Månadens Jussi april 2016

Under de första månaderna av 1943 framträdde Jussi som gäst på Stockholmsoperan vid ett flertal tillfällen och gav också en hel del konserter runt om i landet, bland annat en turné i Dalarna. Det var mitt under brinnande världskrig och möjligheterna till utlandsuppdrag var ytterst begränsade. Han hade emellertid fått en inbjudan att sjunga fyra föreställningar under majfestspelen i Florens i slutet av april och början av maj (läs mera om detta i Månadens Jussi maj 2014) och innan dess avslutade han sin sejour vid operan med två föreställningar av ”Trubaduren” den 8 och 11 april.

Jussi som Manrico (1945?)

Förväntningarna var höga och båda föreställningarna var utsålda långt i förväg. I en förhandsblänkare skrev Dagens Nyheter bland annat:

”Hr Björling har i detta parti, som han sjunger på italienska, vunnit en av sina största framgångar utomlands. I London sjöng han Manrico vid sitt första framträdande på Covent Garden med maestro Gui som dirigent och i Amerika har han sjungit partiet bl.a. på Metropolitanoperan i New York, Stora operan i Chicago och i San Francisco. Vid sitt första gästspel som Manrico på Metropolitanoperan väckte hr Björling alldeles särskild sensation med att sjunga den berömda strettan i originalsättning, något som alltsedan Carusos dagar numera sällan förekommer ens på världsscenerna. ”

Förväntningarna kom inte på skam. Kajsa Rootzén i Svenska Dagbladet var belåten med att ”Jussi Björling gästuppträdde som Manrico – vilket betydde att man nu omsider även i denna repris fick höra en riktig Verdi-tenor i det tacksamma partiet. Upplevelsen blev nu också direkt strålande. Sångaren var nämligen inte bara vokalt i fin form, han gjorde även konstnärligt en utomordentligt stark insats. Rent bravurmässigt nådde han givetvis höjdpunkten i den eldiga ’strettan’ – som han, trots ihållande bifall, hade den goda smaken att inte bissera – men musikaliskt fängslade han lika intensivt med den lyriska kärleksmonologen strax innan, och särskilt levande och finkänslig verkade hans framställning i den första scenen med

Gertrud Pålson-Wettergren

Azucena – så självfallet och så mjukt som han där även i sitt spel gav uttryck åt Manricos sonliga ömhet och oro. Det var faktiskt något av det allra bästa och vackraste Jussi Björling visat oss av sin konst. Men han hade nu här också en utmärkt moatjé i Gertrud Pålson-Wettergren. Hennes Azucena är verkligen en fascinerande rollskapelse.”

Hennes kollega i Dagens Nyheter, Curt Berg, var mest intresserad av att ondgöra sig över den låga musikaliska kvaliteten och den

svårbegripliga handlingen. Han medgav dock så småningom att Jussi Björling höll måttet rent sångmässigt:

”Det var lugnande att höra hans säkra, polerade, fylliga sång.” Den gästande norska sopranen Signe Amundsen, som befann sig på den vokala utförsbacken, fick dock sina fiskar varma. Hon ”försökte sjunga Leonora, men lyckades endast sällan, delvis beroende på indisposition, delvis också på alltför kantig tonbildning. Höjdtonerna ska stiga som silverduvor mot operahimlen, inte påminna om luftvärnskrevader.”

I dag skulle väl en sådan sågning närmast betraktas som kränkande, men han var inte ensam om sitt hårda omdöme. William Seymer bad i alla fall om ursäkt: ”…hennes oförmedlade forteinsatser, som komma hårt som ett tjut eller pistolskott, förlänar föredraget en lätt touche av löjlighet. Det kan inte hjälpas att man blir oartig – sångerskans gästspel var en smula onödigt.”

(I föreställningen 11 april sjöng Henriette Guermant rollen som Leonora. Dock finns ingen recension från det tillfället.)

Henrietta Guermant och Jussi

Inte heller Jussi fann riktig nåd för hans öron - till att börja med. ”Men det tog sig undan för undan och så småningom fick han färg och must och intensitet i stämman, och när han nådde till den berömda Strettan … brände han på för fullt, den gjorde han magnifikt med perfekt och strålande höjd, med den bravur och brio, som ytterst få av samtidens tenorer kunna åstadkomma. Här blev han den Jussi vi lärt oss älska och beundra genom åren och det

ovationsartade bifall som hälsade honom var helt på sin plats.”

Aftonbladets Teddy Nyblom erinrade sig att Jussi Björling sjungit ”Trubaduren” förut och om hans Manrico yttrade då en kollega ungefär som så, att han vandrade omkring genom akterna ’som en levande plåtkamin’. Av denna kamin finns nu ej annat än den skimrande ytan kvar, ty bakom silverrustningen lever en konstnär, som känner i varje nyans både genom sin sång och sitt spel för uppgiften i fråga. Och han ger den dess rätta karaktär, nämligen italiensk sångstil och frasering. Det står dessutom kring Jussi och allt han skapar en air av fin och äkta operaluft som hos ingen annan svensk sångartist.”

Tilläggas kan att ”Sigurd Björling som greve Luna var … i god form”, att lillebror Gösta gjorde Ruiz’ parti, att hovkapellmästare Leo Blech var gästdirigent och att ”i den fullsatta salongen märktes även konungen som livligt deltog i publikens varma bifallsyttringar.” Den sistnämnda kommentaren hämtad från Patrik Vretblads anmälan i Social-Demokraten. Kanhända var det vid detta tillfälle som majestätet tog beslutet att utnämna Jussi till hovsångare. Det skedde året därpå!

Lyssna på Jussi i "Trubaduren" från 1939:

Ah si, ben mio

Di quella pira

Göran Forsling