Månadens Jussi december 2017
När Andra världskriget kriget var över kunde Jussi återuppta sina verksamheter i USA efter fyra år som han tillbringat huvudsakligen i Sverige. Och det var inga korta perioder han vistades ”over there” under det sena 40-talet:
7 oktober 1945 – 15 maj 1946
5 oktober 1946 – 5 april 1947
7 december 1947 – 15 maj 1948
9 oktober 1948 – 15 december 1949
13 februari 1950 – 12 maj 1950
Under de här åren kunde Jussi fira jul hemma i Sverige bara en gång, 1949, men efter några veckor bar det sedan iväg på nytt. Hösten 1947 avvek en del från mönstret, eftersom han då åkte över Atlanten först i december. Då hann han emellertid med några gästframträdanden på Kungliga Operan i Stockholm, det sista den 1 december i Tosca. I orkesterdiket återfanns, som så många gånger tidigare, Nils Grevillius och bland medspelarna på scenen kan nämnas Ruth Moberg i titelrollen och Einar Larson som Scarpia. I morgontidningarna den dagen fanns en liten blänkare som tillkännagav ”Sista gästspelet av Jussi Björling. UTSÅLT!” Utsålt hade det varit också två dagar tidigare då han framträdde i Bohème tillsammans med bland andra Helga Görlin, Henriette Guermant och Hugo Hasslo. I Dagens Nyheter dagen efter avskedsföreställningen fanns en notis med rubriken ”Jussi tog glansfullt farväl”, och i notisen fick man veta att han hyllades livligt hela kvällen. På fotot i anslutning till notisen sågs Jussi tillsammans med kollegan Einar Larson.
Einar Larson och Jussi efter föreställningen 1 december 1947
Och sedan bar det iväg till det stora landet i väster. Första anhalt var Cincinnati i Ohio, där han framträdde i Netherland Plaza Hotel, Mirror Hall den 7 december. Det var hans första besök där och konserten var helt utsåld i förköp. Arrangörerna lät till och med meddela i lokaltidningarna att inga biljetter skulle säljas vid entrén, samtidigt som man påpekade att den tidigare aviserade tiden var felaktig och att konserten skulle börja redan klockan 3. Jussi hade anlänt till konserten nästan direkt från Stockholm men var i utmärkt form. Det i förväg aviserade programmet upptog följande sånger:
Mozart: Dalla sua pace ur Don Giovanni
Wolf: Verborgenheit
Liszt: Es muss ein Wunderbares sein
Strauss: Zueignung
Meyerbeer: O Paradiso ur Afrikanskan
Paus
Massenet: Ah! Fuyez, douce image ur Manon
Peterson-Berger: 3 sånger
Giordano: Come un bel di di maggio ur Andrea Chenier
Inget särskilt omfattande program alltså, men sin vana trogen stoppade Jussi in ett antal extranummer mellan de annonserade numren, den här gången hela sju stycken: La donna è mobile, Nessun dorma, Mattinata, Schuberts Ständchen, Sibelius’ Svarta rosor och Säf, säf, susa samt Stephen Fosters I dream of Jeannie ”en lyrisk bit som han sjöng på felfri engelska”, som John P Rhodes på Cincinnati Enquirer skrev i sin recension. Både han och kollegan Howard W Hess på Cincinnati Times-Star var påtagligt imponerade över Jussis lingvistiska förmåga. Förutom engelska sjöng han på ytterligare fem språk, nämligen italienska, franska, tyska, svenska och finska! Det sista var inte sant, men de två herrarna förmodade att finländaren Sibelius’ sånger väl sjöngs på det språket. Rhodes kände uppenbarligen inte heller till P-B-sångerna men tyckte att ”den intressantaste av dem melodiskt var Bland skogens hoga furustammer.” Hess ansåg att konserten var bland det bästa [han hört]. ”Björling var i toppform, programmet var utmärkt upplagt och allt genomfördes med utsökt artisteri … fullödig ton med tilltalande klang, till synes utan begränsningar när det gäller omfång, andningsteknik och musikaliska insikter gjorde denna konsert till en perfekt musikupplevelse. --- Något av det allra finaste kom bland extranumren, i synnerhet arian Nessuno dormo (sic!)” Men han hade också invändningar: ”Schauwecker [ackompanjatören] var för högljudd och hårdhänt för min smak och han kunde inte spela ett mjukt legato”, men tillade ”Han verkade uppskattad av Björling, så varför skulle någon gnälla?” Rhodes avslutade sin artikel ”Det var en stor dag i Cincinnatis musikaliska historia – en dag som kunde ha varit ännu mera minnesvärd om konserten hade hållits i en lokal som var stor nog och akustiskt tillfredsställande för att man skulle kunna njuta fullt ut av Björlings enorma röst.” Eleanor Bell uttryckte i Cincinnati Star sin uppskattning av Jussis sång, som ”gav höggradig tillfredsställelse ur nästan alla synvinklar. Hans röst var fri från olater, följsam, melodisk och disciplinerad.”
