyrisk än de senare två. Särskilt i New Orleans låter han självsäkrare och mer härskarlik än i fragmentet från San Francisco, där hans Riccardo framstår som yngre och mer varierad i dynamik och frasering. Ålder, erfarenhet och motspelare påverkar förstås, men det gör San Francisco-upptagningen till ett intressant komplement.
San Francisco-operan hade vid den här tiden en säsong på ungefär tre veckor. Jussi sjöng som sagt i Bohème 18 oktober och Maskeradbalen 23 oktober. För våra ögon ser repertoaren märklig ut: tio operor gavs en gång vardera, i de flesta fall med sångare som kunde sina roller från Met (och kanske hade med egna kostymer?). Intresserade förmodades abonnera och gå på det mesta under dessa intensiva tre veckor. Rimligen kan man inte ha hunnit repetera nämnvärt. Mellan dessa tio kvällar gavs fyra av operorna med samma medverkande i något som kallades ”popular series”, däribland ännu en Bohème med Jussi den 29 oktober. Mot slutet gavs även två av operorna som ”young people’s performances”, i ett fall med några alternativa sångare. Populärföreställningarna var en tredjedel billigare än de ordinarie, ungdomsföreställningarna ännu billigare. Vi kan föreställa oss kaoset med fem föreställningar i veckan av så många olika operor, en ovan operaorkester och mycket begränsad tid för repetitioner. Här var det rutin och tidigare bekantskap med roller och kollegor som gjorde att det alls gick.
Klicka här för att lyssna på "Che gelida manina" från "Bohème" från Ford Sunday Evening Broasdcast 1940-12-08
War Memorial Opera House
inte med de höga biljettpriser som krävs i ett land där skatte- och sponsormedel bara täcker en liten del av kostnaderna. (2018 pågår San Francisco-operans säsong större delen av hösten, med ytterligare en dos opera nästa juni. Totalt ges åtta verk, ungefär ett halvdussin gånger vardera. Ende svensk denna höst är Daniel Johansson.)
Den Maskeradbal oktober 1940 som vi kan höra lite av gavs således en enda gång, med ett kärlekspar som aldrig tidigare mötts på scenen, som säkert repeterat minimalt, och tidigare gjort sina roller ett fåtal gånger (Jussi) eller kanske inte alls (Rethberg). Tar man hänsyn till detta är det hörbara resultatet anmärkningsvärt städat och välavstämt. I just det här fallet fanns nämligen ingen Met-instudering som sångarna kunde falla tillbaka på. Metropolitan Opera hade inte gett Maskeradbalen sedan Carusos tid. Jussi hade gjort Riccardo i summa två föreställningar (i Stockholm på svenska en enda gång 1934 och i Wien 1937, även då bara en gång). Så detta var säkert en välkommen repetition inför Met, där han skulle sjunga i en nyuppsättning fem veckor senare. I den fick han ikläda sig Gustav III:s kostym, fast man inte ändrade den italienska texten; i San Francisco var han guvernör i Boston, så som operan oftast gavs på den här tiden. Enligt hustrun Anna-Lisas bok ikläddes han mustasch, skägg, axellångt hår och en musketörsuniform med plymerad hatt som han inte alls gillade – något som även framgår av fotografierna ovan. Rethberg sjöng aldrig Amelia på Met, och den föreställning som vi kan höra en bit av, samt en upprepning av den i Los Angeles 4 november, förblev de enda mötena mellan henne och Jussi på scenen.
Anna-Lisa var inte med i San Francisco, vilket möjligen bidrog till att Jussi tog sig en del friheter. I en bok av Arthur Bloomfield om stadens operahistoria beskrivs visserligen hans ”kraft, perfekta intonation, och den flödande fräschören hos hans ungdomliga klang”. Men också att han smög upp på scenen före Momus-scenen i Bohème för att hälla riktigt öl i muggarna, och mjukade upp halsen med råa ägg i sherry.
Efter kriget återkom Jussi Björling till San Francisco för sex liknande säsonger, i några fall inklusive gästspel av uppsättningarna i Los Angeles. Hans allra sista framträdande på en operascen var också i San Franciscos operahus, men hos ett konkurrerande, kortlivat sällskap. För detta sjöng han två föreställningar. Den allra sista var en Faust 1 april 1960, följd av en solokonsert två dagar senare. Säkert fanns där med fans som upplevt hans första steg på samma scen nästan tjugo år tidigare: i oktober 1940.
Nils-Göran Olve
