Karl-Magnus Fredriksson sjunger gärna pianissimo
Lördagen den 4 mars ägde Jussi Björlingsällskapets första medlemsträff år 2017 rum i Höstsols lokal ”Stallet” på Kaplansbacken. 55 personer inklusive våra gäster hade infunnit sig för en stunds samvaro i Jussis anda. Efter en halvtimmes fika och småprat var det kl 13.00 dags att inleda dagens program.
Karl-Magnus Fredriksson och Michael Engström
Vi hälsade hovsångaren Karl-Magnus Fredriksson mycket varmt välkommen till oss med en lång applåd. Han hade kvällen innan medverkat i Kungliga Operans föreställning av Verdis opera Maskeradbalen, och nu var han beredd att underhålla även oss med sin vackra baryton. I sitt sällskap hade han pianisten och ackompanjatören Michael Engström, som senast besökte oss i december under träffen ”Lussi med Jussi”. Även dagens intervjuare Nils-Göran Olve och dagens ansvarige för ”Spisa Jussi” Kjell Olsson presenterades.
Vi övergick därefter till den musikaliska delen av programmet. Våra musiker startade med att framföra Richard Strauss’ ”Zueignung”, översatt ”Tillägnan”, en härlig sång att inleda med, och som dessutom formade sig till en hyllning och tillägnan även till Jussi Björling. Sedan följde som en fin kontrast Hugo Alfvéns naturlyriska ”Skogen sover”, sjungen med vackert pianissimo.
Därefter fick vi lyssna till en fantastiskt trevlig intervju, som mer och mer blev som ett improviserat samtal mellan Nils-Göran och Karl-Magnus.
Karl-Fredrik och Nils-Göran Olve
Här är ett litet sammandrag: Sitt intresse för klassisk musik har Karl-Magnus haft sedan ungdomen, och han lyssnade tidigt på den repertoaren, till skillnad från sin bror som mer gillade popmusik. Det var särskilt inspelningar med Jussi Björling, och de skänkte honom en sorts tröst. Efter målbrottet kände han att rösten fanns där, och 19 år gammal kom han in på Operahögskolan i Stockholm. Karl-Magnus studerade under många år sång för operasångaren Erik Saedén. Efter 3-4 år tyckte han att det började kännas bra, och efter 10 år tyckte han att han var färdig att klara sig själv. På Nils-Görans fråga om när han visste om han var en Jussi Björling eller en Robert Merrill svarade han att rösten utvecklas hela tiden, och det är inte ovanligt att en baryton utvecklas till att bli en tenor. Han försöker att fördela sitt sjungande så att det blir 50% operasång och 50% romanssång. Opera är roligt men jobbigt, dock skall det se ut som att det är lätt. Det är tyngre att sjunga Verdi än Schumann, och sångtekniskt tänker han då annorlunda.
Karl-Magnus är sedan många år knuten till Stockholmsoperan, men han har ibland funderat över hur det skulle vara att göra något annat, till exempel att bli läkare, att kunna lindra och ge tröst. Men när en lyssnare en gång efter ett framträdande kom fram och berättade att hans sång hade gett henne tröst i sorgen, kände han att han även som sångare skulle kunna ge läkning. Han är också verksam som sångpedagog, och Erik Saedén är en förebild, med Bel canto-tekniken, vikten av att sjunga både på konsonanterna och vokalerna, inte bara i romans- utan även i operarepertoar. Likaså är det viktigt med nyanser, det står faktiskt piano i noterna ibland. Han tycker att många sångare idag sjunger jämnstarkt, det blir mest forte.
Karl-Magnus har även andra strängar på sin lyra. Han berättar att han komponerar, skriver egna texter till egna sånger, fotograferar, målar och skulpterar. Det finns tankar på en utställning till hösten. Och på sin senaste CD ”Songs of Life” har han valt sånger som verkligen har betytt något för honom på ”Livets väg”.
Efter uppskattande applåder fick vi sedan lyssna till två extranummer, dels Carl Leopold Sjöbergs ”Tonerna”, dels Hugo Alfvéns ”Jag längtar dig”, riktig Jussirepertoar i finstämt samspel mellan Karl-Magnus och Michael. Som avslutning belönades både sångare, pianist och intervjuare med stora ovationer och vackra rosor. Därpå följde en kort bensträckarepaus.
Robert Merrill och Jussi i Don Carlos kostymer 1950
- ”Drömmen” ur Manon av Massenet, 1938.
- ”Var hälsad, dygdens kyska boning” ur Faust av Gounod, 1939.
- ”Hostias” ur Requiem av Verdi, 1939.
- ”Io l’ho perduta” ur Don Carlo av Verdi, 1950.
- ”Blomsterarian” ur Carmen av Bizet, 1950.
- ”Solenne in quest’ora” ur La forza del destino av Verdi, 1951.
- ”Ständchen” av Richard Strauss, 1951.
- ”Celeste Aida” ur Aida av Verdi, 1951.
Text: Berit Sjögren
Foto: Pelle Jansson och Göran Forsling