Två dagar senare, den 9 december var det dags för nästa konsert. Resan gick västsydväst från Cincinnati till St Louis i delstaten Missouri. Staden ligger nära den punkt där bifloden Missouri flyter samman med Mississippi i östligaste delen av staten. Åtskilliga musikpersonligheter har växt upp där: Josephine Baker, Chuck Berry, Miles Davis, Scott Joplin, Charlie Parker, Ike och Tina Turner, och bland andra kändisar kan nämnas poeten och nobelpristagaren T S Eliot, skådespelerskan Betty Grable, generalen och sedermera presidenten Ulysses S Grant, flygpionjären Charles Lindbergh och boxaren Archie Moore. Även författaren Tennessee Williams och skådespelerskan Shelley Winters hade sina rötter där.
Frederick Schauwecker
Konserten hölls i Kiel Auditorium, ackompanjatören, liksom under hela turnén, var Frederick Schauwecker men programmet skilde sig nästan helt från det som gavs i Cincinnati: Beethovens Adelaide, Schuberts Wanderers Nachtlied och Die böse Farbe, Strauss Morgen och Ständchen, Addio alla madre ur Cavalleria rusticana, Blomsterarian, Che gelida manina och Verdis Ingemisco. ”Som extranummer sjöng han en Donna è mobile som fick alla de andra tenorerna i huset att tappa andan. Den utformades med sådan utomordentlig skicklighet att den kändes helt ny”, skrev Reed Hynds i St Louis Star-Times. Det var första gången för Jussi också i St Louis och publiktrycket var lika överväldigande som i Cincinnati. ”Sångaren välkomnades av en publik som fyllde till och med orkesterdiket och som var fruktansvärt entusiastisk hela kvällen igenom.” Adelaide som sång betraktad var inte Hynds särskilt trakterad av, och tre italienska sånger föll honom inte heller på läppen, men operaariorna njöt han helhjärtat av. Han kunde också rapportera att Schauwecker hade en hel avdelning för sig själv. Där spelade han Brahms, Grieg, Chopin och Lecuona.
Nästa anhalt, den 11 december, var Manhattan, en stad med idag cirka 50 000 invånare, i nordöstra Kansas, alltså ytterligare en bit längre västerut. För oss kända personligheter med rötter i Manhattan är det inte gott om, om man undantar Earl Woods, basebollspelare som gjorde militär karriär under Vietnamkriget och slutade som överstelöjtnant, men mest känd för att det var han som lärde sin son Tiger Woods att spela golf. Konserten hölls i Kansas State College Auditorium och programhäftet var osedvanligt fylligt med sammandrag av texterna till alla sångerna och ariorna. Några recensioner av konserten har dock inte stått att finna.
Den 13 december firar vi Lucia i Sverige. Anorna sträcker sig långt tillbaka i tiden, åtminstone till Medeltiden, men firandet som det är utformat idag är en 1900-talsföreteelse, och riktigt folkligt blev det först 1927 när Stockholms Dagblad utlyste den första Luciatävlingen. Firandet nådde så småningom även USA, framför allt i svenskbygderna i norr. 1947 hade det kommit så långt att man skulle kröna sin första Lucia i ”The Twin Cities” Minneapolis–St Paul. Av den anledningen arrangerade man en ”Special Lucia Day Concert” i den enorma Northrop Memorial Auditorium inför 6000 åhörare. Huvudattraktion var Jussi Björling men själva kröningen av Lucian var också ett stort nummer. I den påkostade programboken fanns en lång artikel, ”The History of Lucia Day”, skriven av Burton Wohl från Stockholm. Lucian hette Irene Johnson och hon och hennes tärnor – som här kallades prinsessor – fanns avbildade i programmet, liksom Jussi och hans Anna-Lisa. Det var nämligen Anna-Lisa som hade fått det ansvarsfulla uppdraget att kröna Lucia. Hon hade ju tungt vägande meriter, eftersom hon själv hade krönts till Stockholms Lucia 1933. Hon sjöng Sankta Lucia och krönte sedan Irene under folkmassornas jubel.
