Månadens Jussi december 2016
Jussi Björling hade i oktober 1948 kommit till USA för att till en början sjunga med San Francisco-operan och ge konserter. Vid ingången av julmånaden var han i New York för att inleda sin sjunde Metropolitan-säsong, men innan dess deltog han den 2 december i ett ovanligt evenemang. Vid en ceremoni på det svenska generalkonsulatet överlämnades Vasaorden till operachefen Edward Johnson av generalkonsul Lennart Nylander. Jussi sjöng Vår sångarhyllning tag i kvartett med Anna-Lisa, Joel Berglund – som själv nästa år skulle ta över som operachef i Stockholm - och Ingegerd Wedin. Solo bidrog han med Kung Heimer och Aslög. Ackompanjatören Arne Sunnegårdh, som några dagar senare skulle fira bröllop med Wedin, var kamrat till Jussi från elevtiden vid konservatoriet, sångutbildad men mest känd som sångpedagog och körledare. Han skulle även sitta vid pianot vid några Jussi-konserter i USA 1948 och 1949. Omkring 200 personer bevittnade ceremonin, där också Metropolitans styrelseordförande George A. Sloan hyllade Johnson.
På bilden nedan från ordensutdelningen syns sångarkvartetten och t h Edward Johnson med generalkonsul Nylander.
Dagen efter ordensutdelningen, den 3 december, återkom Jussi Björling till Metropolitan i säsongens första föreställning av Trubaduren, under Emil Coopers ledning och med Stella Roman som Leonora. Flera kritiker var negativa till föreställningen som helhet. ”Endast någorlunda acceptabel” skrev New York Herald Tribune; ”föreställningen var otillfredsställande i nästa varje avseende” ansåg Musical America. Det hårda omdömet gällde emellertid inte Jussi. ”Endast hr Björling gav Manricos roll något som liknade den blandning av lyrisk och bravurmässig stil som fordras för ett övertygande framförande av Verdis krävande musik", var omdömet i Herald Tribune, som hänfördes av Ah sì, ben mio: ”stilmässigt tadelfri och balsam för öron som dittills hade hört föga som var hänförande eller ens acceptabelt vad sången beträffar”. ”Endast Jussi Björling sjöng bra nog för att ge Verdis härliga melodier något av vad de förtjänade”, instämde Musical America, och framhöll inte bara Ah sì, ben mio utan även Deserto sulla terra.
Klicka för att höra Jussi i Ah sì, ben mio från Metropolitan den 27 december 1947 (från West Hill Radio Archives WHRA-6010)
Den 11 december blev Jussi ersatt i Trubaduren, men när han återkom den 16 december i säsongens första Bohème, dirigerad av Giuseppe Antonicelli och med Bidú Sayão som Mimì, blev föreställningen betydligt bättre mottagen än den första Trubaduren hade blivit.
Rubriken till New York Times recension av Bohème
Noel Straus i New York Times hade inte på länge ”hört en så övertygande och imponerande framställning av den avgörande första akten i denna opera, för hela scenen mellan Mimì och Rodolfo framfördes med ett mått av poesi, ömhet och glöd som gjorde att den berörde på ett ovanligt sätt. Sällan är både sopran- och tenorpartierna så sympatiskt sjungna, och varje ord i texten så genomgående med sin rätta innebörd, som vid detta tillfälle.” Jussis sång prisade tidningen för ”dess musikaliska perfektion, uttrycksfullhet och värme i ett högst tillfredsställande och detaljrikt porträtt”. Mycket beröm gavs också till sångarna av Virgil Thomson i New York Herald Tribune, som fann sig föranlåten att spekulera över om inte ”föreställningens värme delvis kunde bero på frånvaron av italienska sångare i huvudrollerna”, eftersom ”Puccinis musik verkligen tycks få fram det sämsta elementet i den italienska musikaliska naturen men inte alls ha den effekten på utländska artister”. Om Jussi blev omdömet att ”ensam bland alla tenorer som har sjungit Rodolfo i min närvaro under en åttaårsperiod, tolkade han rollen helt utan att sucka, böla, klucka eller något annat vokalt oskick som skulle tänkas föreställa okontrollerad självömkan”.
När Trubaduren den 21 december turnerade till Philadelphia, fick föreställningen som helhet ett bättre mottagande än på hemmascenen arton dagar tidigare; Philadelphia Inquirer ansåg den nu ”ovanligt välsjungen”. Omdömet om Jussi var att han ”är kanske mera av en mjukt lyrisk tenor än vad som är idealiskt… Men han är en beundransvärd artist och även en som förstår att anpassa sig.”
Inför julen hade Jussi och Anna-Lisa låtit de tre barnen resa över tillsammans med mormor Emy. På julaftonen var de och Joel Berglund med hustru bjudna på julmiddag hos generalkonsul Nylander.
Julmiddag hos generalkonsul Lennart Nylander. Joel Berglund med fru och Anna-Lisa med barnen Björling. Jussi saknas av okänd orsak. Flickan t v heter Birgitta Lamborn.
Radiosändningen av Bohème den 25 december med Jussi, ”tenor from Stora Tuna, Sweden”, och artister från fem andra länder, annonseras i Opera News. Klicka på bilden om du vill ha den större.
Metropolitanföreställningen av Bohème på juldagen den 25 december radiosändes. Vi kan därför fortfarande lyssna till vad Musical America prisade som ”en av de bästa Bohème-föreställningarna på ett antal säsonger”. Paul Jackson i ”Saturday Afternoons at the Old Met” fann det svårt att tro att Jussi, som debuterat i operan på Metropolitan 1938, faktiskt gjorde sitt första och enda radioframträdande i den först tio år senare. ”Hans Rodolfo tog sig lång tid, och är i denna radiosändning en gåva värd att vänta på”. Jackson gav sedan en detaljerad analys av Jussis rolltolkning. Enligt honom verkar Jussi ”i ett mera kontrollerat emotionellt klimat” och utan varje överspel, men detta innebär ”inte alls att hans Rodolfo saknar någon glans i sång eller spel”!
Klicka för att höra O soave fanciulla med Jussi och Bidú Sayão från Metropolitan 25 december 1948 (från West Hill Radio Archives WHRA-6020)
Familjen Björling med operachefen Johnson i logen efter föreställningen
Familjen Björling lämnar Metropolitan
På annandagen återkom Jussi och Anna-Lisa till Metropolitan för att delta i en julfest som anordnades av AGMA, American Guild of Musical Artists. Vid detta tillfälle kom Anna-Lisa att för enda gången framträda på Metropolitans scen, när hon och Jussi tillsammans sjöng O soave fanciulla ur Bohème. Hon förklarade efteråt att hon tänkte studera in hela huvudrollerna i Bohème och Romeo och Julia - som hon de närmaste åren skulle komma att sjunga med Jussi på scenen - och även Micaela i Carmen. För Jussi innebar kvällen en oväntad insats. När ensemblen ur triumfscenen i Aida skulle framföras, visade det sig att Radamès, Frederick Jagel, inte hade kommit. Jussi ställde då upp och sjöng hans avsnitt på svenska. Han hade ju ännu inte studerat in rollen på italienska och skulle aldrig sjunga den i Amerika på Metropolitan, bara tio år senare i Chicago.
Harald Henrysson
