Månadens Jussi november 2016
Säsongen 1932-33 innebar intensivt arbete för Jussi Björling. Vid sidan av en hel del konserter och ett par gästspel i Köpenhamn sjöng han drygt 60 föreställningar på Stockholmsoperan, däribland åtta operor för första gången. Av dessa var tre premiärer (en dessutom urpremiär) och två av de premiärerna inföll under november 1932.
Det året var det 100 år sedan Gaetano Donizettis L’Elisir d’amore (Kärleksdrycken) hade premiär i Milano, och detta var en lämplig anledning, tyckte operaledningen, att göra en nyinstudering av verket. Stockholmsoperan hade satt upp Kärleksdrycken så tidigt som 1840, men sedan 1905 hade den varit borta från repertoaren.
Teckning 9 november 1932
Vid det här laget stod inte Donizetti särskilt högt i kurs bland förståsigpåarna. Wilhelm Peterson-Berger hade lagt grunden för kursraset när han i sin recension av Lucia di Lammermoor år 1913 totalsågade operan med tillmälet ”Den gamla fjollan från Lammermoor”. Och de sentida kritikernas skepticism lyste igenom efter premiären den 9 november.
Curt Berg i Dagens Nyheter ägnade större delen av sin recension åt att ondgöra sig över den banala texten, och han vidhöll att Donizetti inte tillhörde de stora andarna. Men han uppskattade i stora drag Ragnar Hyltén-Cavallius’ uppsättning, ”som i varje fall inte led brist på gott humör. Helga Görlin och Jussi Björling gjorde ett älskvärt kärlekspar; båda sjöngo och agerade förträffligt, och det gläder anmälaren att kunna framhålla den vinnande naturlighet med vilken hr. Björling uppträdde. Den visade att den unge sångaren går framåt, åtminstone i den stil han nu har att röra sig med.”
Helga Görlin och Jussi
I samma banor gick också Moses Pergament i Svenska Dagbladet: Kan musiken njutas utan obehag, så är texten däremot tämligen svårsmält … [Men] får man bara njuta av [sången] så kan man lämna texten åt dem som ha mera sinne för den.
Och denna gång var sången verkligen njutbar; det svarade Helga Görlin och Jussi Björling för. Den förra lyckades visserligen icke helt övertyga mig om, att hon var vad hon skulle vara, d.v.s. ’nyckfull och behagsjuk’. Det ligger icke riktigt för hennes natur. Hon var i stället älsklig och behagfull och kvittrade sitt parti med betagande välljud, skälmskhet och värme. Jussi Björling har lättare att verka italienare med rösten än med spelet. Så kolugn som han stod där – på två meters avstånd från den åtrådda – i det ögonblick, då hon helt plötsligt bekände, att hon älskade honom, skulle aldrig i livet en italienare ha stått. (Anmärkningen träffar väl i någon mån även regissören.) Men i sin sång var hr. Björling utmärkt. Stämman klingade praktfullt.”
I Arbetaren skrev Leon Fried uppskattande att ”Jussi Björling hade sin – såvitt jag kan minnas – ståtligaste afton i går!”
Signaturen Nadja (Nanna Müllern-Berglund) i Stockholms-Tidningen njöt också i fulla drag: Jussi Björling i Nemorinos skepnad gladde med sin klangsköna stämma sin trofasta publik. Han har ett sätt att knipa hjärtan – men han har anlag för det lekamliga operaformatet – så att han må ta sig i akt!”
En annan recensent menade, i Nadjas efterföljd, att Jussi nog inte hade hörsammat operachefens dekret om bantning. På den punkten delade emellertid inte Set Poppius i Aftonbladet hans uppfattning. Han inledde med att hylla veteranen Emile Stiebel (som varit med även i den föregående uppsättningen nästan trettio år tidigare) ”som i allra högsta grad befann sig på sina egna domäner och behärskade scenen i stor och strålande buffastil som den skojaren Dulcamara. Det var komisk bredd både över hans sång och hans spel. Betydligt mindre komisk var den alltmer avsmalnande Jussi Björling, som den kärlekstrånande Nemorino, men han sjöng med betagande välljud; och han fick en minutlång applåd för öppen ridå för sin serenad i andra akten. Det var skön musik, och det hängde nog på ett hår, att operachefen inte fått vara ensam om att bissera en aria under pågående spel.”
Jussi och Emile Stiebel
I Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning beklagade signaturen A. B-r att Helga Görlin inte fick tillfälle att briljera med koloratursången men menade att ”Jussi Björling hade det bättre upplagt för sig sångligt sett och lät också sin stämma smälta bort ett tenoralt välljud som ställvis förde tankarna till salig Arvid Ödmann*.” Lyssna här (Naxos 8.101101):
Una furtiva lagrima ur Kärleksdrycken, inspelad 1945
I Nya Dagligt Allehanda, slutligen, ansåg signaturen G-a att Jussi hade en lyckad kväll men hade också reservationer: ”Hans sång var mer temperamentsfull än hans spel; det förefaller som om sånguppgiften upptager honom helt på bekostnad av agerandet.” Liksom övriga anmälare reagerade G-a på att det var glest i salongen. Anledningen till detta var att Konserthuset samtidigt hade konsert med den store cellisten Piatigorsky. Illa vald dag för en premiär på operan, menade skribenten.
Hilding Rosenberg
”Intressant svensk operapremiär” var rubriken på Kurt Atterbergs långa recension. Den innehöll både ris och ros. ”Dramatiskt sett finns det stora brister i librettot”, skriver han, ”och därmed också i musiken.” Likafullt uttrycker sig Atterberg positivt om Alf Henrikson: ”Textboken är fängslande att läsa som en sorts versifierad novell.” Rosenberg får också en hel del beröm: ”Trots brist på tempo (i sången) och ljus i musiken … innehåller Rosenbergs musik utomordentligt mycket vackert och fascinerande, diskreta orkesterfärger och en mångenstädes mycket originell faktur och klang.”
Joel Berglund och Helga Görlin får rosor för sina insatser som Han och Hon. ”Berglunds härliga stämma bar faktiskt upp hela verket.” Jussi Björling sjöng rollen som pråmskeppare och han, liksom Leon Björker ”voro välsjungande och välklingande bifigurer.” Tyvärr verkar det som att ingen annan tidning ansåg att den här premiären var värd att bevaka. Så här i efterhand kan man ju också konstatera att Resa till Amerika inte blev kvar på repertoaren. Den har aldrig tagits upp på nytt. Däremot har den orkestersvit som Rosenberg sammanställde ett par år senare – som bland annat innehåller den kända järnvägsfugan – spelats relativt ofta och även spelats in på skiva. Det var ju också den sidan av musiken som Atterberg uppskattade. Rosenberg skulle ta revansch som operatonsättare ett decennium senare med Lycksalighetens ö.
* Arvid Ödmann (1850 – 1914) var en högt aktad tenor vid Stockholmsoperan under flera decennier och bevarade sin ungdomliga ljusa klang upp i hög ålder.
Göran Forsling
