Månadens Jussi september 2016
Jussi och Anna-Lisa på Royal Hawaiian Hotel, Honolulu 1949
I Aftonbladet den 16 augusti 1949 fanns en artikel med rubriken ”Glad JUSSI for till Honolulu. Öppnar operasäsongen i Frisco”. Den var signerad GLOKAR WELL, pseudonym för Oscar Söderlund, legendarisk sportjournalist och boxningsexpert på Stockholms-Tidningen. Den inleddes sålunda:
”- Tjänare, sade rösten i telefon. Jag flyger till Amerika om en halvtimme.
- Det gör du rätt i. Lyckliga ost! Vem är du förresten, frågade jag, ty det är så många som ringer för att prata dagen efter en storboxning.*
- Det är Jussi …
- Hur skulle jag höra det, när du inte sjunger?
- … och jag är hemma på Nybrogatan, men Anna-Lisa har ringt efter bil, så vi far när som helst. Första konserten blir i Hollywood Bowl med 60-70 mans orkester och 30.000 åhörare.
- Härlig sak. Skall Anna-Lisa också sjunga?
- Det är klart. Vi sjunger alltid tillsammans nu. Sedan far vi till Hawaii, där jag ger konsert i Honolulu. Där har jag aldrig varit, så det blir kul. Sedan flyger vi till San Francisco, där jag skall öppna operasäsongen. Det blir med Tosca. Jag är engagerad för fem föreställningar där, och Anna-Lisa och jag skall sjunga i Bohème.
- Hur blir det med Metropolitan? Där vill de väl ha dig som vanligt?
- Jodå, efter San Francisco tar vi kurs direkt på New York, där jag stannar för att sjunga på Met under resten av hösten. Öppningsprogrammet blir Manon Lescaut, där jag sjunger Des Grieux’ parti, som jag studerat in i sommar.
- När räknar du att vara hemma igen?
- Jag ska vara hemma för att fira jul och nyår.
- … och sedan …
- … har Joel** kontraherat mig för fem kvällar på Operan, då vi ska taga upp Manon Lescaut. Tycker du inte, att det var synd om Olle Tandberg ändå, men han var ju för kort i rocken mot Walcott – han måste bli nästa världsmästare som han kunde boxas och nypa till. Hälsa Olle från mig. Nu skriker Anna-Lisa att bilen är här. Kommer du ut till Bromma?”
Bill Arthur intervjuar Jussi
Glokar Well
Avskedet på Bromma
Konserten i Hollywood Bowl var en stor succé och några dagar senare framträdde paret i San Rafael vid San Franciscobukten i en konsert på Dominican College, ackompanjerade av pianisten Jan Popper. Därefter flög Jussi och Anna-Lisa till Hawaii där de gav en konsert i McKinley Auditorium i Honolulu den 6 september – deras enda framträdande där. De lokala tidningarna var överväldigade. ”Anna-Lisa, känd som Stockholms vackraste kvinna och sopransångerska, levde upp till förväntningarna”, skrev Edna B Lawson i Honolulu Advertiser och fortsatte: ”Hon är en person med magnetism som charmar lyssnarna … [Hennes] röst, med betydande kraft, har både sötma och renhet. Med känsla och ömhet gav hon ”Songs My Mother Taught Me” [Dvorak] och Solveigs sång [Grieg] en ungdomlig nordisk fräschör.”
Hon var inte mindre imponerad av ”Jussis stora och djupa kunskap om frasering, som kunde vara en lektion för vilken sångare som helst. Hans val av repertoar och hans framförande är oklanderligt. Hans toner har en gripande skönhet och framför allt behärskar han till fulländning bel canto-sång av den italienska skolan. Han undviker helt att forcera höjdtonerna. Båda artisterna månar om en ren legatolinje, utan att förlora det dramatiska sammanhanget.”
Jussi sjöng bland annat tre sånger av Richard Strauss som hänförde Edna Lawson: ”Få romanssångare sjunger Strauss’ kompositioner som denne man gör. Klarhet, glädje och rofylldhet gav musiken trollkraft.”
Mary Jane Ford i Honolulu Star-Bulletin var lika begeistrad: ”Jussi Björling och hans charmerande hustru Anna-Lisa gav en konsert på tisdagskvällen som var det finaste som hörts i Honolulu på länge.”
