Michael Weinius är helt och hållet freelance
Lördagen den 6 maj 2017 gick vårens sista medlemsträff på ”Stallet” av stapeln. Inkluderande våra gäster var vi 56 stycken, och det är just vad som i stort sett får plats i lokalen. Det är roligt att det är så många medlemmar som kommer till våra träffar. Nu blev det lite som en våravslutning med mousserande med chips därtill, utöver det vanliga fikautbudet.
Och säkert hade våra fina musikgäster bidragit till den stora anslutningen av publik. Tenoren och hovsångaren Michael Weinius med sin ackompanjatör, pianisten Mattias Böhm, mottogs med glada leenden och en stor applåd. Som brukligt är inledde vi dagens program med ”music live”, men innan våra musiker fick börja musicera läste Annicka Englund upp ett brev från tenoren och hedersmedlemmen Ragnar Ulfung, där han tackade så hjärtligt för den blomsteruppvaktning som han fått av Jussi Björlingsällskapet med anledning av sin 90-årsdag.
Michael och Mattias inledde med två sånger, komponerade av Richard Strauss. De var hämtade ur hans opus 27, som innehåller fyra sånger, som han komponerade i maj månad, år 1894, som en bröllopsgåva till sin fru, sopranen Pauline de Ahna. Nu fick vi lyssna till den första, ”Ruhe, meine Seele” och den tredje, ”Heimliche aufforderung!” ur detta opus. Det visade sig låta förträffligt även i tolkning av en tenor. Michael behärskar såväl pianissimo som fortissimo, och det var ett fint samspel mellan sångare och pianist.
Därefter vidtog en intervju av Michael Weinius, ledd av Göran Forsling. Michael var elev vid Adolf Fredriks musikklasser, och hade där bland annat Jan Åke Hillerud som musiklärare. Hillerud hade bildat Adolf Fredriks gosskör, och kören blev kopplad till Kungliga Operan. Michael kom att framträda regelbundet i många olika uppsättningar, bland annat i Verdis opera Otello. Där medverkade han i alla 24 föreställningarna, för att sedan under akterna 3-4, där gosskören inte medverkade, sitta i operasalongen och lyssna, helt betagen. Detta var mycket bra, att han fick vara med redan från första början. Senare var han under ett års tid medlem i Kungliga Operans kör. Han fick scenvana, och slussades in på ett bra sätt. Han såg artisternas vånda och nervositet. Han menar att det handlar mycket om att handskas med sin röst och sin nervositet.
Michael antogs därefter som elev vid Operahögskolan i Stockholm. Då var hans röstfack baryton. Han debuterade i Malmö i rollen som Guglielmo i Mozarts opera Cosi fan tutte, och sjöng sedan i Göteborg rollen som Papageno i Mozarts opera Trollflöjten. Han blev snabbt en mycket eftertraktad barytonsångare vid olika scener i Sverige. År 2004 bytte dock Michael röstfack till tenor. Han visste att han hade en bra höjd, men väntade länge innan han bytte. Han ville bli färdigt mentalt. Debuten som tenor ägde rum på NorrlandsOperan i rollen som Laca i Janáčeks opera Jenůfa. Detta banade väg för en stor internationell karriär. Men han har alltid varit mycket noga med att göra roller som passar för hans röst. Enda undantaget är rollen som Cavaradossi i Puccinis opera Tosca, som han inte tycker passade honom. Och han återkommer till detta med nervositeten och nämner som exempel, att när han för första gången skulle sjunga rollen som Lohengrin, i Wagners opera med samma namn, i Berlin inför en kör, som aldrig hade sett honom, och en orkester, som aldrig hade hört honom, fick han en känsla av att alla tänkte: nu får vi se om han duger. Men han anser att rampfebern måste finnas med fortlöpande, annars är det något fel.
Michael är helt och hållet freelance, men gör ca 2-3 roller per år på Stockholmsoperan. Han sjunger gärna nyskrivna operaverk och tycker att det är synd att dessa ofta bara sätts upp en gång. Han är en bra pianist, och kan därför studera in sina roller själv. Parsifal och Siegmund, är roller som han kan tänka sig att ta upp igen. Även Otello och Peter Grimes är två roller som han gärna skulle vilja göra framöver. Han menar att han inte är någon älskaretyp, utan att han hellre vill ha psykologiskt intressanta roller. Han vill kunna göra 70-80 framträdanden per år. Det är lagom, och det gäller att inte slita ut sig. Som avlutning säger Michael att han rösttekniskt strävar efter att få ut mesta möjliga ljud med minsta möjliga ansträngning.
Till sist bjöds vi på ytterligare en sång, denna gång Hugo Alfvéns ”Jag längtar dig”, nr 5 ur opus 28, välkänd från Jussi Björlings repertoar och framförd med fin känsla för lyriken. Publiken tackade med varma applåder Michael, Mattias och Göran för ett utmärkt musicerande och en intressant intervju, och alla tre fick mottaga vackra, röda rosor.
Efter den sedvanliga bensträckarpausen var det så dags för dagens ”Spisa Jussi”. Harold Löwing presenterade sällsynta inspelningar ur sin stora samling med 78-varvare, så kallade ”stenkakor”, och berättade en hel del om hur han hade lyckats få tag på och bli ägare till dessa. Det var roligt och stimulerande att lyssna till Harold, som verkligen brinner för sitt ämne. Uppskattande applåder och rosor avlutade även hans framförande. Och därmed var vårens sista medlemsträff till ända, och vi vandrade ut i ett något kyligt Stockholm.
Harold visar några objekt från sin Jussi-samling
Nedan följer Harolds spellista med Jussi:
1.Sommarglädje (Gösta, Jussi, Olle) trad 1920
2.Tonerna Sjöberg 1936
3.Någonstans på vår jord (som Odde) Heyman 1932
4.Che gelida manina Bohème, Puccini 1936
5.Bachanal Dahl 1933
6.E lucevan le stelle Tosca, Puccini 1950
7.Hej dunkom (tal + sång) trad Virum
8.Neapolitan Love song Herbert 1950
9.O mio babbino caro (Anna-Lisa) Gianni Schicchi Puccini 1950
10.Land du välsignade Althén 1937
Text: Berit Sjögren
Foto: Calle Friedner och Göran Forsling
