Joel Annmo sjunger med sin egen personliga röst
Joel Annmo
Därefter inleddes dagens program med operamusik. Joel rivstartade med Tonios cavatina ”Ah! mes amis, quel jour de fête!” ur Donizettis Regementets dotter, akt 1, frejdigt framförd med flera höga C:n. Sedan övergick han till lite mer intim repertoar och bjöd oss på två romanser, först Stenhammars ”Jungfru Blond och Jungfru Brunett”, (nr 4 ur Visor och stämningar), och som avslutning Sjöbergs ”Tonerna”, båda sjungna med fin känsla, och till följsamt ackompanjemang av Anna-Karin.
Anna-Karin Annmo och Joel Annmo
Härefter följde välförtjänta applåder, varpå Joel vandrade bort till mikrofonerna, där Nils-Göran stod redo för dagens intervju. 16 år gammal fick Joel för första gången lyssna till en Jussi-inspelning. Då bestämde han sig för att bli operasångare. Föräldrarna, som båda är musiker, har även haft stor betydelse för Joel. Hans far, tenoren Thomas Annmo, är ju känd för operapubliken, och hans mor, Anna-Karin Annmo, arbetar som körpedagog inom Västerås Musikklasser.
Joel menar att det är viktigt att man sjunger med sin egen personliga röst, såsom Jussi gjorde, även om det finns många förebilder. Samtidigt är det roligt att prova på och testa åt olika håll, men mycket beror på hur man är byggd och hur grundmaterialet är. Publiken uppskattar det naturliga, men bakom det ligger mycket teknik. Den innevarande veckan har Joel repeterat sin kommande roll som Lenskij i Tjajkovskijs Eugen Onegin på Stockholmsoperan, med som han uttrycker det ”världens intensivaste dirigent”, och dessutom på ryska språket.
Joel Annmo intervjuas av Nils-Göran Olve
Regissören dyker oftast upp på ett ganska sent stadium, och har då redan en idé som han vill genomföra. I Victoria Borisova-Ollas opera Dracula medverkade Joel i rollen som Jonathan, och då gick mycket snett i början. En säkerhetssprint funkade inte i en säng. Och eftersom det var en stor stålställning kunde det ha blivit farligt. Så det svåraste i föreställningen var allt det tekniska.
Nils-Göran undrade vad man gör åt nervositeten. Joel erkänner att han alltid blir nervös, men att han har ett knep. Han går runt i en cirkel, tittar i golvet och tänker på vad han skall göra. Det brukar hjälpa! Det blev en ganska lång, men mycket intressant intervju. Därför tog vi först en kort paus, innan vi inledde andra avdelningen med Joels extranummer, Griegs underbara ”En dröm”.
Nils-Göran avslutade sedan medlemsträffen med programpunkten ”Spisa Jussi”. Under rubriken Sista Met-säsongen fick vi lyssna till Jussi i operorna Cavalleria Rusticana, Tosca och Faust från november och december 1959, samt Nils-Görans intressanta kommentarer. Det blev tre duetter ur de ovannämnda operorna. De första två spelades in av teatern eller någon där anställd, troligen på scenen nära sufflörluckan. Den tredje sändes i radio och har därför ganska bra ljud. Dock saknas officiella utgåvor av alla tre.
Publik
Nils-Görans spellista:
- Cavalleria Rusticana: ”Tu qui”, Santuzza, med Giulietta Siminonato, dir Nino Verchi
- Tosca: ur akt 4, före ”O dolce mani”, med Mary Curtis Verna, dir Dmitri Mitropoulos
- Faust: ”Il se fait tard”, med Elisabeth Söderström, dir Jean Morel.
Text: Berit Sjögren
Foto: Calle Friedner