Pianisten Ruth Orcutt Bacon fick också uppskattning. Hon ”bistod båda sångarna med högst tilltalande ackompanjemang och fulländade det musikaliska utbytet på bästa sätt.”
Elisabetta Barbato och Jussi 20 september 1949 på San Francisco operan
Meningarna om Barbato var delade men hon väckte
uppseende för sin snygga slanka figur (”Tack gode Gud”, skrev Alexander Fried i San Francisco Examiner) och sin skådespelartalang. Den sångare Fried nämnde först, efter en lång harang om bland annat ståplatspubliken och dennas ibland förfärliga klädsel, var emellertid Jussi. ”Det var ett nöje att höra [honom] i rollen som Cavaradossi – konstnären som älskar Tosca och frihet: oförskräckt och hjältemodig. Den svenske tenorens röst är förmodligen oöverträffad i sitt slag i världen idag. Kraften och styrkan parades med den fina och uttrycksfulla melodilinjen.”
Alfred Frankenstein i San Francisco Chronicle höjde dirigenten Fausto Cleva till skyarna: ”Han är definitivt en av den samtida operans största, och det fanns bara en sångare på scenen som kunde mäta sig med honom.
Det var Jussi Björling, en tenor i den stora traditionen. I likhet med de flesta tenorer är inte Björling den mest övertygande aktör man kan tänka sig, men varje fras han sjunger har lyskraft och glans, och trots kraften och expansionen i rösten unnar han sig ändå inte lyxen att handskas vårdslöst med notvärden eller nyanser. Obeskrivlig styrka, magnifik ton, fullständig integritet – dessa är några av Björlings egenskaper, och det är få tenorer som är hans jämlike när det gäller någon av dem.”
Den anonyme skribenten i San Francisco Call-Bulletin stod inte Frankenstein efter i sin beundran: ”Björlings tenor smeker örat som olja och honung. Ingen annan röst i det registret har större känslomässig dragningskraft och mera spännande teknisk briljans.”
En knapp vecka senare, den 25 september, medverkade Jussi i en söndagsmatinéföreställning av La Bohème, där Licia Albanese sjöng Mimì. Både Fried och Frankenstein var där, och Fried sparade inte på krutet: ”Förvisso är Björling en av de yppersta tenorer som den här staden någonsin hyllat. Hans röst har styrka och bouquet, lenhet och glöd, sant personligt känslouttryck och spännande höjdpunkter med oansträngda höga Cn.”
Det gjordes en inspelning med Jussi och Licia i samband med föreställningarna av La bohème.
Jussi, Licia Albanese och Mrs Dennis McEvoy, Palace Hotel, San Francisco 20 september 1949
Frankenstein var kortfattad men uttrycksfull: ”Björlings vidunderliga röstresurser och magnifika musikalitet var lika enastående här som de var i Tosca.”
Jussi sjöng ytterligare fyra föreställningar i San Francisco, två Faust och två Manon Lescaut, den sistnämnda hans första nya roll på tio år. Ännu en Manon Lescaut följde i Los Angeles innan han övergav västkusten och arbetade sig i riktning mot ”hemmascenen” Metropolitan. Även där blev det Puccini: tre Manon Lescaut, där hans Manon var Dorothy Kirsten, och tre föreställningar av Tosca, där han återförenades med Elisabetta Barbato. Hela hennes Met-karriär inskränkte sig till dessa tre föreställningar. Efter den sista av dem kunde Jussi och Anna-Lisa äntligen återvända till Stockholm och en välförtjänt julledighet och, framför allt, för att återförenas med barnen som inte sett sina föräldrar på mer än fyra månader.
Fotnoter:
* Den 14 augusti 1949 på Råsunda fotbollsstadion mötte svenske tungviktsmästaren Olle Tandberg amerikanen Jersey Joe Walcott. Walcott vann på knockout. Jussi, som var mycket idrottsintresserad, blev sannspådd. Knappt två år senare besegrade Walcott landsmannen Ezzard Charles och blev tungviktsvärldsmästare. Han blev dock inte långvarig. Ett drygt år senare förlorade han titeln till Rocky Marciano.
** Joel Berglund (1903 – 1985) basbaryton med internationell karriär, var god vän med Jussi och han hade 1949 blivit utsedd till operachef på Stockholmsoperan
Göran Forsling
