Månadens Jussi oktober 2017
Jussi som Manrico och Louis Quilico som greve Luna 1958
Som Leonora skulle den dramatiska sopranen Eileen Farrell ha framträtt, men hon blev sjuk och tvingades ställa in, och i hennes ställe hoppade med kort varsel den unga och uppåtgående Leontyne Price in.
Leontyne Price som Leonora och Jussi som Manrico 1958
Hon skulle komma att bli den kanske främsta lyrisk-dramatiska sopranen under sextio- och sjuttiotalen. Hennes Metropolitandebut skedde drygt två år senare, även då i Trubaduren och tillsammans med en annan debutant, Franco Corelli. Tillsammans inhöstade de bland de längsta ovationer som Metropolitan upplevt. Men publiken i Kalifornien visade också sin uppskattning. I Los Angeles Herald Express skrev Alma Gowdy: ”De längsta ovationerna denna säsong fick Leontyne Price…” och fortsatte: ”Det bjöds emellertid på god sång hela eftermiddagen och rollbesättningen var bland det bästa som visats upp hittills den här säsongen. Jussi Björling som Manrico var i toppform och behärskade rollen fullständigt. Hans Ah si, ben mio mot slutet av akt 3 och den berömda Di quella pira framfördes med stor övertygelse.”
Lyssna på Ah si, ben mio (Naxos 8.110754S, från 1939)
Kollegan Albert Golding på Los Angeles Times hyllade också Leontyne Price och i synnerhet hennes aria i akt 4. Han fortsatte: ”Lägg till detta att Jussi Björling gjorde sitt första framträdande den här säsongen. Det var det första riktigt eldiga tenorsjungandet vi upplevt i år, och Björling levererade rikligt med den stil och röstklang som har gjort honom till den överlägset bäste i sin bransch. Där fanns ständigt detta flödande legato och rikligt med glänsande höjdtoner som publiken avgudar. Han är inte den förste tenoren som stryker reprisen av Di quella pira, men där fanns massor av bravur och det höga C i slutet av scenen satt orubbligt.”
Även Patterson Greene i Los Angeles Examiner var tillfreds: ”…när det var dags för Ah si, ben mio i tredje akten var [Björling] i bästa röstkondition, och hans bästa röstkondition är något som ingen av dagens tenorer överträffar.”
I San Francisco Examiner tyckte Alexander Fried att ”bortsett från att Björling inte riktigt hade samma glöd som han brukar ha i Di quella pira (där han klippte av sitt höga C för tvärt) gjorde han en föreställning där han levde upp till sitt rykte. Han har utvecklats till en smidigare, mer eftertänksam artist än han var tidigare, för att kompensera den något mattare glans som tidens tand åstadkommit med hans ton. Fredagspubliken älskade honom lika mycket som den älskade Miss Price.”
Mellan Trubaduren-föreställningarna i San Francisco sjöng Jussi också i en föreställning av Bohème, som gavs till 100-årsminnet av Puccinis födelse. Jean Fournet dirigerade och förutom Jussis Rodolfo fanns där den utomordentliga österrikiska sopranen Lisa Della Casa som Mimì, Rolando Panerai som Marcello, Giorgio Tozzi som Colline (som sjöng samma roll på den legendariska skivinspelningen med Jussi och Victoria de los Angeles som gjordes två år tidigare) och den unga Eugenia Ratti som Musetta. Tyvärr finns inga bevarade recensioner av den föreställningen. Det gör det inte heller från den galakonsert, ”Fol de Rol”, som avhölls på San Franciscooperans scen den 8 oktober. Karl Kritz dirigerade och bland de medverkande kan nämnas Giorgio Tozzi, Claramae Turner (som alternerade med Irene Dalis som Azucena i Trubaduren), Lisa Della Casa, Leonie Rysanek, Irene Dalis, Leontyne Price och Lawrence Winters (som sjöng Bess, you is my woman now), samt Jussi som sjöng For You Alone och Elizabeth Schwarzkopf som framförde Csardas ur Läderlappen.
Lyssna på For You Alone (Naxos 8.110792S från 1937)
På Civic Opera i Chicago sjöng Jussi också ett antal föreställningar, däribland tre av Trubaduren.
Jussi framför ridån i Chicago 1958
Chicago Tribunes recension pryddes av ett foto av Jussi, och Claudia Cassidy inledde sin artikel sålunda: ”Med två magnifika sångare, Jussi Björling och Giulietta Simionato, och en med magnifik potential, Ettore Bastianini, hade Chicagooperan oturen att förlora först sin dirigent, Giannandrea Gavazzeni, och därefter sin Leonora, Eileen Farrell [det vill säga samma sångerska som skulle ha sjungit rollen också i San Francisco] … Med en inkompetent dirigent [Lee Schaenen] och en nybörjare som Leonora [Elinor Ross] gjorde aftonens stjärnor vad de kunde.
Elinor Ross som Leonora och Jussi som Manrico Chicago 1958
Björling hade sin stora stund med ariorna i tredje akten, där han tjusade med ett ljuvligt legato i Ah si, ben mio och en stålglänsande Di quella pira.
Lyssna på Di quella pira (Naxos8.110754S, från 1939)
Simionato sjöng Azucena som en spansk zigenerska som bara råkade ha en flödande italiensk röst som fyllde öronen med välljud. Bastianinis baryton är också flödande men med härlig svärta. Jag vet inte varför han inte alltid släpper loss rösten i all sin glans, för han har all anledning att vara stolt över den. Här var de alltså, tre superba röster, med William Wilderman … en bra Ferrando. I övrigt finns det inte mycket gott att säga om föreställningen. [Annamaria] Canali lät av oförklarlig anledning som en förkyld papegoja, och kören var antingen trött eller också hade de inte hämtat sig från den röra som Schaenen ställde till med i smideskören.”
Jussi sjöng senare i Don Carlos, Rigoletto och Aida, men då är vi inne i november och då faller det utanför ramen för denna upplaga av “Månadens Jussi”.