Månadens Jussi februari 2018
Februari 1957
Birgit Nilsson och Jussi i Tosca januari 1957
Lyssna här på M'appari tutt' amor från 1957 (en av Jussis absolut bästa inspelningar, webbred. anm.)
Knappt hade februari sett sin början förrän det var dags för nästa utflykt. Denna gång var det ”bara” till Köpenhamn, dit han redan hade återvänt regelbundet i mer än 25 år – alltid mött med ovationer. Som så ofta var det Konsertsalen på Tivoli som väntade, och publiken strömmade till i mängder till konserten den 4 februari. ”Jussi Björling har aldrig sjungit vackrare än i går kväll, och han har nog aldrig sjungit för så många åhörare här i sta’n. Alla sitt- och ståplatser var fyllda, och på estraden satt tre rader omkring den högt älskade tenoren”, skrev Dagens Nyheders recensent. I förhandsskriverierna hade pressen gjort stor sak av att Jussi hade gått ner i vikt. ”Man kunde tydligt se på Jussi Björling, när han kom med sista flyget från Stockholm, innan tågtrafiken stannade”, skrev Socialdemokraten, ”att hans skräddare måste haft fullt upp med att sy in hans kläder. Och den återvunna ynglingens slankhet – 15 kg mindre än när han var här i somras – åtföljdes av ett ungdomligt humör och en meddelsamhet, som inte brukar vara hans starka sida.” Och varken publiken eller pressen blev besvikna på vad de såg och hörde. ”Ständigt samme Jussi” hade Land og Folk som rubrik, Dagens Nyheder bredde på med ”Det finns bara en Jussi” medan Axel Kierulf avslutade sin glödande recension i Politiken med ”Aldrig har väl Jussi Björling haft en sådan framgång, och det säger inte lite. Men mest av allt säger det, att Jussi Björling nu befinner sig på höjden av sin konst – en sångare av Guds nåde.” Full av beundran var också signaturen T.F. i Dagbladet Børsen: ”Det måste betecknas som ett under, att han ständigt har glans och styrka i behåll, när man betänker, vilket slitage denna röst har varit utsatt för. Programmet i går kväll kunde tyda på att han har börjat ta det lite mer med lämpor. Det var inte de stora ariorna, men däremot svensk, tysk och engelsk kärlekslyrik, uttryckt i romansens form, som dominerade. - - - Men han gjorde inte heller dem besvikna som hade kommit för höra hans stora glansnummer. I Ture Rangströms ”Tristans död” och i en rad frikostigt utdelade extranummer visade han stämman i sin fullaste prakt, så det var inte underligt att han till sist var nära att drunkna i oväsendet från publikens böner, tillrop och bifall.” Samma positiva tongångar genomsyrar även övriga anmälningar, som var ovanligt talrika.
Spegelbild i logen i Göteborg 6 februari 1957
Göteborgsposten och inledde: ”Vid utmärkt disposition och med en enastående frikostighet strödde Jussi Björling sin strupes guld över tacksamma beundrare och beundrarinnor som i går fyllde konserthussalen. De fingo sitt lystmäte på sångarens paradnummer, som redan exekverats ett otal gånger under årens lopp från samma estrad och andra här i staden. Det mest uppskattade var – naturligtvis – operaariorna - - - en ståtlig samling önskenummer framförda med all den bravur och röstprakt som är hjältetenoren egen, när han är som bäst. Så var det givetvis också svensk romanskonst av gamla beprövade mästare - - - [som] visade ambitiösa tendenser mot romansens subtilare marker, som Jussi Björling alltför sällan botaniserar på.”
Lyssna här på Sverige inspelad 1957
”Stämprakten finns kvar. Den sväller con massima forza utan spår av ansträngning eller rå biklang. Tacka för att ett sådant suveränt behärskat instrument slår allt annat ur marknaden i ett land så fullt av dålig musik som USA”, skrev Björn Johansson, som menade att Jussi stod sig bäst i operaariorna: ”Där bär välljudets högtryck den dramatiska spänningen. Det är prakt för hela slanten.” Mindre imponerad var han av romanserna: ”Intimiteten går förlorad. Han är inte ensam med Schubert eller Sjögren. Han sjunger hela tiden för publik, vilket inte är den säkraste vägen in i texten.” Dock tilltalades han av ”Tristans död”: ”Bättre än Björling gör den kan man inte tänka sig.”
Det ska tilläggas att Harry Ebert ”som vanligt” var ackompanjatör vid båda konserterna men tyvärr inte i bästa form – åtminstone enligt Berlingske Tidende.
Urban Elander ur Göteborgs och Bohusläns porträttgalleri
”Spänstig, glad, lätt på steget, fryntligt mysande, splitter ny Jussi! Så mötte vi honom nyss, 20 kg lättare, många cm smalare om frackvästen. Det enda som vuxit sedan sist var – polisonger. Och antalet ordnar. - - - Ja, det är roligt med en ny kropp. Och ändå äter jag mycket, t ex grillat kött, det gäller att äta det rätta,
så jag går inte alls hungrig och vresig kring och ryter. Jag myser i stället, t ex när jag läste Axel Kierulfs recension i danska Politiken i förrgår – nej då, jag är inte blaserad på recensioner! Jag har julat hemma, nu bär det av till USA, ska sjunga på Metropolitan 20:e året och turnera med dom, så har jag TV i Ed Sullivan Show den 17:de – hinner? Jag flyger, flyger alltid. Min son Anders blev myndig i måndags, han går på College i Staterna, nu ska han få present av mig, får väl köpa något fint i Stockholm på fredag, då jag sjunger i ”Aïda” på Operan. Jäktigt? Nej, men till sommaren ska jag ha det skönt på Siarö och gissa, vad jag gör där? Just det, gäddor. Ryssland? Nej, det närmaste Asien jag varit är att farmor var urfinska, det är därför jag heter Jussi. Ja, hej då!