Fyra konserter på åtta dagar var en häftig start på amerikavistelsen, men nu fick Jussi nästan två veckors andhämtningspaus inför nästa utmaning: sex föreställningar på Metropolitanoperan på två och en halv vecka. Efter det var det bara att packa resväskan igen för fortsatt turnerande.
På juldagen begick han sin säsongspremiär på MET som Hertigen i Rigoletto. Den fagra Lily Pons var Gilda och titelrollen sjöngs av Leonard Warren. Det här var mot slutet av Edward Johnsons tid som chef på MET och kritiken hade bitvis varit hård och klagat över hafsiga och dåligt repeterade föreställningar, usel regi och – inte minst – okänslig rollbesättning. Nu var det andra tongångar. Howard Taubman i New York Times inledde sin recension ”Metropolitanoperan hade uppenbarligen hittat under sin julgran vad den verkligen behövde – en föreställning värdig husets rykte. Gårdagskvällens Rigoletto var gjord på det sätt som alla – nåja, nästan alla – produktioner på Metropolitan borde göras. Den hade sångare som kunde sjunga och som visste vad de sjöng om …” Jussi ”var i toppform. Hans tenor har den där friska, kraftfulla glansen som är perfekt för rollen, och han använde den överdådigt igår. När han är upplagd finns det få tenorer över huvud taget som kan mäta sig med honom.”
Lyssna på Ella mi fu rapita ur Rigoletto från 1956 (naxos 8.101 101)
Och Taubman var inte ensam i sin beundran. I en osignerad notis i Musical America stod ”Herr Björlings röst har aldrig låtit fräschare.” New York World – Telegram spädde på med ”Herr Björlings framförande av Hertigens musik var en påminnelse om att, när han är på det humöret, skyltar den här killen med ett av de bästa höjdregistren i METs tenorfalang. Agerandet var också av högsta kaliber …” Miles Kastendieck i New York Journal - American stämde in: ”Björlings återkomst höjde intresset. Få tenorer kan mäta sig med honom när han är som bäst, kanske ingen kan konkurrera med hans glänsande höjdtoner. Han var i bästa form under stora delar av kvällen och fick ovationer för arian i tredje akten.”
Virgil Thomson i New York Herald Tribune tog i sin recension, liksom Taubman, fasta på julhelgen: ”Rigoletto på Metropolitanoperan i går kväll visade sig vara en julklapp. Inte för att MET inte är skyldiga sin trogna publik en riktigt bra show efter så många undermåliga erbjudanden som presenterats den här säsongen. Hursomhelst, att en skulle dyka upp på självaste julkvällen, är lyckosamt för alla berörda, inte minst för operaledningen som mycket väl kan ha blivit lika överraskade som vi på andra sidan rampen att ingen olycka förstörde upplevelsen.” Han strödde sedan rosor över både dirigent och solister, där han framför allt hyllade Leonard Warren, vars gestaltning av titelrollen var det finaste han upplevt av denne artist. ”Jussi Björling var i strålande form, full av glans och bravur.”
Kollegan i New York Sun, den hårdföre Irving Kolodin, var på samma solskenshumör: ”Gårdagskvällens Rigoletto på Metropolitanoperan var en översvallande föreställning av Verdis melodiösa tragedi av tre skäl: Jussi Björling återkom i strålande form, Leonard Warren sjöng den bästa Rigoletto i sin karriär och Lily Pons bekräftade sin enastående ställning bland dagens sopraner.” Längre fram i recensionen tog han upp de oroande rapporter som kommit från Europa om Jussis hälsotillstånd – diagnosticerad som ischias – som gjort att hans återkomst till MET hade fördröjts. På inget sätt hade åkomman påverkat hans kapacitet. ”Den rena röstklangen är oförändrad, vilket han visade i varje fras han sjöng. Han har dessutom hittat balansen mellan virtuositet och musikalitet, som gjorde att han kunde exekvera ett högt Dess i duetten med Gilda i andra akten utan att förändra kroppshållningen. Parmi veder sjöng han magnifikt, likaså sin insats i kvartetten.”
Trubaduren den 27 december var tydligen inte så uppmärksammad av New York-tidningarna men Musical America hade en liten blänkare där man noterar att nykomlingen i rollbesättningen var Jussi Björling som Manrico. De övriga var som tidigare Stella Roman som Leonora, Margaret Harshaw som Azucena, Leonard Warren som Greve Luna och Giacomo Vaghi som Ferrando. Emil Cooper dirigerade.
