Månadens Jussi Maj 2017
Lördagen den 2 maj 1959 konfirmerades Ann-Charlotte Björling i Engelbrektskyrkan i Stockholm. Jussi och Anna-Lisa var då precis hemkomna från New York och orkade inte närvara vid själva akten. Komminister Alvar Cedermark frågade emellertid om Jussi kunde tänka sig att sjunga någonting vid högmässan dagen därpå, vid konfirmandernas första nattvardsgång. Det kunde han, och direkt efter klockringningen sjöng han från läktaren Beethovens Lovsång, ”medan tårarna rann av rörelse” som närvarande vittnen kunde berätta. Enligt andra besökare sjöng han också Land du välsignade.
Amerikaturnén hade varit ansträngande med nitton framträdanden på två månader och ett ständigt resande kors och tvärs över kontinenten, men nu fick han en välbehövlig vilopaus innan det var dags att framträda vid Djurgårdsmässan på Skansen 23-24 maj. Det var 25-årsjubileum för mässan och artistuppbådet var överväldigande. Sickan Carlsson och Kar de Mumma, Kjerstin Dellert och Lars Lönndahl, Christina Schollin, Evert Taube och Idla-Flickorna framträdde och på det stora festprogrammen mellan 13.30 och 16.00 på söndagen var det idel godbitar: Edvin Adolphson och Eckert Lundin var conferencierer, Skansens Vaktparad med Ponnykavalleriet anlände som inledning, varefter China-varieténs orkester under ledning av Eckert Lundin bjöd på ett underhållningsprogram. Därpå hälsade Edvin Adolphson välkommen, och han och Eckert Lundin fungerade sedan som conferencierer under resten av eftermiddagen.
Publikbild från en något senare konsert 6 juni 1959
Den talrika publiken – 25 000! – fick sedan i tur och ordning njuta av Hillergirls från China-varietén, Inga Tidblad, Gösta Bernhard, Siv Ericks, Gunnar Sjöberg, Hjördis Petterson, Douglas Håge, Signe Hasso, fyra balettdansare från Kungl. Operan: Elsa Marianne von Rosen, Gerd Andersson, Björn Holmgren och Teddy Rhodin, Ulla Sallert, Jarl Kulle samt Djurgårdsmässans norske gäst Per Aabel och Jussi Björling. Det bjöds på diktläsning och revykupletter, ”Hjördis Petterson gjorde en magnifik Zarahparodi i röd peruk, viträvsboa och yviga gester och lilla gracila Signe Hasso, varmt applåderad, visade sig äga en vacker altröst, som utmärkt lämpade sig för de visor i Marlene Dietrich-genren, som hon valt att framföra”, som signaturen Herna skrev i Dagens Nyheter. Ulla Sallert och Jarl Kulle sjöng förstås nummer ur succé-musikalen My Fair Lady, som gick för fulla hus på Oscars, och Per Aabel ”väckte jubel med sin självironiska och virtuost framförda Oslo-rapsodi”. Och så kom då Jussi ”som russinet i kakan”. Han var i glänsande form och sjöng Wagner, Sibelius och Brahms. ”Sollidens parkett var en enda jublande bifallsstorm.” När jublet lagt sig trädde Gunnar Sjöberg fram och överlämnade Svenska teaterförbundets guldmedalj ”för utomordentlig konstnärlig gärning”. I sitt tal uttryckte Sjöberg sin beundran i lyriska ordalag: ”Med din sång, som inte bara är ett stämmans välljud, utan som kommer från hjärtat, lyfter Du hela mänskligheten till högre sfärer än där vi vanligen brukar dväljas.” ”Jussi tackade i toner med Land du välsignade och den entusiastiska publiken kvitterade med ett fyrfaldigt hurra för vår storsångare”, avslutade Herna sin recension.