Chauffören utanför sa: ”På radio har jag hört’en, å en bra röst har han, jojomen!” Det har han, Jussi, och nu sitter den i en ny fin kropp också. Har Jussi någonsin varit i finare form än nu? Han bockar elegant, hans plastik är fin, si, det är en riktig hov- och världssångare, det …”
Hem till Stockholm bar det alltså, och i ”Aïda” strålade han samman med en annan världsartist, Aase Nordmo-Lövberg i titelrollen. I orkesterdiket återfanns Sixten Ehrling, som fick lite på tafsen av Folke H Thörnblom i UNT: ”[han] får finna sig i ett nytt litet tjat på sin skötesynd: den alltför stora glädjen åt orkesterns klang och brus. Solisterna hade det alltså synnerligen arbetsamt emellanåt för att tränga igenom orkesterklangen, särskilt debutanten*, men erkännas skall också att det annars spelades utmärkt i orkesterdiket.” Dagens Nyheters recensent var överväldigad: ”Operans ”Aïda” på söndagsmiddagen blev en sådan där brakföreställning som får ögonen att tåras på gamla habituéer och frossare i röstprakt. Där var Aase Nordmo-Lövberg som Aïda, vokalt kanske hennes allra bästa roll hittills (fast det är svårt att gradera i hennes fall). Där var Jussi Björling, med sin gamla röst och sin nya figur. Kanske är det onödigt att som i triumftablån klä honom i guld och rött så grant som ett staniolomslag kring en pralin, även om man kan säga att Jussi hör hemma i fru Fortunas bästa lyxförpackning. Han förtjänade de lagerkransar som Operachefen överlämnade till honom efter sista ridåfallet med välgångsönskan till stundande turnéer.” Lennart Swahn lovsjöng båda huvudrollsinnehavarna i Stockholms-Tidningen: ”- Ljuva Aïda, sjöng Jussi vid sitt svenska säsongavsked på operan på söndagen. Och sannerligen, en röstljuvare Aïda än Aase Nordmo-Lövberg får han leta efter i USA dit han strax reser. Parets sammanlagda tonproduktion åstadkom höggradig vokalberusning i salongen och det var inte att undra på: det rörde sig om lyriska världshändelser!”
Aftonbladets Teddy Nyblom var också imponerad: ”Jussi Björling, vår främste sångartist genom tiderna, avslutade sitt gästspel denna gång i en mera sällhörd roll: Radamès i ”Aïda”. Hans konstnärskap står nu på höjden av andlig och sund mognad, vokalt är han mera glansfull och likväl balanserad än någonsin förr med en rik uttrycksskala och hans spel har nått långt utanför rutinen och schablonen. Det är knappt i gestiken men talande i mimiken och värdigheten i hans hållning som den segerrike härföraren var konungslig.”
Triumfscenen ur Aida 4 juni 1957 på Kungliga Operan
Nästa söndag, den 17 februari, framträdde Jussi i Ed Sullivan Show i amerikansk TV – det program som då ansågs ha fler lyssnare och tittare över hela USA än något annat. Där medverkade också skådespelarna Hugh O’Brien och Robert Wagner, komediennen Jeannie Carson, basketbollstjärnan Goose Tatum samt, tillsammans med Jussi i avsnitt ur ”Rigoletto”, den österrikiska sopranen och Metropolitankollegan Hilde Güden. De hade sjungit tillsammans en enda gång på en operascen och det var i just Rigoletto på Met fyra år tidigare. Här medverkade också mezzo-sopranen Thelma Votipka, som sjöng oftare på Metropolitan än någon annan kvinna, 1422 gånger! Det här tillfället kom att bli sista gången Jussi framträdde i amerikansk TV.
Hilde Güden och Jussi 17 februari 1957 i Ed Sullivan Show
Lyssna här på La donna è mobile från showen
En kanske ännu större sopranstjärna återsåg han tio dagar senare på Metropolitanoperans scen: italienskan Renata Tebaldi. Båda var högt aktade och uppskattade av Metpubliken och vid sina respektive entréer i första akten möttes de av kraftiga ovationer som avbröt föreställningen. För Jussi var det säsongpremiär vilket väl bidrog extra mycket till uppskattningen. Francis D Perkins i New York Herald Tribune var inte helhjärtat positive till vare sig sopranen eller tenoren och ansåg att Leonard Warren, som sjöng Scarpia, inte heller var i bästa form.
Dock ansåg han att Jussis sång var ”välfraserad och uttrycksfull” och att hans röstkvalitet var ”tilltalande”. Douglas Watt i The News var inte heller odelat positiv och menade att ingen av de tre huvudrollsinnehavarna var särskilt framstående aktörer, men han lovprisade Jussis röst som var ”i bästa form – ren, kraftfull och spännande.”
Jussi och Renata Tebaldi i duetten vid brunnen ur Tosca, Metropolitan 27 januari 1957
Därmed var årets två första månader till ända. Mars skulle också komma att innebära ett flertal konserter och operaframträdanden ”over there”, men till detta kan vi få tillfälle att återkomma längre fram.
Göran Forsling
*Debutanten i Aida-föreställningen var en ung alt från Los Angeles, Henny Ekström, som gjorde rollen som Amneris. Vad det blev av henne senare har jag inte kunnat utröna. 1974 medverkade hon emellertid i ett uppförande av Bernd Alois Zimmermanns vokalsymfoni ”Die Soldaten” i Basel – rent av det första fullständiga framförandet av verket. Flera av de övriga solisterna var på sin tid välkända namn.
Göran Forsling
