Månadens Jussi December 2015
De sista framträdandena på Metropolitanoperan
I november/december 1959 sjöng Jussi för sista gången på Metropolitanoperan i New York. Det rörde sig om sammanlagt åtta föreställningar av Cavalleria rusticana (På Sicilien), Tosca och Faust och avslutningsvis en konsert på Hunter College.
Jussi hade sjungit titelrollen i Peter Brooks uppsättning av Faust 1953 och den hade dammats av vid flera tillfällen, senast 1957 då Nicolai Gedda gjorde sin Metropolitandebut.
Faust på Metropolitan 1953
Elisabeth Söderström som Susanna i Figaros bröllop på Met 1959
Hovsångaren ömsom Herr Björling, inget Jussi där inte… När vi efter sista akten stod framför publiken och tog emot applåder, tog jag mod till mig och viskade: ’Snälla hovsångaren, kan jag få säga du?’ Varpå Jussi inför allt folket kramade om mig och svarade: ’Lilla flicka, det har jag väntat på hela kvällen!”
Nästa gång hon sjöng mot Jussi var just vid Faust-föreställningen den 8 december. Hon berättar: ”Jag sjöng Marguerite i Faust för första gången i mitt liv, och det var med skräck i hjärtat och på skälvande ben jag gick till teatern den kvällen: vi hade bara fått en genomgång med orkester och scenerier, jag var inte tillräckligt förberedd. Jag klagade min nöd för Jussi, som tittade medlidsamt på mig och svarade: ’Lilla vän, du har väl ingenting att vara rädd för, det är ju inte många som har några krav på dig än. Det är mycket värre för mig, för alla väntar på att få se om jag är slut eller om jag kan leva upp till mitt rykte!
Trots det som vanligt lugna tonfallet i hans röst hörde jag den ångest, som varje mogen artist känner innan han går in på scenen: Måtte jag kunna fungera så som man väntar sig av mig!”
Uppsättningen som sådan sågades rejält av både John Briggs i New York Times och Jay S. Harrison i New York Herald Tribune. Den förstnämnde skrev: ”Att förflytta Faust, den mest medeltida av operor, till 1800-talet är en parodisk idé värdig Gilbert och Sullivan”, medan den senare utnämnde Brooks produktion till ”en av de löjligaste i Metropolitans repertoar”.
Beträffande det musikaliska gick deras åsikter vitt isär. Briggs menade att ”I går kväll fanns det rejäl kompensation i form av en genomgående stark rollbesättning, samtliga i god form. I synnerhet Elisabeth Söderströms första Marguerite i huset. Fröken Söderström har en mörktonad och klart personlig röst med stort omfång och kraft att bära ut. Marguerites musik ligger bekvämt inom hennes register. Hon avslutade ett briljant framförande av Juvelarian med att sjunga Qu’on salute au passage i en lång fras i stället för att stycka upp den i två ”tagningar” som ibland sker.”
Han fortsatte: ”Jussi Björlings Faust har hörts här tidigare, men den är alltjämt lika remarkabel och tillfredsställande som någonsin. Herr Björlings tolkning av Salut, demeure togs emot med värme, liksom Robert Merrills Avant de quitter. Och Cesare Siepis Mefistofeles var remarkabel, till och med för att komma från en så remarkabel artist som Herr Siepi”. Briggs slutkläm löd: ”Det var en afton som gladde örat, om än inte ögat.”
Jay S. Harrison upplevde inte situationen på samma sätt. Han hade hoppats att den store tenoren skulle förgylla den bedrövliga uppsättningen med sin vokala glans. ”Men det gjorde han inte. Tonmässigt var hans sång täckt av en färglös slöja och inte ens hans tonträffning var perfekt. Dessutom fanns det inte ett uns personlighet i hans tolkning, något som han delade med Cesare Siepis porträtt av Mefistofeles.” Den ende sångaren som fann nåd inför Harrisons öron var Robert Merrill, för där fanns i alla fall ”några strimlor av vokal briljans”.
