Skönsången triumferade över blåst, regn och helikoptrar
Vädrets makter var lite ogina när årets upplaga av ”Jenny och Jussi” gick av stapeln på Sollidenscenen på Skansen lördagen den 5 augusti. Det blåste – vilket inte är ovanligt där – hotfulla mörka moln drog fram över himlen och vid ett par tillfällen öppnade sig molnen. På glänt för all del, det skvätte lite, men paraplyer och regnkläder åkte fram. Bråkigt var det också. Publiken skötte sig i stort sett, men det var livlig helikoptertrafik över Stockholm, på grund av den stora Pridefestivalen, vars 45 000-hövdade parad drog fram genom centrum.
Pernilla Eskilsdotter
Som extra krydda fick vi också små intervjuer med de medverkande. I motsats till tidigare år var det ingen utdelning av Jussi Björlingpriset. Pristagaren Bror Magnus Tødenes var nämligen upptagen i Salzburg och får motta priset några veckor senare i Strömsbruk. I hans ställe representerades Björlingsällskapet av 2013 års pristagare Christian Juslin, den åländske tenoren som har en rejäl internationell karriär. Under våren sjöng han Cavaradossi i Tosca i Tulsa, USA, och fick lysande recensioner. Vi fick också ett smakprov i form av ”Sången till livet”, sjungen med stor intensitet – en kvalitet som var påtaglig när han senare framförde både ”Skratta Pajazzo” och Sibelius’ ”Flickan kom ifrån sin älsklings möte”.
Christian Juslin
Jenny Lind-stipendiat i år var sopranen Ylva Stenberg, som även hon är ute i stora världen, närmare bestämt på Staatsoper Hannover, där hon än så länge sjunger mindre roller. Att hon har kapacitet för betydligt större uppgifter visade hon med all önskvärd tydlighet på Skansen: sånger av Alfvén, de Frumerie och Rachmaninov, den sistnämnde på klingande ryska, samt som avslutningsnummer en praktfull tolkning av Gildas aria ur Rigoletto. Att hon har scenisk utstrålning framgick framför allt av konsertens inledningsnummer, den härliga duetten mellan Blonde och Osmin ur Enleveringen ur seraljen, där hon sjöng mot den härlige basen Erik Rosenius, som varit hennes ”sidekick” under den turné hon gjort som nybliven stipendiat. Eriks djupa toner satt som en smäck i duetten och längre fram sjöng han Stenhammars ”Positivvisa” – lika livfullt och känsligt som han gjorde i Voxna några veckor tidigare. Ett par mindre vanliga Schubertsånger fanns det också plats för.
Ylva Stenberg och Erik Rosenius
Den fjärde solisten, utan egentlig koppling till vare sig Jenny Lind eller Jussi Björling, var den alltid lika njutbara Maria Fontosh. Rachmaninov står henne nära, vilket hon visade i ”I nattens mörka tystnad”, givetvis sjungen på ryska – det är ju hennes modersmål. Som den mångspråkiga artist hon är förförde hon åtminstone hela den manliga delen av publiken på tyska i ”Meine Lippen sie küssen so heiss", sjöng sedan Rangströms ”Pan” på svenska och avslutade med ”O mio babbino caro” på italienska.
Maria Fontosh
Pianisterna Ani Gazarian och Allan Timofetichik kämpade framgångsrikt mot den besvärande blåsten – emellanåt med producenten Simon Thörnqvist som bladlus. Publiken var något mindre än tidigare år – förmodligen var det nederbördsrisken som avskräckte – men entusiasmen var inte att ta miste på.
Text: Göran Forsling
Foto: Calle Friedner och Göran Forsling
