Månadens Jussi april 2018
När kriget var över 1945 låg Jussi och hans agent i startgroparna för att återerövra den amerikanska publiken, och det var ett fullmatat turnéschema som Jussi och Anna-Lisa hade framför sig när de i början av oktober lämnade Sverige. Det var den 27 februari 1941 som Jussi tog avsked från USA med en föreställning av Rigoletto på Metropolitan, och föga anade han väl då att skulle dröja drygt 4½ år innan han kunde återvända. När han åter stod på Metropolitans scen i slutet av november var det även då som Hertigen i Rigoletto, men då hade han redan nästan två månaders turnerande bakom sig.
Och resandet kors och tvärs över den amerikanska kontinenten fortsatte under 1946, ända fram till mitten av maj med konserter och operaföreställningar ibland varannan kväll. Ena veckan var han Kanada, nästa vecka återfanns han i Texas eller Kalifornien. Där, i Fresno ”upplevde vi ett litet äventyr”, berättade Anna-Lisa i en tidningsartikel. ”Vi vaknade mitt i natten av att hela huset skakade. Det var en riktig jordbävning, ehuru lyckligtvis av mindre omfattning.” Hon berättade vidare att ”vi åkte bil genom den berömda sequoiaskogen och åt lunch i ett jättestort sequoiaträd.”
Sedan bar det iväg ännu längre söderut, till Havanna på Kuba. Där hade Jussi varit redan 1940 och sjungit på Teatro Auditorio och nu återvände han för ytterligare två konserter i samma lokal.
Utanför konserthallen i Havanna vid det tidigare besöket 1940
Det var i början av april men redan då var det en fruktansvärd hetta och ”stackars Jussi” pinades svårt när han måste sjunga i frack och stärkskjorta, skriver Anna-Lisa in sin bok om Jussi. Till råga på allt fick hon själv missfall och lades in på sjukhus. Där kände hon sig övergiven, ingen att prata med, eftersom hon inte kunde någon spanska och det fanns ingenting att läsa på svenska eller engelska, så hennes enda lektyr blev turnéplanen. Den var ju synnerligen omfattande och hon kunde den snart utantill. Lyckligtvis återhämtade hon sig snabbt och Jussi kunde genomföra sina konserter som planerat.
”Konsertpubliken i Havanna var en verklig upplevelse”, berättade hon senare i en intervju. ”Vi visste att latinamerikanerna är eldiga, men detta överträffade våra vildaste drömmar. Männen hoppade upp på stolarna, ropade, skrek och applåderade, medan kvinnorna kastade blommor och slängkyssar mot den rodnande Jussi, som efteråt sade, att han känt sig som en matador efter det tjuren fått dödsstöten.”
Jag misstänker att Edgardo Martin, musikkritiker på Noticias Sociales, inte hoppade upp på stolen, men han uttryckte ändå sin beundran på ett mer verserat sätt: ”Jo, Jussi Björling är en stor sångare; en av de få sångare vars berömmelse har spritt sig via grammofonskivor och radiosändningar från teatrar, för Björling är en operatenor. Hans teknik är operamässig liksom i stilen och röstklangen. En röst som är vacker, kraftfull, stadig och smidig.
Björling är en seriös artist; ärlig i sina tolkningar med en utomordentlig kapacitet som dramatisk tenor. Hans röst är inte så rik på uttrycksfulla nyanser … men det är en röst som sjunger, och sjunger intensivt och skönt … utan att ge särskilt mycket utrymme för sentimentalitet, som väldigt sällan är berättigad i bra musik – eller i musik som inte är så bra… Som operasångare sjunger han på ett normalt dramatiskt sätt; emellertid, inga stönanden och fraser som klipps av abrupt för att skryta över den enorma ansträngningen; inga klagande toner som lockar fram tårar i tid och otid… Det är så skönt att höra sångare som inte beter sig som idioter.”
Tidningen El Pais hade en osignerad artikel som likaså hyllade vår svenske storsångare (Edgardo Martin i den ovannämnda Noticias Sociales hade fått för sig att Jussi var finne, kanske var det förnamnet som spökade). ”Björling är en stor operatenor. Han har en underbar röst och en ännu underbarare teknik. Han sjunger med rikedomen hos dem som förstår och känner bel canto.” Han placerade Jussi på samma nivå som Caruso, Gigli, Lauri Volpi och Martinelli, ”var och en med en speciell röstkvalitet men alla så stora sångare, så stora uttolkare av musiken.”
Clotilde Pujol i den engelskspråkiga Havana Post var också översvallande. ”Från det ögonblick då Björling tolkade det första numret på programmet – Beethovens Adelaide – bevittnade man en föreställning av en erfaren artist. Mångsidigheten i sångarens uttrycksförmåga var påtaglig i tolkningen av Ingemisco ur Verdis Requiem … Fastän publiken hade applåderat varmt efter alla nummer, blev applåden en vild ovation när han sjöng Mascagnis Addio alla madre, för tenorens kraftfulla toner klingade ut med glansfull skönhet … Precision i tonträffning, fin röstkontroll, teknisk förmåga, utomordentlig andningsteknik och kraftfulla toner liksom tolkningsförmåga var hela tiden uppenbart.” Även Clotilde Pujol noterade ”de långa ovationerna, bravoropen och entusiastiska applåderna som varje extranummer belönades med."
