Månadens Jussi februari 2016
Spelåret 1955/56 blev för Jussis del ett Amerikaår. Efter vårens uppdrag, som avslutades med Svenska flaggans dag på Solliden, Skansen den 6 juni, hade han bara en medverkan vid KSSS 125-års jubileumsfest i Gyllene salen på Stockholms Stadshus den 19 juli och därefter två framträdanden under Dalarnas dag i Furuviksparken den 31 juli. Sedan kunde han koppla av på Siarö ända tills det var dags att förflytta sig över Atlanten, där Carnegie Hall i New York var den första anhalten.
Jussi i Carnegie Hall 24 september
Hela hösten flängde han runt på den nordamerikanska kontinenten med undantag för november månad som han tillbringade i Chicago, där han sjöng åtta föreställningar på Civic Opera. Den 20 december avslutade han hösten med ännu ett framträdande i Carnegie Hall.
Efter julledighet bar det iväg till staterna i slutet av januari där han kunde fira sin 45-årsdag den 2 februari i Pittsburgh, dagen efter en mycket bejublad konsert han haft kvällen innan. ”Kolleger och vänner från när och fjärran hade samlats i hans klädloge för att invänta slaget 24 och framföra sina hyllningar”, rapporterade Aftonbladets korrespondent. ”Massor av gratulationstelegram anlände och bland presenterna till jubilaren (som ju är en inbiten fiskeentusiast) kunde man räkna flera par manschettknappar med fiskar på och de senaste modellerna på den amerikanska spinnspöfronten.”
Pittsburgh Press hade tänkt sig en förhandsintervju inför konserten, men den utföll inte riktigt som man planerat. Efter en inledande kommentar om besvärliga divor som Maria Callas som beter sig illa på La Scala och kallar amerikanare för ”barbarer”, beskrev reportern en parallell:
”Musiksällskapet i Pittsburgh har Jussi Björling, som inte tycker om att stiga upp på morgonen. Om Herr Björlings röst kl 8:30 i kväll i Carnegie Hall* är tillnärmelsevis lika kraftfull som den var kl 10 på förmiddagen, när han väcktes på Hotel Shenley Park, så får konsertbesökarna vara med om något alldeles extra.
Här följer en bakom-kulisserna-historia om hur det är i tidningsvärlden och operavärlden:
En representant för Musiksällskapet bokade en presskonferens för Metropolitanstjärnan Jussi Björling till kl. 10 f.m. Han lämnade ett meddelande till Herr Björling, som tenoren tog emot när han checkade in på hotellet igår kväll kl 11.
Anländer kl 10 f.m. gör en fotograf och en reporter som hade stigit upp klockan sex som vanligt. Men inte Herr Björling.
”Han lämnade besked att han inte fick störas före kl. 1,” sade hotellpersonalen.
Pressagent ringde. ”Väck honom,” sade agenten.
”Nej,” sade hotellet.
Reporter smet uppför sju trappor. Bankade på Herr Bs dörr. Dialog (med vissa strykningar):
”Vem är det?” (Sömnigt)
”Pressen.” (Glatt)
”Jag lämnade besked att jag inte fick störas.” (Vresigt)
”Intervju bokad till klockan 10.”
”Jag sover.” (Samlar kraft)
”Men fick ni inte meddelandet?”
”Jo, jo – ingenting! Ingenting, ingenting före klockan ett!” (Dundrande)
”Herr Björling, vill ni ge en intervju eller inte?”
”ELLER INTE!” (FORTISSIMO!)
Carnegie Music Hall i Pittsburgh
Det var många år sedan Jussi senast hade konserterat i Pittsburgh, 19 år enligt en uppgift i Pittsburgh Press. 13 december 1938, säger kronologin som sammanställts av Roger Alderstrand och Harald Henrysson. Drygt 17 år alltså – lång tid under alla omständigheter. Tidningens musikskribent Ralph Lewando var inte helt överväldigad. Han tyckte att Jussi ibland pressade rösten för hårt och att klangen blev ojämn. Dessutom klagade han över att sångaren höll ut höjdtonerna för länge. Men han medgav att ”Herr Björlings röst har värme och klangfullhet, glans och vitalitet – egenskaper som har dragningskraft och ger publikrespons.” Han betonade också att mellanregistret ”jämnt och flexibelt, var ytterst imponerande. Därför var det i de tyska romanserna som han var mest till sin fördel och mest konstnärlig, varje sång utformades med finess.”
Kollegan i Pittsburgh Post – Gazette, Donald Steinfirst, instämde i omdömena och bekräftade att ”det var i de tyska romanserna som Herr Björlings medfödda musikalitet bäst gjorde sig gällande. Hans sång hade nyanser och detaljer, många schatteringar i det färgrika framförandet och genomgående perfekt intonation.”
Porträtt påstått taget i Toronto februari 1956
kom den knubbige lille tenoren ensam in på scenen för ett applådtack och förmedlade känslan att nu var det slut. Publiken var dock av annan uppfattning. Det utbröt rop efter ytterligare extranummer, så sångaren vinkade in pianisten på scenen igen. Då kom det från varje hörn i lokalen rop om speciella favoriter. Till slut äskade Björling tystnad och frågade: ”Vad sägs om Turandot?” Detta förslag mottogs med tumultartad förtjusning.
