Medlemsträff lördag den 7 november 2015
Anouchka Mukherjee och Lars Björling
Och det blev en mycket trevlig samvaro. När Lars Björling steg in i lokalen möttes han av en spontan applåd. Och stämningen höll i sig. Lars inledde med att sjunga Jean Sibelius´ ”Om kvällen”. Sedan började han berätta om sin farfar David Björling, som hade rest till USA för att studera sång, blivit kontaktad av en agent när han sjöng på en saloon i New York och uppmanad att provsjunga på Metropolitan, varefter han fick studera på Metropolitan Opera School. Där fick han möjlighet att lyssna på Enrico Caruso, som vid den tiden debuterade på Met, och som troligen även gav honom några sånglektioner. David förstod att det var så här man skulle sjunga. Sedan studerade han även vid Musikkonservatoriet i Wien. När han så småningom reste tillbaka till Sverige, gifte han sig med pianisten Ester Sund, och efterhand föddes fyra pojkar, Olle, Jussi, Gösta och Karl. Tyvärr avled Ester i samband med yngste sonens födelse.
Lars sjöng härefter Ivar Widéens ”Serenad”, som även Jussis bror Gösta hade haft på repertoaren. Nu kom Lars in på sångteknik, om vikten av att texta och frasera, att sjunga legato och med vokalutjämning, och om hur det naturliga är så svårt att komma fram till. Sådant som Jussi och hans bröder hade fått lära sig av sin pappa David. Och Jussi höll sig till vad David hade lärt honom, att göra sin utveckling själv och inte hatta mellan olika sångpedagoger. Lars menar att av bröderna var det Olles röst som mest liknade Jussis. Härefter fick vi lyssna till Eric Coates ”I heard you singing”, sjungen med ett fint legato. Lars, som själv har haft många olika pedagoger, tycker nu att han har hittat hem till en bättre sångteknik. Han tycker att Caruso och Jussi var i en klass för sig. Han berättar också, att när de i familjen brukade diskutera om vem som var den bäste tenoren, höll alltid Lars och Jussi på Caruso, medan Ann-Charlotte och Anna-Lisa höll på Benjamino Gigli. I samband härmed sjöng Lars sedan Francesco Paolo Tostis ”L’alba separa dalla luce l’ombra”.
Ann-Charlotte Björling, maken Örjan och Göran Forsling
För David Björling blev sångundervisningen viktig. Han tränade sina pojkars röster. Tillsamman med sönerna Olle, Jussi och Gösta bildade han den första Björlingkvartetten. Ann-Charlotte tror att David ansåg att alla tre bröderna var lika begåvade. Efter första världskrigets slut for han med sina pojkar på turné till USA under två år. Calle Friedner lät oss lyssna till en CD-inspelning där pojkarna med full röstklang sjunger Gunnar Wennerbergs Psalm IV, ”Hör mig när jag ropar…”, med Jussi, Gösta och Olle i var sin stämma. Imponerande! David har gett ut ett sånghäfte, ”Hur man skall sjunga”, där det framgår att han ansåg andningen vara mycket viktig för att få tonen att ”sväva som en metallkula på toppen av en fontän”. Rösten skulle vara på ”den lilla platsen”. Lars sjöng härefter Des Grieux aria ”Donna non vidi mai’” ur Puccinis opera ”Manon Lescaut” med klangfulla höjdtoner.
En del av publiken
Lars nämnde att David ibland har kritiserats för att vara alltför sträng mot sina pojkar. Denna kritik är helt obefogad. Björlingbröderna har bara talat gott om sin far och beskrivit honom som kärleksfull men fordrande. Efter USA-turnén köpte David en gård i Karlsarvet i Leksand, och den blev ett tryggt hem för dem. Cd-skivan som Lars arbetar med, och med vilken han vill hedra sin farfar David, kommer troligtvis inte att bli klar förrän under år 2016, beroende på att hans inspelningskompanjon har varit sjuk. Publiken fick härefter möjlighet att ställa en del frågor till Lars, och som avslutning på ett mycket angenämt besök sjöng han sedan Teodoro Cottraus ”Santa Lucia”.
Med varma applåder tackade medlemmarna Lars Björling för ett fint och personligt framträdande, Anouchka Mukherjee för ett utmärkt och följsamt ackompanjemang samt Calle Friedner för kunniga inlägg och kommentarer.
Calle Friedner och Berit Sjögren
Medlemsträffen avrundades som brukligt med programpunkten ”Spisa Jussi”. Kjell Olsson hade valt ut bilder och avsnitt från inspelningen av Giuseppe Verdis opera ”Il trovatore” på Metropolitan år 1941. Vi fick bland annat lyssna till orkesterinledningen, akt 1, Manricos aria ”Ah si, ben mio coll’essere” ur akt 3 med Jussi Björling samt duetten ”Se M’Ami Anchor” med Jussi som Manrico och Bruna Castagna som Azucena ur akt 4. Ett par fina sångnummer från Voice of Firestone den 10 mars 1952 med Jussi Björling, ”If I Could Tell You” av Idabelle Firestone och Calafs aria ”Nessun dorma” ur Giacomo Puccinis opera ”Turandot” blev en värdig avslutning.
Berit Sjögren
Foto: Pelle Jansson och Calle Friedner
