Månadens Jussi januari 2018
Januari 1941
I januari 1941 hade Jussi Björling varit i Amerika sedan oktober året innan, för första gången utan Anna-Lisa som stannade hemma med barnen. På Metropolitanoperan hade han den 2 december gjort sin debut som Gustav III i Maskeradbalen, och januari inleddes den 8:e med hans femte föreställning där av samma opera. Liksom vid premiären och den radiosända föreställningen den 13 december var Ettore Panizza dirigent, Zinka Milanov sjöng Amelia och Stella Andreva Oscar. I januari hade Kerstin Thorborg Ulricas roll, liksom vid premiären men inte i radio, och Francesco Valentino tog över som Renato efter Alexander Svéd.
Den 11 januari var det dags för Jussis tredje föreställning av Trubaduren under säsongen. Lyckligtvis var det en lördagsmatiné som sändes i radio och därför har bevarats. Trots att Jussi debuterade på Metropolitan redan 1938, var Trubaduren och Maskeradbalen under säsongen 1940/41 de enda lördagsmatinéerna av hans tjugo föreställningar där före världskriget, och därmed de enda som vi kan lyssna till idag.
Ett tidigt foto av Jussi som Manrico i Trubaduren på Metropolitan
De tre Trubaduren-föreställningarna dirigerades av argentinaren Ferruccio Calusio, som bara skulle verka denna säsong vid Metropolitan, och Leonora var Norina Greco. Hon var född i Italien men uppvuxen i Brooklyn, och ersatte Stella Roman, som inte kunnat komma från Europa. Francesco Valentino sjöng Di Lunas roll och Bruna Castagna Azucenas, liksom de gjort vid den första föreställningen den 12 december. Valentino var en amerikan som utbildat sig och debuterat i Italien och då "italianiserat" sitt namn. Maskeradbalen och Trubaduren under denna säsong var de första operor han sjöng mot Jussi, men de skulle mötas många gånger i olika roller efter kriget.
Program för Trubaduren 1941. Programmet kommer från Metropolitans arkiv och anteckningarna bekräftar att inga ändringar skett.
I sin analys av föreställningen i dcn monumentala Saturday Afternoons at the Old Met är Paul Jackson i stort sett tveksam till Greco, negativ till Valentino men full av beröm för Castagna. Stephen Hastings beskriver Castagna som "förmodligen den mest glödande Azucena som någonsin spelats in". Vad Jussi beträffar anser Jackson visserligen att rollen som Gustav III passade honom ännu bättre; Trubaduren krävde "nästan mera av vokal kraftinsats än han kan uppbringa, men han låter sig inte bekomma". Det är dock "i de mera lyriska avsnitten av partituret" som Jussi avslöjar sina särskilda resurser. "Man skattar högt den lätta lyftningen av rösten när Björling stiger i fras efter fras i serenaden i akt 1 och rundar av dem med on obruten slutfras – här är en trubadur som faktiskt kan sjunga. … Alla scenerna med hans 'mor' är på högsta nivå. Och 'Ah sì, ben mio' är magisk, frambringad med en ljuvlig huvudklang tills han tillåter precis den rätta mängden av solig briljans att tränga igenom på höjdpunkten – sedan sätter han i kadensen in ett förbluffande 'la morte' (forte) i det övre registret."
Klicka här för att höra Jussi i "Ah sì, ben mio"
Klicka här för att höra Jussi och Castagna i "Mal reggendo"
Denna Trubaduren skattas högt av kritikerna och har fått 4 utgåvor på LP och 12 på CD, den senaste sommaren 2017 på märket Pristine. Enligt Stephen Hastings är det "en föreställning som aldrig sviktar i dramatiskt hänseende" och vad Jussi beträffar "i många avseenden hans mest dramatiska utförande av rollen på skiva".
Efter föreställningarna på Metropolitan gav Jussi med Harry Ebert som ackompanjatör två konserter under januari. Den första ägde rum den 24:e i Chapel Hill i North Carolina.
Notis om konserten i Chapel Hill från "The Daily Tar Heel"
Januari avslutades den 31:a i Town Hall i New York.
Prrogram för konserten i New York
I New York var Town Hall inte fullsatt, men publiken entusiastisk och Jussi tvingades till 10 extranummer. Han ersatte efter pausen de svenska romanserna i det återgivna, tryckta programmet med amerikanska: "A Dream" av Bartlett, "Ah, Love, but a Day" av Beach och "Will o' the Wisp" av Spross. Däremot behölls Sibeliussångerna. Recensenterna var ense om att Jussis inledande tyska avdelning inte gav samma behållning som fortsättningen, även om den, som Musical America skrev, "var utmärkt vad beträffar röstklang och vitalitet". Enligt Francis Perkins i New York Herald Tribune gav Jussi "åtskilliga exempel på sin bästa sångkonst, men tog tid på sig att nå sin mest anmärkningsvärda form". I och med det första operanumret, "Di' tu se fedele" ur Maskeradbalen, som följdes av Carmen-arian som extranummer fick konserten "livfull karaktär och övertygande uttrycksfullhet".
Olin Downes i New York Times tyckte Jussi visade hur en operatenor "framgångsrikt möter konsertsalens test", något som inte alltid är fallet. I fortsättningen blandade han uppskattning av Jussis konstnärskap med kritik av hans program. "Han visade ånyo sitt kunnande och sitt beundransvärda iakttagande av sångens lagar, i det skickliga användandet av en röst som är briljant utan hårdhet i det övre registret och varm och vacker i det lägre". Men Downes var måttligt imponerad av Sibeliussångerna, som han menade inte nådde upp till tonsättarens orkesterverk, och "de förskräckliga sångerna i den amerikanska gruppen", beskrev han som "melodiskt dravel". Han avslutade: "En sångare med sådan kapacitet skulle ha givit oss ett bättre program".
Recensenten i New York Post tyckte däremot att den "gripande skönheten" i Sibeliussångerna visade Jussi "särskilt till sin fördel som tolkare". Och, "vad man än kunde tycka" om sångerna på engelska, "det gick inte att förneka att de fick det bästa utförande"!
Efter konserten i New York återstod två föreställningar på Metropolitan och en rad konserter innan Jussi i mars 1941 återvände till Sverige. Inte förrän i oktober 1945 skulle han återuppta i sin amerikanska karriär.
Harald Henrysson