Månadens Jussi september 2015
Avskedsframträdanden 1945
September månad 1945 blev Jussis sista i Sverige innan han återupptog sina amerikaturnéer efter det långa uppehållet under världskriget. I USA hade han då inte sjungit sedan han framträdde i Rigoletto på Metropolitan den 27 februari 1941.
Före avresan den 1 oktober hade han dock ett fullspäckat septemberprogram. Det inleddes med grammofoninspelningar under Nils Grevillius den 6 och 7 september, bl a ”kyrkarian” ur Massenets Manon, som kan höras här (från Naxos 8.110788, Jussi Björling Collection, Vol. 4).
10-16 september följde sedan gästspel på Stockholmsoperan i fyra olika operor: Romeo och Julia, Rigoletto, Trubaduren och Bohème. Om den inledande avskedsrollen, Romeo, skrev William Seymer: ”Sångaren var utomordentligt väldisponerad och sjöng inte bara glansfullt, utan också med intensiv känsla och furia i uttrycket”. Trubaduren fick i Dagens Nyheter en omfattande recension av en amatör på området, signaturen Colomba, som ”i åratal tänkt att man måste ju höra Jussi, han som är så underbar på skiva”, och hon skaffade också biljett ”på andra raden för 6:50 med dubbelt förköp”. Hennes sammanfattning var ”Ack, Jussi sjunger som en dröm, det kan man inte komma ifrån. Sammetsmjukt och skenbart utan minsta ansträngning – virtuosens adelsmärke. Andra anstränger sig och klämmer i allt vad de orkar…”. Även synintrycken vidarebefordrades: ”För resten ser Jussi så näpen ut i sina små sammetskoltar över paljett-trikåer som glimmar som blanka braxenfjäll, och han var så rar mot sin zigenarmamma, den dramatiska Gertrud Pålson-Wettergren.” Både ”tanten med schalen”, som hon viftade med, och ”bravograbben”, som skrek ut sitt bifall, noterades.
Naturligt nog ägnade de ordinarie recensenterna själva avskedsföreställningen i Bohème det största intresset. Kajsa Rootzén i Svenska Dagbladet beskrev hur Jussi ”avtackades under stormande bifall från en fulltalig publik med officiell lagerkrans och mängder av blommor”. Hon fann också att ”sångaren denna kväll inte bara slösade med sin stämmas välljud utan även rent artistiskt presterade sitt allra yppersta”, och ifrågasatte om inte ”Rodolphe är hans bästa roll, den vari han har mest att ge och den han utformar med finare valörkänsla än kanske någon annan”. Curt Berg i DN trodde inte heller att han någonsin hört Jussi ”i mera glänsande artistisk form”.
Ragnar Hyltén-Cavallius blomsterhyllar Jussi efter Bohéme-föreställning 16 september
Det sista avskedet till Stockholmspubliken kom dock i form av en konsert i Konserthuset den 20 september (se bild). Teddy Nyblom fann att det ”liknade precis alla de övriga festliga avsked vi varit med om under hans glansfulla sångarbana”. Jag längtar dig kallade Nyblom ”en av Alfvéns små dödssynder i romansens lustgård” men menade att kritikern kunde återgälda med ”vi längtar honom!” ”Han är alltjämt Jussi med den skillnaden att han för en sex, sju år sedan slösade ännu mer med sin röstvolym och sin spontant framvällande höjd – inför tomma salonger. Nu har folk fått upp ögonen och öronen för Jussis storhet och bättre sent än aldrig.” Turiddus aria, Drömmen ur Manon och Graalberättelsen fick mest beröm av recensenterna.
Annons för avskedskonsert 20 september
Det offentliga avskedet till den svenska publiken var dock inte avsked till den nordiska, för den 23 september framträdde Jussi på Det Kongelige i Köpenhamn i Maskeradbalen. Här, liksom på Metropolitan, kunde han framträda som Gustav III och inte som Riccardo. Originalversionen med kungen hade f ö införts tidigare i Köpenhamn än i New York.
.jpg)
Annons för Maskeradbalen 23 september i Köpenhamn
Under rubriken ”Världstenorens jättesuccé” fick han en hänförd hälsning gav Hugo Seligmann i Politiken: ”Land du välsignade – vad har du inte gjort för oss under dessa av ondska präglade år! Var det för att sätta kronan på verket, som du nu sände oss din värdefullaste sång-klenod, din största sångarson? Han ska resa långt bort nu, men ville dessförinnan säga, sjunga oss farväl.”
Seligmann påminde om att redan första gången han hörde Jussi tyckte han, ”att för mitt ringa öra lät det ännu mer vidunderligt, när denna fyrkantiga – vågar jag säga – sångare upplät sin stämma, än när själve Gigli upplät sin”. Nu beskrev Seligmann Jussi som ”sedan länge Sveriges stortenor, världens stortenor, ja månne inte faktiskt i detta ögonblick alla stortenorers stortenor?” På bilden avtackar regissören Svend Gade Jussi efter föreställning 23 september.
Svenska folket skulle dock nås av ännu en avskedshälsning från Jussi, som den 28 september hade återvänt till Stockholm för att ge en radiokonsert utan publik från Konserthuset under Tor Mann (se nedan annonsen i radioprogrammet).
.jpg)
Tor Mann och Jussi i artistlogen 28 september
Denna konsert finns numera utgiven på CD (Bluebell ABCD 036). Klicka på länken nedan för att höra den enda inspelning av Jules Massenets Elegi som finns bevarad med Jussi – sjungen på svenska i motsats till kyrkarian.
Som Stephen Hastings påpekat, är sången ”en verklig prövosten och de finaste inspelningarna brukar vara gjorda av de största sångarna i respektive era”, ett kriterium Jussi kunde leva upp till.
Harald Henrysson