Djurgårdsmässan 24 maj 1959. I bakgrunden Gunnar Sjöberg
Ja succén var så stor ”att garvade mässbasen Edvin Adolphson fick tårar i ögonen av pur sentimentalitet”, skrev en konkurrent, men för Jussis del var Skansenframträdandet bara uppvärmning inför det som skulle följa. Redan dagen därpå reste Anna-Lisa och han till Oslo, där de vid ankomsten ”ble utsatt for det reneste blitzbombardement av byens pressefotografer”, som Morgenbladet skrev i en förhandsartikel under rubriken ”Den store Jussi i Oslo”. Förhandsintresset var enormt, Jussi hade inte stått på en norsk scen sedan storkonserten på Jordal Amfi 1955, då han sjöng tillsammans med Elisabeth Schwarzkopf. Morgonbladets reporter konstaterade att Jussi blivit tunnare sedan dess, varvid Jussi klappade sig på magen och skämtsamt sa ”Tunn, tunnare, tenor” och ”blir stolt som en fåfäng kvinna” över komplimangen.
Universitetsaulan var utsåld till sista plats den 26 maj, trots förhöjda biljettpriser. Vid flygeln fanns den norske mästarpianisten Robert Levin. I programmet presenterades Jussi som ”Tenorernas tenor” och repertoaren var ”ett riktigt önskeprogram”, som Hans Jørgen Hurum skrev i Aftenposten. ”Det enda okända numret var en vinnande lyrisk ballad av Sveriges store romantiker August Söderman, Kung Heimer och Aslög.” Bättre förtrogen med Jussis repertoar var Morgenbladets Børre Qvamme, som i sin recension kallade sången ”den outslitliga balladen Kung Heimer och Aslög, som alltid hört till Jussis fullträffar.” Som så ofta var det förutbestämda programmet ganska kort: Händels Largo, följt av fyra Schubertsånger, tre sånger av Grieg och Blomsterarian före paus, samt två Sibeliussånger, Kung Heimer och Come un bel di di maggio ur Andrea Chenier efter paus – den sistnämnda synnerligen lämplig en vacker dag i maj! Men publiken gav sig inte förrän ”den charmerande tenoren” hade sjungit ett antal extranummer, däribland Sången till livet ur Tosca och Till havs.
Jussi och Robert Levin, Oslo 26 maj 1959
Qvamme uppskattade romanserna som han sjöng väl utan manér och billiga effekter. ”Men man skulle ha blivit besviken om man inte också fått operaarior, och det uppskattande sus som gick genom publiken när Robert Levin som extranummer började med melodin till Tornarian (Sången till livet), berättade att Jussi hade gissat deras önskemål riktigt. Det är först i opera som hans praktröst kommer fullt ut till sin rätt, de dånande höjdtonerna som kan hållas hur länge som helst, som får kandelabrarna att vibrera och hjärtana att banka dubbelt så fort. I de italienska ariorna ur Fedora och Andrea Chenier blev det en värme i hans nordiska stämma som förklarar varför han kallas Carusos arvtagare.” Efter några berömmande ord om Robert Levins ackompanjemang avslutade Qvamme sin artikel:
”Det blev en applåd så våldsam att man blev rädd för att Aulan skulle rasa ihop, och extranummer följde på extranummer tills Björling tackade för sig med Richard Strauss’ Zueignung: Hav tack – och detta uttryckte väl också publikens känslor.”
Liknande tongångar hittar man i övriga recensioner, och även i den svenska pressen fanns notiser om evenemanget. Aftonbladet skrev lakoniskt ”Som vanligt…” medan Svenska Dagbladet hade rubriken ”Stor succé i Oslo för Jussi Björling”. I Expressen kunde man läsa ”Universitetets aula i Oslo hade årets stora dag på tisdagskvällen då Jussi Björling, kom, sjöng och segrade. Bifallet hördes ända ut på självaste Karl Johan. Publiken trängdes ända ut i garderoberna.”
I norsk nekrolog, fotot förmodligen tagit i Porsgrunn
Nu kunde väl Porsgrunn inte bjuda på en konsertlokal av samma kaliber som mellanlandningsplatsen Oslo, och Dagbladets utsände ondgjorde sig över både akustik, belysning och usla utrymmen på och bakom scenen. Enda ljuspunkten var att ”igår fick man i alla fall bekväma stolar för tjugofemkronorsbiljetten.” Vilken effekt denna avslutande missnöjesyttring kan ha haft på de styrande i kommunen är inte bekant, men inledningen på artikeln var desto mera positiv:
”Vilken stämprakt! Vilken naturbegåvning! Vilken suverän nyansering, vilken smidig behärskning av sångens alla uttrycksmedel, från ariornas mäktigaste tonsvall till romansernas svagaste diminuendo. Naturligtvis kom man med de allra största förväntningar till gårdagens Jussi Björlingkonsert. Men ack, mötet med denne världens främste tenor överträffade allt som man hade önskat, hoppats och glatt sig åt. Detta var sångkonst av allra högsta klass!”
