Månadens Jussi Oktober 2015
Jussis första Radamès
Efter sin debut på Stockholmsoperan den 21 juli 1930 i den lilla rollen som lykttändare i Manon Lescaut hade Jussi framför sig en lång och arbetsam period som hans bror Gösta i ”Jussi – boken om storebror” kallar ”De sju magra åren”. Som fast anställd skar han inte direkt guld med täljkniv och det var ständigt nya roller som skulle studeras in. I varje fall under de första åren var det en hel del småroller, men snart nog blev det de stora krävande huvudrollerna och när han lämnade sin anställning 1938 för en internationell karriär hade han under dessa sju magra år 52 roller i ryggsäcken. Redan det första halvåret fick han fem roller och 1931 hela nio.
Jussi som Nemorino1932-11-09
En av hans riktigt stora roller, som han behöll livet ut, var Radamès i Aida och den sjöng han första gången den 12 oktober 1935 på Kungliga Teatern, som Stockholmsoperan då hette. Under våren det året hade debuterat i tre nya roller, däribland som Turiddo i Cavalleria rusticana (På Sicilien kallades den på svenska), i juni hade han gift sig med Anna-Lisa och höstsäsongen hade redan inneburit två nya roller. Den 17 augusti det som skulle bli en av hans paradroller, Manrico i Trubaduren, och den 17 september, en knapp månad före Aida-debuten, Alfred i den kritikerrosade premiären på Läderlappen.
Jussi som Alfred i Läderlappen 17 september 1935
Gösta Rybrant i Aftonbladet var mera uppskattande: ”Jussi Björling parodierade en tenor så som förmodligen bara en verkligt stor tenor kan göra det. Masken var ett fynd. Han såg precis ut som ett vykort och det var väl också meningen.” Curt Berg i Dagens Nyheter apostroferade också Jussis insats: ”Sedan bör man inte glömma hr Björling som med naturlig komik utförde sin roll som den knubbige tenoren Alfred. Han lär ha varit betydligt indisponerad, men klarade likväl sången med stor frejdighet.” I Nya Dagligt Allehanda bredde William Seymer på med: ”En överraskning beredde Jussi Björling, som inte bara sjöng flott utan också visade anlag för komisk framställning – hans sångare Alfred var i mask och spel en lovvärd prestation.”
Jussi, Brita Hertzberg och Emile Stiebel, Läderlappen 17 september 1935
Steget från komik till tragedi är inte stort i operans värld. Den 12 oktober var det alltså dags för Jussis första framträdande i rollen som Radamès i Aida. Det var ingen nyproduktion men tre av rollerna var nybesatta och i en fjärde gjorde en ung sångerska sin Stockholmsdebut som Amneris – inte helt lyckosamt om man ska tro på Moses Pergaments omdöme. Annorledes bedömde han den rolldebuterande tenoren: ”En sångligt glänsande prestation var Jussi Björlings tolkning av Radamès parti. I första aktens stora aria fick glansen stundom visserligen framträda på bekostnad av fraseringen: varje uppåtgående fras betecknade ett crescendo fram till forte, och det överensstämmer icke helt med arians stämningsinnehåll. Men under kvällen visade Björling att han förmår svarva en utomordentligt välljudande fras på höjden även i pianissimo. Om spelet kan man säga, att även om det var något rörligare än vanligt, överskred det dock aldrig den hittills utstakade gränsen för Björlings skådespelarförmåga.”
Affisch för föreställningen 12 oktober 1935
Dagens Nyheter hade i en osignerad recension (troligen dock Curt Berg) också vissa invändningar: ”Även Björling, som ju inte brukar bestå sig för mycket nerver, forcerade till en början. Eljest tycker man att Radamès parti ger så rika möjligheter att briljera med flödande metall att en sångare av hr Björlings klass inte behöver söka dem i första aktens aria, utan borde kunna göra den till den diskreta och utsökta sak den skall vara. Han visade i sista akten att han vet hur det går till.”
Rollfoto från 12 oktober 1935
trumpetsmattrande tenorklang fick sitt lystmäte i går – det lät praktfullt och säkert och hr Björling textar övertygande.
Men ifråga om dramatisk utformning är hans Radamès rena vita plåstret – inte ett spår av liv och inlevelse i rollen.”
I Socialdemokraten skrev Patrik Vretblad: ”Som egypternas hövding uppenbarade sig Jussi Björling, som ju inte har imponerande yttre format men som i stället bländade med sin stämmas välljud och den sydländska glöden i sången. Denna glöd räckte väl inte till för den dramatiska utformningen, som dock bjöd på lovvärda ansatser.”
Gösta Rybrant i Aftonbladet hade huvudsakligen enbart gott att säga, men: ”Man kan möjligen göra den reservationen att Jussi Björling fortfarande inte sjunger svagare nyanser än mezzoforte …”
Kurt Atterberg, tonsättare och musikrecensent
Helga Görlin sjöng sålunda den abessinska prinsessans, Aidas, roll, och det var Jussi Björling, Radamès, som ledde angreppet mot hennes landsmän. Båda voro vid bästa sångliga vigör, och det var en sann fröjd att lyssna till dem. För första gången kunde man dessutom höra vad Aida och Radamès hade att säga, och det kan ju onekligen inte skada. Radamès parti ligger storartat för Björling, och Radamès kostym klädde honom bättre än någon annan operahjältes hittills gjort.”
Jussi som Radamès 12 oktober 1935
rent tekniskt sett och fullt i klass med Lawrence Tibbetts av samma skäl inom sångarkretsar erkända Pajazzoprolog.”
Tilläggas bör att Jussi ett drygt år senare, den 1 december 1936 i Lilla Salen, numera Grünewaldsalen, i Stockholms konserthus, spelade in tenorarian Celeste Aida och vid samma tillfälle Che gelida manina ur La bohème. De två ariorna utkom påföljande år på HMVs internationella etikett (DB 3049) och den inspelningen mer än något annat banade väg för Jussis internationella karriär. Den kände brittiska recensenten och röstexperten John Steane beskriver Aida-arian som ”den bästa studioinspelningen av arian under den sena 78-varvsperioden: Man kan glädjas åt legatot, glansen, ungdomligheten och den mogna klangen.” Steanes enda jämförelsematerial är Placido Domingos första studioinspelning från 1968. Domingo var då 27 år medan Jussi var 25 när han spelade in sin version. Domingo, som ju började som baryton, har inte oväntat en ännu fylligare klang. Sammanfattningsvis skriver Steane: ”Det är tveksamt om någon av dessa tenorer gjorde arian bättre i någon av sina senare inspelningar.”
Lyssna till Jussi i Celeste Aida inspelad 1 december 1936
Göran Forsling
