Månadens Jussi september 2017
September 1933
Denna månad innebar för Jussi Björling sju operaföreställningar i Stockholm, varav två debuter, konsertdebuten på vad som skulle bli en av hans allra viktigaste friluftsscener och en grammofoninspelning.
Jussis första rolldebut under säsongen ägde rum den 6 september som paschan Harun i Georges Bizets enaktsopera Djamileh. Den var komponerad 1871 och utspelades liksom den tidigare Pärlfiskarna i exotisk miljö, denna gång ett palats i Kairo. Operan hade 1889 fått sitt första framförande utanför Frankrike i Stockholm och givits där 26 gånger innan den 1933 togs upp igen, med Kurt Bendix som dirigent. Jussi skulle komma att medverka i de sex föreställningar som gavs av nyinstuderingen, alla samma år och tre av dem i september. Operan kombinerades i Stockholm med Förtrollade butiken, en balett där Ottorino Respighi bearbetat musik av Rossini.
Curt Berg i Dagens Nyheter kallade Djamilehs musik “genomgående vacker, karaktärsfull, pittoresk, ja på sina ställen rentav förbluffande genial“. Brita Ewert fick mycket beröm i rollen som slavinnan Djamileh som lyckas hålla sig kvar i Haruns gunst trots intriger från hans "intendent“ Splendiano i Folke Cembraeus gestalt.
Jussi Björling som Harun och Brita Ewert i titelrollen i Djamileh
Jussis sceniska framträdande fick blandad kritik. Svenska Dagbladet skrev t ex att han “är ännu alldeles för omogen som skådespelare, som uttryckskonstnär, för att kunna ge illusion av en exotisk Don Juan-typ, vars stenhjärta plötsligt får mänskligt liv inför den sanna kärlekens gripande mysterium“. Som opéra-comique hade Djamileh talad dialog, vilket fick Gösta Rybrant i Aftonbladet att utbrista om Jussi: "han har en härlig röst, men den lämpar sig absolut inte för tal. Då han talade, ville jag döpa om hela operan till 'Kalifen från Falun ‘“!
Curt Berg i Dagens Nyheter ansåg att rollen passade utmärkt åt Jussi; “det dröjde en stund innan han fann sig tillrätta i den, men så småningom släppte undersvävningarna, och mot slutet klingade stämman magnifikt“. Teddy Nyblom i Scenen upplevde att Jussi utvecklats: “Efter sommarens studier tycks han ha kommit till välgörande insikt om att sångens ädlaste känslor inte alltid avvinnas ledigast med smattrande fortetoner utan även med smäktande pianissimon. Han skänkte oss uttryck för båda dessa ytterligheter i det vokalt ganska tacksamma tenorpartiet.“
Nästa operaföreställning för Jussi, redan följande dag, den 7:e, var Furst Igor, där han debuterat som Vladimir i mars samma år. Den 10 september blev ett viktigt datum i hans svenska konsertkarriär. Då ägde nämligen hans konsertdebut på Skansen i Stockholm rum. Redan 1931 hade Jussi medverkat i en vårfest där, men nu svarade han för en kort konsert i Barnens Dag-programmet. Tidningen Scenen ägnade honom särskilt intresse: “En tjusig pojke, inte tu tal om den saken. Och en efterlängtad bärare av de tenortraditioner som bildar klöverbladet Arnoldson, Ödmann, Stockman“. Scenen ansåg att Jussi denna höst inte bara var aktuell genom sina sceniska framsteg utan även därför att han “vid unga år visat prov på ovanligt generöst sinnelag och ställt sig till Barnens Dags förfogande för ett gage, som inte ens räckte till spårvagnsbiljett till Skansen och än mindre till entré. Björling sjöng däruppe i den vackraseptemberkvällen inför minst 30 000 människor Eklöfs Morgon, Ragnar Althéns Land du välsignade och den smäktande tangon ur Csardasfurstinnan så att tårarna strömmade ur de tusendes ögon och direktör Hellberg nästan höll på att få ut regnförsäkring.“
Den 13 september var det dags för ännu en av Jussis många grammofoninspelningar under dessa år. I Konserthusets lilla sal sjöng han under Nils Grevillius ledning in Min längtan är du av den även internationellt verksamme kompositören, sångaren och äventyraren Johnny Bode, och den danska melodin Klownens tango.
Klicka här för att höra Jussi i Klownens tango (från Naxos 8.110740)
En tredje Djamileh-föreställning den 14 september följdes på Operan av Romeo och Julia den 20:e. En månad innan, den 22 augusti, hade Jussi debuterat som Romeo, som skulle bli en av hans populäraste roller i Stockholm, och liksom vid debuten var Stella Andreva hans Julia och Hilding Rosenberg dirigent vid denna hans tredje föreställning. Efter Rusters lilla roll i Riccardo Zandonais Kavaljererna på Ekeby den 27:e följde för Jussi månadens andra rollpremiär den 30 september, som Lyonel i Martha.
Martha var liksom Djamileh en nyinstudering. Friedrich von Flotows opera med urpremiär 1847 hade haft sin Stockholmspremiär 1850 och “det gamla hederliga tjänstehjonet från Richmond“, som Nya Dagligt Allehanda skrev – operan utspelas i England – hade en gång varit mycket populär. Astrid Ohlson var Martha, Brita Ewert Nancy och Joel Berglund Plumkett; Hilding Rosenberg dirigerade.
Astrid Ohlson i titelrollen och Jussi Björling som Lyonel i Martha
Nypremiären möttes verkligen inte av någon entusiasm. Moses Pergament i Svenska Dagbladet såg en uppenbarelse ur "de förlegade operornas gravkammare“, och Aftonbladets Gösta Rybrant kallade operan “rysligt barnkammarspektakel“, “lik som tittar“ och över huvud taget “en av de tristaste föreställningar jag någonsin sett på en teater“, “Varför skall Operan ensam bland alla Stockholms teatrar odla barnkammarjolt eller kolportageromantik?“, frågade han sig.
Jussi skulle bara sjunga tre föreställningar, men han hade redan den berömda arian på repertoaren och skulle två gånger spela in den på italienska som M’apparì tutt’amor. Hans sång fick genomgående beröm. “Visst sjunger Jussi Björling med all den tenorsmäktande ömsinthet och tjuskraft, som hrr Naval, Ödmann och Stockman gjort före honom – hur länge bara skall denna underbara stämma hålla, som den forceras – men det räcker inte med några berömda arior för en hel operakväll“, skrev Teddy Nyblom i Scenen. Curt Berg i Dagens Nyheter konstaterade att Jussi i “Lyonels prydliga gosskostym“ inte hade någon särskilt putslustig roll; “han gjorde emellertid sitt bästa, knäppte händerna med en viss grace och sjöng mot slutet alldeles charmant. …Till att börja med var det sämre … men när han värmdes rent fysiskt av den mer upprörda sången i fjärde akten kom han i form och avlevererade serier av förträffligt klingande toner. Något mer kan man inte göra i Martha.“
Klicka här för att höra Jussi i M’apparì tutt’amor, 1939 (från Naxos 8.110754)
Harald Henrysson
