Månadens Jussi februari 2017
Februari 1951
I februari 1951 hade Jussi Björling varit i USA sedan oktober 1950, tillsammans med Anna-Lisa. Han hade först sjungit vid Metropolitanoperan och inlett säsongen i en ny roll, som Verdis Don Carlo i en föreställning som markerade början på Rudolf Bings chefsepok. Sedan hade paret begett sig på turné och den 2 februari, när Jussi firade sin fyrtionde födelsedag, var de i Montreal i Kanada för en gemensam konsert, Jussis tredje där.
Jussi intervjuades senare om dagen i Aftonbladet och berättade att de hållit på att bli insnöade på järnvägsstationen. “Det var en av de värsta snöstormar Montreal någonsin upplevt och trafiken blev fullständigt lamslagen. Inte en droskbil fanns att uppdriva och vi kämpade oss i snö till knäna från stationen till hotellet.” Förre Metropolitanchefen Edward Johnson, som återvänt till hemlandet Kanada efter pensioneringen, hade kommit till Montreal för att gratulera och bjöd på lunch, där han tillsammans med Anna-Lisa sjöng “Happy Birthday to You”. Tidningen nämnde också Jussis glädje över den vackra adress som “Täten i kön” skickat och som nu finns att beskåda på Björlingmuseet. Om själva konserten konstaterade en recensent att Jussis “beundransvärda tenorröst är fortfarande är i god form” och att “publiken tycktes vara mer än nöjd”. Anna-Lisas röst fann han “angenäm men rätt begränsad”.
Annons för konserten i Detroit
En vecka senare, den nionde, var paret Björling och pianisten Frederick Schauwecker åter söder om gränsen, för en solokonsert av Jussi i Detroit inför en publik som visade upp en i staden sällsynt entusiasm. Recensenten beskrev Jussi som “en knubbig figur, med den pojkaktiga karaktär som några lyckliga personer har, som ser ungefär likadana ut i medelåldern som de gjorde när de var 14 år”. Det faktum att arian ur Martha stod på programmet fick honom att dra fram den multikulturella aspekten: en svensk sjöng på italienska ur en opera om ett engelskt ämne av en tysk kompositör för en amerikansk publik.
Från Detroit gick resan till Denver i Colorado, där sångarparet förenades på scenen igen den 12 februari. Konserten hade samlat omkring 2000 personer trots att man även där drabbats av en kraftig snöstorm. Denver Post hyllade Jussis “kontrollerade effekt, klangrikedom och fulländade andningsteknik”, liksom Anna-Lisas goda röst, charm och vinnande enkelhet.
Den 16 februari var paret Björling åter i New York för ett teveprogram, We the People, där Jussi samtalade med Carusos änka Dorothy och sjöng Vesti la giubba i scenkostym. I samtalet berättade Jussi hur det kom sig att han och hans bröder missade chansen att höra Caruso. Tidskriften Time rapporterade om mötet: “På Manhattan kom Carusos änka Dorothy ut till slut och sade att den ende levande tenor som kommer i närheten av att bära Carusos krona är Metropolitanoperans svenskfödde Jussi Björling. Och Björling sade: ‘Det största ögonblicket i mitt liv’”.
Jussi och Dorothy Caruso vid inspelningen av We the People
Ur We the People (från WHRA-6036 Jussi Björling Live):
Klicka för att höra Dorothy Caruso hälsa Jussi och hans berättelse samt Vesti la giubba
Tre dagar senare, den 19 februari, hade resan ställts söderut och Jussi var ensam på scenen i Columbus i Georgia. Columbus Ledger intygade att han levde upp till epitetet “världens störste levande tenor”. “När de gyllene tonerna från en sällsynt vacker och flexibel röst fyllde konsertsalen med hänryckande musik, svarade publiken med entusiasm som övergick till en nästan vild hyllning när hans röst svävade med obesvärad lätthet i de dramatiska och krävande ariorna.” Arrangören fick berömmet att “aldrig ha presenterat en större artist i ett vackrare program”.
Jussi med konsertbesökare i Columbus. Ackompanjatören Frederick Schauwecker längst t h
Jussi och Anna-Lisa reste tillbaka norrut för två konserter i Illinois, den första ett gemensamt framträdande i Urbana den 22 februari. Jussis solokonsert i Chicago den 25:e blev recenserad av en av USA:s mest kända kritiker, Claudia Cassidy. Hon skrev i Chicago Tribune åren 1942-65, och hennes ibland skarpt negativa omdömen i spalten “On the Aisle” gav henne öknamnet “acidy Cassidy”, sura Cassidy. Om Jussis storhet hade hon dock ingen tvekan, något som framgår av en serie om 23 recensioner 1937-58 på Björlingmuseet, avslutad med nekrologen 1960, och hennes recension från februari 1951 ska citeras utförligt här.
Rubriken till Cassidys recension från Chicago
Jussi fyllde även scenen i Orchestra Hall, som annars har plats för drygt 2500 åhörare, och Cassidy underströk att han gjorde det inte för att han var en ny sensation eller en mediaidol utan för att han var “en stor sångare med vad som måste vara den mest hänförande rösten i världen idag”. Hon tog därefter till en något djärv teknisk liknelse för att beskriva Jussis sång: “Han är inte en storvuxen man och när han börjar sjunga, verkar han ha satt igång en dynamo av jättelika dimensioner som har förvandlat honom till en resonator. Men man glömmer det nästan omedelbart eftersom man har absorberats av hans magnetfält. Dynamon driver inte Björling – Björling är i full kontroll av dynamon.”
Cassidy ansåg att Jussi “skulle ha varit enastående i vilken tid som helst, eftersom förstklassiga tenorer är sällsynta. Men i vår tid är han nästan fabulös. … Björling är den förste tenor jag hört som är precis lika hemma i mezza voce-fraserna av Massenets 'Dröm' som i den häftiga passionen i Donna non vidi mai." Hon uttryckte sin tacksamhet för hans “underförstådda accepterande av att ju större gåvan är, desto större blir ansvaret. Han stegar in på scenen som en man utan något bekymmer i världen, eftersom han gjort arbetet utanför scenen. Denna vackra röst, lika glänsande i stratosfärisk briljans som den är gripande dämpad när det krävs, har polerats till teknisk perfektion. Vad tolkningen beträffar är hans standard på högsta nivå, kultiverad, inspirerad och nobel. När han sjunger är han både generös och uttrycksfull, men han har ett instinktivt lugn… Han är en oerhört popular sångare som upprätthåller den aristokratiska sångkonsten.”
När Jussi avslutade månadens framträdanden den 27 februari i Buffalo i staten New York, verkade en annan kvinnlig recensent, Theodolinda Boris, tävla med Cassidy i att framhålla hans särställning. Boris kallade konserten I Kleinhans Music Hall “en uppenbarelse i konsten att sjunga. Han är unik och utan rival bland dagens tenorer i den gudabenådade skönheten i sin röst. Den är helt och hållet guld och sammet – flytande guld på höjden och dunkel sammet i det mellersta och låga registret.” Han har “förbluffande andningskontroll” och är “felfri i sångteknik”. “Rytmiska accenter, nyansering i dynamik och vokalfärg, frasering och ett ständigt jämnt legato behandlas närmast med perfektion.” Efter konserten i Buffalo skulle Amerikaturnén därefter pågå fram till den 12 mars.
Harald Henrysson