Klicka för att lyssna på Beethovens Adelaide inspelad 1939
Havannavistelsen gav även utrymme för lite privata utsvävningar, bland annat ett besök på stadens berömda nattklubb Tropicana, där paret Björling också fick bjuda publiken på både tango, rumba och conga i nordisk tappning.
Men nya plikter kallade i New York. Måndagen den 15 april medverkade Jussi i Voice of Firestone, och eftersom Stilla veckan just hade inletts var Jussis repertoar anpassad till denna. Han sjöng Gounods O Divine Redeemer och Sanctus ur Ceciliamässan samt Schuberts Die Allmacht, som inleds med orden ”Gross ist Jehova”. Den sistnämnda sjöng han tillsammans med the Firestone Chorus.
Bara två dagar senare sjöng Jussi sin första Maskeradbal för säsongen på Metropolitan. Leonard Warren var Renato och Zinka Milanov Amelia och i orkesterdiket fanns Bruno Walter.
Av Leonard Warren dedicerat porträtt, ”To Jussi, with sincere best wishes to my good friend and colleague”
New York World – Telegram var där och uppmärksammade att topparna inom det precis nystartade FN fanns i publiken och såg en parallell mellan scen och salong: ”En österrikisk dirigent, en svensk tenor, en jugoslavisk sopran, en italienare, en kanadensare, en ungrare, en engelsman och en eller ett par infödda amerikaner fanns på scenen, med andra ord: en uppsättning Förenta Nationerna sjöng i går kväll och en annan lyssnade.” Reportern kände det också som att ”Bruno Walter ledde det hela som om Giuseppe Verdi kikade över hans axel; eller som om Maskeradbalen skulle hjälpa till att lösa nästa problem på FNs agenda.”
Den 20 april var Jussi i elden igen, nu som Hertigen i Rigoletto. Leonard Warren sjöng titelrollen och som Gilda medverkade Josephine Antoine, en idag ganska okänd koloratursopran, men hon debuterade på MET redan 1936 och sjöng 76 föreställningar där under en 12-årsperiod.
Efter en konsert i Clemson, South Carolina den 23 april, anlände Jussi två dagar senare till Knoxville, Tennessee, där andra musikgenrer än de som Jussi Björling representerade, stod högt i kurs. Knoxville News-Sentinel rapporterade i en förhandsartikel följande: ”I Roy Acuffs* och Cas Walkers** hemstad, medgav Jussi Björling, den världsberömde svenske konserttenoren, lite generat igår att han ’aldrig hade hört någon hillbillymusik’. Och – under över alla under – den store konsertsångaren visste inte ens betydelsen av ordet ’hillbillymusik’*** förrän en närgången reporter gav honom en detaljerad förklaring.” Knoxville Journal hade musikjournalisten Malcolm Miller på plats och han kunde rapportera att ”rungande applåder och rop från publiken fick honom att ge fem extranummer … Fastän Björlings röst i grund och botten är robust, frambringar han också lyriskt glödande toner, spunna som gyllene spindelväv. Han hade underbar andningskontroll och utsökt dramatisk kraft … En röst med en tår i när han sjöng Addio alla madre… Han sjöng på tyska, italienska, franska, svenska och engelska. Hans engelska uttal hade endast en aning brytning … han till och med tonade ”J” i ”Jeannie!”
Klicka för att lyssna på Mascagnis Addio alla madre inspelad 1944
Innan april förbyttes till maj fick han också sjunga sin paradroll, Rodolfo i La Bohème, vilket skedde den 28 april i Northern Ohio Opera Associations regi vid ett gästspel av Metropolitans ensemble på Cleveland Public Hall. Hans Mimì var, som flera gånger senare, Licia Albanese, men detta var första gången de två framträdde tillsammans.
Licia Albanese, John Brownlee och Jussi i La Bohème 1948
Francesco Valentino var Marcello. Han förkortade senare sitt förnamn till Frank och sjöng långt över 400 föreställningar på MET under en period på 21 år. Pressresponsen var entusiastisk och Cleveland Press skrev ”Tenoren Björling, känd för Clevelandborna genom radio och skivor, gjorde ett enormt intryck med sin fylliga, runda och klangfulla röst och sin tolkning av rollen …”
Men Jussi var inte den enda svenske sångaren i Cleveland under denna veckas gästspel från Metropolitan. Aftonbladet kunde under rubriken ”Svensk vecka i Cleveland” berätta att förutom Jussi framträdde också Kerstin Thorborg och Torsten Ralf. Dels sjöng de i en radiokonsert, dels i ett framförande av Wagners Tannhäuser, där speciellt Ralf i titelrollen fick strålande kritik i lokalpressen.
Fotnot:
* Roy Acuff (1903 – 1992) sångare som gick under smeknamnet ”The King of Country Music”
** Cas Walker (1902 – 1998) affärsman som 1929 startade en radio show för att lansera sina produkter men där han presenterade artister som Ray Acuff, Bill Monroe and Chet Atkins, och på 50-talet, då showen gick på TV, lanserade bland andra en tioårig Dolly Parton och the Everly Brothers.
*** Hillbilly var fram till 1950-talet en gängse benämning på country and western-musik.
Göran Forsling