Reklam från 1947
”Än en gång var den svenske tenoren i utomordentlig form och sjöng med livskraftig vitalitet och stilkänsla.” Föreställningen sändes i radio och har sedermera givits ut på CD. I Paul Jacksons ”Saturday Afternoons at the Old Met” (1992) finns en starkt negativ recension, som tyder på att Jackson bara haft tillgång till en kraftigt förkortad version. Den version som gavs ut på West Hill Radio Archieves för snart tio år sedan har strykningar, men endast sådana som var vanliga vid den tiden. Jackson skriver emellertid, efter att ha spytt sin galla över det mesta: ”Mitt ibland alla dessa vrakspillror smeker Warren bel canto-fraserna i Il balen med säkerhet. Men den som räddar eftermiddagen är Björlings trubadur, inspelad i sin helhet. Mest slående är den lyriska bouquet i vad som vanligtvis är ett ganska ansträngt träningspass. Till och med Björling i sin enda andra Trubaduren-sändning (1941) koncentrerade alla sina vokala resurser på mesta möjliga briljans. Så icke denna eftermiddag. Gång efter annan utnyttjar han huvudklangen där man förväntar sig barytonklang och kraftfullt andningsstöd. Serenaden sjungs lika ljuvt som en chanson (en tacksam skillnad från det bölande man vanligen hör). Dessutom använder han utsökta vokala effekter som man aldrig hört i rollen (och sällan av Björling i någon annan roll för den delen). Flera gånger försöker han sig på ett messa di voce, först i slutet av hans änglalika Mal reggendo (försöket slutar praktiskt taget i falsett) och sedan, mera lyckosamt, på den näst sista tonen i Ah si, ben mio, återigen inte perfekt men helt förtjusande. Recitativet som leder till arian har kanske inte den flexibla storslagenhet som i Martinellis tolkning, men röstklangen och den lyriska tänjningen är lika uttrycksfulla. Cooper tar arian i snigeltempo, och så grumligt är ackompanjemanget att Björling knappt hittar fram; han ligger hela tiden aningen före – trots det är det vackert genomfört. En icke-stentorisk* Di quella pira kan vara uppfriskande, men Björlings temperatur (och vår) förblir normal i detta upphettade ögonblick (återigen är de höga C-na mer sjungna med huvudklang än strålande höjdpunkter). Mera passande är tenorens drömska slut på Riposa o madre i sista akten.”
Lyssna här på Deserto sulla terra ur Trubaduren från 1950 (Naxos 8.101 101)
Trubaduren 1947
Klicka här för att få bilden större
Det tredje framträdandet gjorde han på själva nyårsafton som Turiddu i Mascagnis Cavalleria rusticana, som var kopplad med den gamla parhästen Pajazzo. Där sjöngs emellertid tenorpartiet av kollegan Frederick Jagel. Giuseppe Antonicelli dirigerade båda operorna och Jussis Santuzza var Regina Resnik. Irving Kolodin var där också och var speciellt nyfiken på Jussis första framträdande som Turiddu på MET. ”Lite paradoxalt var framförandet mera trovärdigt genom den dramatiska kraften än genom den vokala. När musiken var lyrisk sjöng Björling vårdat och ljuvligt med den fina klang han behärskar så väl, men rollen kräver också trumpetliknande kraftfullhet, som berövar hans ton de finaste egenskaperna.”
Jussi sjöng Turiddu på MET vid ett fåtal andra tillfällen, däribland tre föreställningar i november/december 1959, mindre än ett år innan han gick bort. Han hade då inte framträtt där på två år. Om den första, den 16 november, skrev Richard Lewis i Musical America: ”Inte ens en segerrik Caesar vid återkomsten till Rom kunde ha gett upphov till sådana våldsamma ovationer som de som mötte Jussi Björling när han gjorde sin entré … Operan stannade upp och publiken utbringade ett explosivt bravo som fortfarande dröjer kvar i minnet av en föreställning som var översinnlig och elektrifierande.”
Ett både rörande och glädjande erkännande av Jussis storhet, förmedlat tolv år efter de händelser som skildrats i ovanstående artikel.
Lyssna på Addio alla madre ur Cavalleria rusticana från 1950 (Naxos 8.101 101)
Göran Forsling
* Stentor hette grekernas härold i det trojanska kriget. Han hade en stämma så kraftig att han kunde överrösta femtio män.
Ordet stentorsröst härrör från honom och betyder en stark och dånande röst.