Programmet överensstämde i stort med det som gjordes i Oslo två dagar tidigare (Blomsterarian var till exempel extranummer i Porsgrunn) och recensenten var lika lyrisk över repertoarvalet som över framförandet. Intressant nog illustrerades recensionen av teckningar av Jussi och Robert Levin i stället för fotografier – kanske av hänsyn till de medverkande: I den usla belysningen kunde man knappast ha fotograferat utan att använda blixt.
Porsgrunn 28 maj, med Anna-Lisa, Elsa-Mai Gottschalk, Jussi, Robert Levin, Per Gottschalk
Maj månad närmade sig sitt slut men Jussi hade ännu ett framträdande inbokat, och inte vilket framträdande som helst. Söndagen den 31 maj sjöng han, med Ivor Newton vid flygeln, ett helaftonsprogram i den enorma Albert Hall i London. Repertoaren var helt annorlunda än i Oslo och Porsgrunn: ingen Händel, ingen Schubert, ingen Grieg och av de tre Sibeliussångerna var det bara Säv, säv, susa som fanns med i Norge. Blomsterarian fanns med men i övrigt var det Beethoven, Wolf, Brahms och Richard Strauss och efter paus två sällsynta fåglar: Louis Campbell-Tiptons Spirit flower och Charles Spross’ Will o’ the wisp. Avslutningsnummer var Donna non vidi mai ur Manon Lescaut. Och extranummer förstås, hela sex stycken, så visst fick publiken i Albert Hall valuta för pengarna.
Lyssna på Spirit flower från 1952 med Ivor Newton (Naxos 8.101101)
The Times’ recensent hade satt rubriken ”Gyllene röst” på sin korta artikel. ”Vid sin konsert i går kväll i Albert Hall visade oss Jussi Björling än en gång att han har en tenorröst med remarkabelt jämn kvalitet från topp till botten, varm och fyllig ton och varje dynamisk nyans från det svagaste mezza voce till det triumferande fortissimo som Puccinis Nessun dorma avslutas med.
Är det otacksamt att klaga på en gyllene röst att den är enfärgad? Otacksamt, kanske, men relevant i ett program som innehåller romanser av Wolf, Brahms, Strauss och Sibelius tillsammans med nummer som är mera uppenbart utformade för röstprakt.
Äkta romanssång kräver mer subtila färger, mer dramatiskt ljus och mörker än Herr Björling ger den, men en sak åtminstone är det omöjligt att klaga på: hans diktion är så kristallklar att varje ord kunde uppfattas, till och med i Albert Halls katedralakustik.”
Jussi-konsert i Royal Albert Hall 1952
Signaturen D. A. W. M. i Daily Telegraph talar i rubrikerna om ”Björlings sällsynta vokala skönhet” och ”En tenors trollkraft”: ”Hur ofta den store tenoren Jussi Björling än har glatt oss, är man ändå imponerad på nytt av den unika skönheten hos hans röst men också av integriteten i hans musicerande.
Hans program i Albert Hall skulle ha tillfredsställt varje tänkbar samling musiker och han sjöng det rakt igenom utan avsteg från sin egen oantastliga standard.
Hans avdelning med tyska romanser innehöll bara en snabb sång (Strauss’ Ständchen) och ändå var hans legato så perfekt och hans frasering så uttrycksfull att det aldrig fanns en antydan till monotoni. Kanske hans trollkraft var som allra starkast i Wolfs Verborgenheit och Strauss’ Morgen – inte illa i en så stor lokal.
En grupp Sibeliussånger var underbart effektfull och operaariorna ur Carmen och Turandot väckte förhoppningen att ryktet, om att han ska sjunga på Covent Garden nästa år, är sant.”
Ryktet var sant. I mars 1960 sjöng han fyra föreställningar av La Bohème.
Göran Forsling
