Månadens Jussi januari 2016
Nyåret 1959 firade Jussi Björling med familjen i Sverige. Här hade han sjungit under december efter att ha återvänt från USA i början av månaden. Men redan den 3 januari flög han och hustrun utomlands igen, denna gång till London. Hans framträdande där nästa dag i programmet Sunday Night at the Palladium skulle bli sista gången han uppträdde i tv. Tyvärr tycks ingen video existera, och den ljudinspelning som finns är inte av bästa kvalitet och har inte getts ut.
.jpg)
”Det är inget tvivel om att han är världens största tenor” var som synes rubriken över en artikel av Dick Tatham. Han syns på bilden nedan tillsammans med Jussi efter repetitionen i Palladium. Tatham lyckades komma förbi Anna-Lisa, som försökte bespara den reströtte Jussi ännu en intervju, och möttes med ”ett avväpnande leende och en handskakning solid som en sångares diafragma”. Det fanns dock bara tid för ett par frågor. Jussi hann ge beskedet att den aria som oftast begärdes som extranummer nog var ”Nessun dorma!”, men att det nummer han själv föredrog var ”Mattinata”. Han framhöll också att han tyckte att intresset för god sång ökade, och gladdes särskilt över att se många ungdomar i sin publik.
Jussis del av programmet i Palladium var kort, bara ”E lucevan le stelle” ur Tosca och Turiddus avsked ur Cavalleria rusticana, framförda tillsammans med hans ständige ackompanjatör på brittisk mark, Ivor Newton. De sjöngs enligt Tatham med oklanderligt mästerskap, och han var särskilt imponerad av Tosca-arian. Lika positiv som han var vad Jussi själv beträffade, lika kritisk var han däremot till den ”amatörmässiga sätt” han presenterades på. Rent nedgörande var han beträffande en sångerska i samma program och ställde frågan ”vilken talang denna unga dam kan antas ha”.
Dick Tatham och Jussi
Den 13 januari meddelade tidningarna att Jussi Björling av sin läkare förbjudits att sjunga, så att en utsåld konsert i Helsingfors samma dag hade måst ställas in. Den kom inte heller till stånd senare, och Jussis framträdanden där 1955 blev hans sista.
Jussi som Des Grieux vid lyktan, 20 december 1958
början till slut”.
Bifallet överraskade även recensenten – det förlängde föreställningen med sammanlagt 30 minuter!
Jussi i logen 20 december 1958
Jussis Manon i dessa fyra föreställningar var Elisabeth Söderström. Bortsett från två gånger som Lola i Cavalleria rusticana i Stockholm 1954 resp. 1955 och två som Margareta i Faust på Metropolitan i New York i december 1959, var detta de enda tillfällen hon fick att sjunga mot Jussi. Manon Lescaut lämnade ett livligt minne som hon återgav i den Minnesbok som kom ut kort efter Jussi Björlings död.
”Det blev en överraskande upplevelse. Överraskande, eftersom jag inte hade väntat mig det intensiva och inspirerande utspel jag fann hos honom. Jag hade anat att det skulle vara fantastiskt att sjunga med en artist, som så behärskade sin röst att man själv kände sig positivt påverkad av hans teknik. Det var som en lätt oljedusch i strupen. Hela föreställningen blev omedvetet en enda lektion i sång. Men att möta Jussi som Des Grieux innebar också att jag verkligen fick leva mig in i rollen som Manon. Han släppte inte för ett ögonblick sin scenpersonlighet, utan spelade i varje moment en helt övertygande chevalier.”
Och när Elisabeth efter den fjärde föreställningen, i februari, vördsamt bad hovsångaren att få säga du, fick hon ett hjärtligt gensvar från Jussi, som redan beskrivits i ”Månadens Jussi” för december 2015.
Lyssna på Jussi i (från Bluebell 028)
”Ah! Non v’avvicinate!” (hamnscenen) från Manon Lecsaut, akt 3. Stockholm 1.11.1959
Några dagar efter Manon Lescaut den 20 januari tvingade hjärtbesvären Jussi till en dryg veckas vistelse på Röda Korsets sjukhus, som bl a medförde att ett gästspel i Tosca i Stockholm sköts upp till nästa månad.
Harald Henrysson