Han syftade naturligtvis på arian ”Ingen sover (Nessun dorma)”. Den har blivit Björlings signatur. Han sjunger den så magnifikt. Få tenorer kan ge sig på den utan att det görs orättvisa jämförelser. Och han sjöng den än en gång med all den magi som han förfogar över. Efteråt fick konserthusledningen dra upp belysningen för att dämpa de hysteriska beundrarna. Han visade att han fortfarande har en av de ljuvligaste rösterna bland dagens tenorer.”
En dryg vecka senare, den 17 februari, gjorde Jussi comeback på Metropolitanoperan efter en frånvaro på drygt två år. För Verdis Maskeradbalen hade Bing samlat ihop ett riktigt stjärngäng där Jussi åter fick framträda tillsammans med sopranen Zinka Milanov och barytonen Robert Merrill – välkända partners både på scen och skiva. Där fanns också den ypperliga mezzosopranen Jean Madeira som Ulrica och i mindre roller hittade man den praktfulle basen Giorgio Tozzi och den unge tenoren James McCracken, som några år senare skulle bli en av sin generations ledande dramatiska tenorer. I orkesterdiket fanns den legendariska grekiske dirigenten Dimitri Mitropoulos, som vid sin entré drabbades av en överraskning. I New York Herald Tribune beskrev Jay S Harrison vad som hände:
Signerat porträtt av Mitropoulus, gåva till Jussi 1959
Det var, skulle jag vilja säga, en klassisk tolkning, om än en aning överentusiastisk.”
Entusiastisk över Jussis insats var Harrison i inte mindre grad: ”För dem som känner till Jussi Björling räcker det att säga att han var, som alltid, Jussi Björling. Och för dem som är obekanta med tenorens röst kan jag bara föreslå att ni köper en biljett för att få höra honom, även om det blir nödvändigt att plundra era barns spargrisar för att få det. (I april skulle Jussi framträda i ytterligare några föreställningar på Met). Men – var medvetna om att ni inte kommer att möta någon glamorös teaterpersonlighet, en dramatisk hjälte i rostfri rustning. Det är faktiskt så att Herr Björling har bara två ansiktsuttryck: när han är glad ser han ut ungefär som en kerub som blir kittlad, och när han är ledsen ger han intryck av Amor som på något sätt förlagt sina pilar.
Och spelar det någon roll? Inte det minsta. För Herr Björling är en enastående, kraftfull tenor vars toner klingar färgstarkt och precist som en stämgaffel. Han röst är frisk som källvatten, klar, sval och oanfrätt av dåligt andningsstöd och röstkontroll. Utöver detta är Herr Björling lika hemmastadd när det handlar om käcka, optimistiska små melodier, varav ”Di tu se fedele” är en, och svepande arior med långa obrutna fraser som kräver, för att ge full effekt, att man kan vidmakthålla en oändlig och smidig linje. Båda typerna finns det gott om i ”Ballo” och Herr Björling exekverade dem med sådan lätthet att de verkade skrivna med hans speciella utförsgåvor i åtanke.
Vid hans första entré som Riccardo var det en översvallande medlem av ståplatspubliken som utropade ett hjärtligt ”Välkommen tillbaka!” Det var en känsla, misstänker jag, som vi alla delade.”
Happy Birthday-hyllningen till Mitropoulos och ståplatspublikens välkomstrop beskriver också Anna-Lisa i sin och Farkas’ bok ”Jussi”.
I New York Daily News inleder Douglas Watt sin entusiastiska recension: ”Det var som i gamla tider i går kväll på Met. Däruppe på den stora scenen sjöng Jussi Björling och Zinka Milanov för full hals som ett par som försöker undvika kärleken i Verdis Maskeradbalen. De gjorde detsamma för sådär femton år sedan när jag recenserade min första Metropolitanopera.”
Watt var också nöjd med att få göra sin vokala debut på Met, om än bara i form av att delta i allsången i Happy Birthday. Om Jussi skrev han: ”Han var i prima form och det var en ren njutning att höra hans klara, rena tenor sväva ut i långa fraser helt problemfritt.”
Även han noterade ståplatspublikens förtjusning. Övriga recensenter var lika överväldigade och Aftonbladet sammanfattade intrycken under rubriken ”Braksuccé”. Detsamma gällde de tre återstående konserterna. Efter konserten i Milwaukee den 24 februari löd rubriken i Milwaukee Journal: ”Den störste: Det är Jussi”, Chicago Daily Tribune skrev efter konserten i därvarande Orchestra Hall den 26 februari: ”Björling trollbinder publiken” medan man i Pasadena Star News i förhandsmaterialet den 29 februari presenterade ett fotografi där dottern Ann-Charlotte (12 år) repeterar Mimis aria ur Bohème tillsammans med pappa.
Resten av vårsäsongen ägnades huvudsakligen åt opera, den sista en Rigoletto i Cleveland.
Göran Forsling
* Det finns en Carnegie Hall också i Pittsburgh.
