Månadens Jussi: Oktober 1933
Under oktober 1933 var Jussi Björling flitigt verksam både vid Operan och i inspelningsstudion. Den första oktober framträdde han som Haroun i Bizets Djamileh och under de följande tio dagarna sjöng han två gånger i Martha och en i Furst Igor. Den 8:e skulle han ha gett en konsert i Göteborg, men måste ersättas av vännen Einar Larson. Två dagar senare var han dock i inspelningsstudion tillsammans med Nils Grevillius. Av de båda inspelningarna var Ninon en filmmelodi som lanserats av tenoren Jan Kiepura, medan Gitarren klingar var en serenad som den danske kompositören och orkesterledaren Hugo Gyldmark (också känd som Sid Merriman) tillägnat Jussi. Det tillfälle då han överlämnade sången finns bevarat på bild:
Gitarren klingar (från Naxos 8.110740)
Samma dag bytte Jussi identitet och dirigent och sjöng in de båda sista av sina tolv melodier som refrängsångaren Erik Odde, med en orkester ledd av Sune Waldimir. Den ena av dessa melodier var Jules Sylvains Dina blåa ögon lova mer än dina röda läppar ger ur filmen En stilla flirt. Även när Jussi återkom den 25 oktober i inspelningsstudion och var sig själv igen, fast även då med Waldimir, var en av sångerna en filmmelodi av Sylvain: Säg att du evigt håller mig kär, ur Två män om en änka. I Husbondens Rösts julsupplement kom Jussi att på samma sida representeras två gånger av sig själv och två gånger av Erik Odde:
.jpg)
Dina blåa ögon lova mer än dina röda läppar ger (från Naxos 8.110790S)
Det var mer än tio år sedan Jussi Björling senast framträtt i Helsingborg, och då som medlem av Björlingkvartetten, när han den 16 oktober 1933 i konserthuset bidrog till Helsingborgs Kvartettsångsällskaps stora evenemang.
.jpg)
Som programmet visar, var detta ett av de tillfällen då han framträdde som körsolist i åtminstone en sång som annars inte tillhörde hans repertoar: Peterson-Bergers Irmelin Rose. Ivar Widéens Serenad (”Tallarnas barr”) framförde han ibland, men den har tyvärr inte råkat bli inspelad. Peter Lange-Müllers Serenade (mera känd som ”Kornmodsglansen”) ströks troligen från programmet, eftersom den inte nämns i någon av de annars utförliga recensionerna.
Vad recensenterna beträffar, försökte de verkligen överbjuda varandra i beröm för solisten, och då särskilt hans operaarior. ”Ett bättre val hade näppeligen kunnat träffas”, skrev Helsingborgs Dagblad, och motiverade det med att ”denne nästan förtvivlat unga sångare är nämligen inte bara en i eminent mening röstbegåvad tenor utan också en benådad konstnär. Särskilt framhölls ”den fria sångtonen och den välegaliserade röstklangen”, och tidningen konstaterade att ”så våldsamma hyllningar ha icke tidigare förekommit i Konserthuset. De tenorerna, de tenorerna!”
Skånska Socialdemokraten skrev att man redan visste att Jussi var en ”fenomenal tenorbegåvning”, men att ”de mest spända förväntningar blevo överträffade” och att man fann honom vara en ”ytterst sympatisk och flärdfri konstnär som marscherar direkt in i publikens hjärtan”. Öresunds-Posten fann att Jussi ”förenar med hela ungdomens charme i röstklang en högst ovanlig både musikalisk och dramatisk säkerhet, en fulltonighet både i klang och uttryck, som fullkomligt besegrade den motsträvigaste åhörare och kritiken finner helt enkelt inget att kritisera, om inte möjligen – valet av program”. Slutomdömet blev att ”med en allvarlig ambition bör han kunna nå konstens högsta tinnar. Han är redan en sångare av Guds nåde.”
.jpg)
Jussi Björling (i mitten av första raden) med Kvartettsångsällskapet i Helsingborg
Som den viktigaste händelsen denna månad i Jussi Björlings karriär måste betraktas hans debut som Cavaradossi i Tosca tre dagar senare, den 19 oktober, speciellt som det var första gången han sjöng en av de stora Puccinirollerna.
Teddy Nyblom ställde i Scenen frågan ”om Jussi Björling låtit bättre någon gång tidigare på Operan än i första akten av Tosca senast. Det var en fullkomligt Carusosk glans på höjdtonerna…” Patrik Vretblad i Social-Demokraten fäste sig däremot mera vid hur ”vackert som han sjöng sina arior och duetter i sista akten” och fann ”hans framställning av rollen fullt tillfredsställande – han börjar bli scenvan”.
Jussi Björling som Cavaradossi 1933
Moses Pergament i Svenska Dagbladet instämde i lovorden för ”en utomordentlig stämma, dramatiskt sprängkraftig och varmt lyrisk tillika. Det är en sann njutning att lyssna på detta mänskliga instrument, när det utan att hämmas av speluppgiften låter sitt innerligt strålande tonflöde välla fram över orkestern”. Även han berömde utvecklingen i dramatiskt avseende. Curt Berg i Dagens Nyheter instämde att Jussi utförde sin roll ”mycket musikaliskt och kunde egentligen inte klandras för något annat än en del rätt onödiga fermater. Den sceniska aktionen var god.” I Stockholms-Tidningen fann Hilding Alinder att ”apparitionen var ovanligt till sin fördel, spelet mer kultiverat, avrundat än tidigare, stämman glänsande”.
Recondita armonia (Det sköna står att finna, inspelad månaden efter premiären; från Naxos 8.110722)
Tosca upprepades den 27 oktober, och dessförinnan hade Jussi hunnit med en föreställning av Barberaren i Sevilla. Den 29:e sjöng han först Den fagra Fregona vid en söndagsmatiné och sedan Djamileh på kvällen, och nästa dag avslutade Jussi sin operamånad med Romeo och Julia.
