Konsert i Voxna kyrka måndagen den 10 juli
För årets konsert till Jussi Björlings ära – den sjuttonde i ordningen – hade ”gärningsmannen” Stefan Olmårs samlat en trio unga sångare som redan är flitigt efterfrågade, trots att de fortfarande studerar på Operahögskolan i Stockholm. I vanlig ordning fanns ”stöttespelaren” Lennart Eng vid flygeln i den vackra vita Voxna kyrka som var omgiven av prunkande grönska. Och publiken sluter upp från när och fjärran – bland annat fanns där en busslast entusiaster från Stockholm vid den andra konserten.
Ensemble 2017
Sedan några år tillbaka räcker det nämligen inte med en konsert, eftersom suget efter musikupplevelser är så stort. Och ingen blev nog besviken på årets upplaga som bjöd på hela arton sångnummer. Ja, till och med mer än så. Konserten inleddes med att Jussi själv – i inspelat skick – sjöng Peterson-Bergers Jungfrun under lind innan Stefan Olmårs presenterade den förste solisten, den praktfulle djupe basen Erik Rosenius. Han visade upp hela sitt register i Falstaffs aria ur Muntra fruarna i Windsor och fick säkert många äldre lyssnare att minnas Joel Berglund med sin mustiga tolkning av Kung Heimer och Aslög. Erik återkom senare med lika majestätiska arior ur Trollflöjten och Eugen Onegin.
Erik Rosenius
Hans sambo, den norska sopranen Sigrid Vetleseter Böe, stod sedan på tur. Hon inledde, passande nog, med Griegs En dröm och sjöng sedan Gershwins välkända Summertime med utpräglad blueskänsla, stöttad av Lennart Engs lika bluesiga komp. Jag misstänker att hon sjunger denna vaggvisa för parets tremånaders bäbis, som också skymtade i bakgrunden. I den andra avdelningen av konserten fick vi höra henne i Mimìs aria ur tredje akten av Bohème och den gripande bönen Ave Maria ur Verdis Otello – den sistnämnda ackompanjerad på orgel.
Sigrid Vetleseter Böe
Fjolårets Jussi Björlingpristagare, tenoren Ole Aleksander Bang, är redan flitigt efterfrågad. Under våren har han sjungit i Aniara på Malmöoperan, och i höst kan vi höra honom i Rossinis Askungen på Stockholmsoperan. I Voxna lät han sin stämmas välljud flöda i Alfvéns Skogen sover och Taminos aria ur Trollflöjten. Utmärkt legato men man skulle gärna ha önskat lite mer nyanser i Mozartarian. Den blev ganska jämntjock. I andra avdelningen var han mer utåtriktad i De Curtis’ Torna a Surriento och framför allt i Tonios kända aria ur Regementets dotter – den med nio höga C, som han exekverade med glans.
Ole Aleksander Bang
Årets lokala fynd var den unga mezzo-sopranen Vilma Skäryd, som studerar vid Kulturskolan i Bollnäs, där man uppenbarligen får fram den ena talangen efter den andra. Ackompanjerad av Lena Rieback sjöng hon en av Marits visor av Peterson-Berger samt Stop all the clocks av Betty Roe. Hon återkom när det var dags för extranummer, då omklädd till pagen Cherubino i Figaros bröllop och gjorde en både sångligt och sceniskt storartad tolkning av den kärlekskranke och villrådige ynglingens aria Voi che sapete. Vad månde bliva av denna begåvning? Hon bekände efteråt att hennes dröm är att få göra just den rollen på scen. Jag hoppas att den drömmen går i uppfyllelse!
Vilma Skäryd som Cherubino
Erik Rosenius valde som sitt extranummer Ingvar Wixells paradnummer En positivvisa av Wilhelm Stenhammar medan Sigrid Vetleseter Böe skapade en nattlig stämning med Sången till månen ur Rusalka av Dvorak. Sist ut var Ole Aleksander Bang. Stefan Olmårs kunde då berätta att Ole för en tid sedan mottog ett stipendium på 200 000 kronor, och vad passade då bättre (?) än att han bjöd på Nu är jag pank och fågelfri.
Presentutdelning vidtog och traditionsenligt avslutades konserten med att alla medverkande och hela publiken stående sjöng Land du välsignade. Man tyckte sig märka att taket på kyrkan lyfte en aning vid sluttonen!
På kvällen, efter buffén på närbelägna Voxnabruks Herrgård spisades det Jussi med Harald Henrysson som ciceron. I kyrkan hade vi hört både Jussi och Vilma Skäryd sjunga sånger av Wilhelm Peterson-Berger, och mera av den varan blev det nu också. Eftersom 2017 är ett jubileumsår – 150 år sedan P-B föddes – hade Harald valt att bland annat spela alla de P-B-sånger som Jussi spelade in och vi fick oss också till livs ett par mustiga berättelser om Jussis möten med den inte alltid så vänligt sinnade kompositören.
Påföljande förmiddag fick vi ett porträtt av nyligen avlidne världstenoren Nicolai Gedda vid ett samtal på Voxnabruks Herrgård. Nils-Göran Olve, före detta ordförande i Operavännerna i Stockholm, och Bengt Krantz, ordförande i Jussi Björlingsällskapet, berättade om Geddas remarkabla karriär, som sträckte sig över mer än femtio år. Vi fick en bild av hans uppväxt under fattiga förhållanden på Söder i Stockholm men fick också uppleva hans sensationella debut på Stockholmsoperan 1952, som snabbt ledde till en internationell karriär med framträdanden i alla de stora operahusen och talrika skivinspelningar.
.jpg)
Nils-Göran Olve och Bengt Krantz
Programmet illustrerades med träffsäkert valda klingande exempel ur hans breda repertoar: opera förstås men också flera smakprov på Gedda som romanssångare. Många inspelningar var relativt sällsynta, flera av dem liveupptagningar. Vi fick höra den mycket tidige Gedda men också sånger från sent i karriären. Det mest gripande var onekligen en insjungning av den kända ryska folkvisan ”Entonigt klingar den lilla klockan”. Den gjordes när han var 69 år fyllda, men den perfekta legatosången med oklanderligt egaliserad halvröst skulle lika gärna ha kunnat vara inspelad fyrtio år tidigare.
Hela programmet var kunnigt, innehållsrikt och inspirerande presenterat i avspänd dialog mellan Olve och Krantz. Många åhörare följde säkert den avslutande uppmaningen att botanisera bland Geddainspelningarna på Youtube. Det gav verkligen mersmak.
Text och foto: Göran Forsling