Harrison hade nog en dålig dag för övriga skribenter delade i princip John Briggs uppfattning. I New York Journal – American betecknade M. Kastandieck föreställningen som ”en explosion av vokal prakt” och förutspådde att ”med den här talangfulla laguppställningen kommer Faust att återigen bli en fullträff.” Mera specifikt skriver han ”Det jag hörde av Fröken Söderström ökade min beundran för hennes totala rolltolkning. Björling upprätthöll min ständiga förtjusning över hans sång; han har fortfarande ingen rival bland dagens tenorer.”
En osignerad recension av okänt ursprung, betitlad ”Faust återvänder till Met med Björling i titelrollen” säger:
”Björlings röst har kanske inte den fyllighet den hade för några år sedan, men den är fortfarande en ädelsten … hans tenor är alltjämt en av de vackraste i vår tid. Den är idealisk för Faust.”
Louis Biancolli i New York World Telegram and Sun skrev rakt på sak: ”Två svenska sångare med rikliga vokala utförsgåvor – Elisabeth Söderström och Jussi Björling - stal föreställningen vid gårdagskvällens första Metföreställning av Faust på två år. Efter att tidigare ha gjort en imponerande debut i Mozarts Figaros bröllop, firade Fröken Söderström nya triumfer i går kväll. En kombination av mjuk, varm ton, utsökt frasering, personlig skönhet och utmärkt agerande gjorde henne till en oemotståndlig Marguerite. När det gäller Björling var han en rent ut sagt häpnadsväckande Faust. Efter alla dessa år lät hans röst fräschare än någonsin och hans stil ännu naturligare och eldigare… Totalt sett var det en stolt dag för Sverige.”
Jussi och Elisabeth sjöng ytterligare en Faust tillsammans en dryg vecka senare, den 19 december. Den sändes i radio och spelades in och finns utgiven på CD. Där kan vem som helst konstatera att Jay S. Harrison var ute och cyklade i sina omdömen. Lyssna på:
Quel trouble inconnu .../ Salut! demeure chaste et pure
Il se fait tard! Adieu / ô nuit d'amour? (trädgårdsscenen)
Affisch Faust 19 december 1959
Tosca-föreställningen den 16 december recenserades i Musical America av signaturen B.I. Licia Albanese sjöng titelrollen, som egentligen var ett par nummer för stor för henne, men hon och Jussi fungerade bra tillsammans och B.I. skrev: ”Några av de finaste stunderna under kvällen inträffade under hennes scener med Herr Björling. Denne Cavaradossis sång var rena njutningen, hans agerande helt övertygande medan hans flammande rop Vittoria! Vittoria! nästan startade en fredlig risorgimento* på tredje raden.
Scarpia sjöngs vid tillfället av Jussis jämnårige kollega Leonard Warren. B.I. skrev: ”Åter var Warrens porträtt av Scarpia en triumf av vokalt agerande och dramatisk framställningskonst. I finalen till första akten lät han speciellt imponerande.”
Bara 2½ månad senare avled Warren mitt under en föreställning av Ödets makt på Metropolitans scen. Han hade just avslutat arian i act II som börjar med orden Morir, tremenda cosa (Att dö, en förfärlig sak).
Jussis sista operaföreställning på Met var den 22 december i Mascagnis Cavalleria rusticana. B.I. rapporterade även från den förställningen i Musical America: ”Herr Björling som Turiddu gav än en gång exempel på fin musikalitet.”
New York-sejouren avslutades den 27 december med konsert i Hunter College, där han ackompanjerades av Frederick Schauwecker. John Briggs var där för New York Times, och rubriken till hans recension löd: ”Björling mästerlig i ett sångprogram”.
”Evenemanget var utlyst som ’extraordinär konsert’ vilket visade sig inte vara någon överdrift. Tenorens röst var lika lysande som alltid, och hans förmåga att kommunicera med åhörarna om något ännu bättre än när vi hörde honom här senast… Totalt sett var det en sångafton som man sällan får uppleva i ett konserthus.”
* risorgimento = det italienska namnet på nationalistiska rörelse i Italien vid 1800-talets mitt strävade efter ett enat Italien.
Göran Forsling
