Månadens Jussi april 2015
Den 15 mars 1960 drabbades Jussi av en hjärtattack strax innan ridån skulle gå upp för föreställningen av La bohème på Covent Garden-operan i London. Trots detta kunde han genomföra föreställningen och stod på scenen igen tre dagar senare. ”Han sjunger underbart”, sa en av åhörarna.
Rosanna Carteri och Jussi i La bohème på Covent Garden 9 mars 1960
Rosanna Carteri och Jussi i La bohème på Covent Garden 9 mars 1960
Efter den föreställningen återvände han till Stockholm och hade då en dryg vecka på sig att vila innan det var dags för en mindre turné i Kalifornien. Den inleddes i San Francisco där han skulle sjunga två föreställningar med Cosmopolitan Opera Company samt en konsert och därefter ytterligare två konserter i Pasadena och Santa Monica.
Den 29 mars gjorde han sin debut på War Memorial Opera som Manrico i Trubaduren. Pressen strödde rosor över hans insats. ”Han [sjöng] med ett vokalt mästerskap. kvalitet och glöd som bara ett par andra tenorer i världen skulle kunna hoppas komma i närheten av”, skrev Alexander Fried i San Francisco Examiner, och även hans medspelare rosades, inte minst Cornell MacNeil i rollen som greve Luna. Han hade emellertid försetts med en synnerligen missklädsam scenkostym.
Fredagen den 1 april var det dags för Faust, som skulle bli hans allra sista operaföreställning. I ensemblen fanns också den unge basen Norman Treigle som Mefistofeles och den ryske barytonen Pavel Lisitsian som Valentine. Alexander Fried skrev i sin recension: ”En sak som lockade den fulltaliga publiken var det första framträdanden i [San Franciscooperans] historia av en Sovjetrysk sångare i en operaroll. En annan att den populäre Jussi Björling sjöng Faust.”
Om Jussis insats skrev han: ”Björling verkade till att börja med ha tappat lite av röststyrkan i den åldrade Fausts yviga jultomteskägg, men när till priset av sin själ Faust förvandlades till en yngling, flödade den berömde tenorens toner ut fritt, smidigt och med känsla, med musikaliskt konstnärskap, med romantisk klang – det slags tenor som publiken älskar.
Björling transponerade ner Salut demeure en halvton. Som ett resultat av detta blev arian (med ett högt H i stället för C) inte lika spännande för publiken som om han sjungit den i den mera glänsande originaltonarten."
Dean Wallace i San Francisco Sunday Chronicle ansåg att uppsättningen var pinsamt torftig – så när som på sångarna: ”Björling var i lysande form och bekräftade den allmänna känslan att detta är en av hans bästa säsonger hittills.”
Frederick Schauwecker
Två dagar senare gav Jussi en eftermiddagskonsert i operahuset med sin reguljäre amerikanske ackompanjatör Frederick Schauwecker. Programmet upptog Dies Bildnis ist bezaubernd schön ur Trollflöjten (sjungen på svenska), en handfull tyska romanser (Brahms, Liszt, Strauss) och M’appari ur Martha. Efter paus blev det Hindusången ur Sadko och Cavatinan ur Furst Igor följt av tre nordiska romanser: Sibelius’ Demanten på marssnön, P-Bs Jungfrun under lind och
Griegs En dröm och som avslutning Come un di di maggio ur Andrea Chenier.
Detta var alltså det annonserade programmet. Men publiken lät sig inte nöja med det. Peggy Wilberg inledde sin recension i Mill Valley Record sålunda:
”’Eftersom ni varit så trevliga mot mig tänker jag nu sjunga för er Because’. Med dessa ord presenterade Jussi Björling sitt sjunde extranummer och avslutade därmed sin konsert i San Franciscos operahus på söndagen.
Den älskvärda gesten var typisk för den firade svenske tenoren som varit en favorit i Bay Area (det område som omger San Franciscobukten) i många år. Hyllad som en av världens främsta sångare, dekorerad av kungar, drottningar och presidenter, har han förblivit fullkomligt enkel och jordnära, en man som inte bryr sig om glamour men värderar vänligheten hos sin publik mer än något annat.
Det ambitiösa program han bjöd på demonstrerade än en gång herr Björlings utomordentliga musikalitet och mångsidighet. För att bara nämna några höjdpunkter:
Han sjöng Strauss’ Traum durch die Dämmerung och Rimskij-Korsakovs Chanson de l’Indou med rörande ömhet och lyrisk frasering.
Hans glänsande tolkning av arior ur Andrea Chenier och Tosca fick publiken att resa sig under dånande ovationer.”
I Pasadena Civic Auditorium den 5 april sjöng han samma program som i San Francisco men hade bytt ut den nordiska avdelningen mot tre amerikanska sånger. När det kom till kritan valde han ändå att stryka dessa och på begäran ersätta dem med två svenska sånger, vilket Frederick Schauwecker lät meddela. De sångerna visade sig vara av Sibelius och Grieg!
Jussi i Pasadena Civic Auditorium. Bild tagen vid tidigare tillfälle
Albert Goldberg från Los Angeles Times var där: ”Herr Björling var i bästa form. Det uppstod en stunds ängslan när han lämnade estraden efter att ha sjungit den första sången i den andra avdelningen. Mr Wilson (konsertarrangören) meddelade att sångaren skulle återkomma inom kort och pianisten, Frederick Schauwecker, spelade två solon under pausen.
Det uppgavs att Herr Björling hade drabbats av ett lätt recidiv av den hjärtåkomma han nyligen haft, men han återkom och avslutade sitt program och sjöng till slut två extranummer.
Under hela tiden fanns det inga tecken på fysiska problem, vare sig i Herr Björlings uppträdande eller hans sång. Rösten klingade osedvanligt friskt och rent och hans artisteri var lika stilfullt som någonsin.”
Han berömde också Jussi för att han, i motsats till de flesta sångare som värmer upp med ”intetsägande italienska antikviteter”, började med något rejält, Taminos aria ur Trollflöjten, som han sjöng ”så flexibelt och säkert som om han hade haft en hel kvälls sjungande bakom sig – och i oklanderlig Mozart-stil”. Goldbergs beundran kände inga gränser – och uppenbarligen inte den vanligtvis så lugna publiken heller, som efter Martha-arian började jubla och fortsatte med det efter varje nummer tills konserten var slut. ”Den ljuvliga bel canto-sång som Herr Björling är en så framstående mästare i, kom till sitt förnämsta uttryck i Hindusången ur Rimskij-Korsakovs Sadko, sjungen på svenska, och i Cavatinan ur Borodins Furst Igor, sjungen på ryska.” Det sistnämnda finns all anledning att betvivla. Jussi sjöng rollen (på svenska) vid den svenska premiären av operan i mars 1933 och gjorde den sammanlagt 36 gånger. Den spelades in på skiva samma månad och vid nyinspelningen i januari 1957 sjöng han den fortfarande på svenska liksom vid den enda liveinspelningen i juli 1960.
I Santa Monica den 7 april fanns bara ett fåtal tryckta program – arrangörerna var vana vid relativt få besökare men nu kom tre gånger så många som väntat, varför Frederick Schauwecker fick fungera som presentatör. Och egentligen spelade det ingen större roll eftersom Jussi ofta avvek från det planerade.
I Santa Monica Outlook skrev Raoul Gripenwaldt: ”Björlings röst har inte förlorat något av den lyster som denne recensent första gången hörde 1938 och hört under alla år sedan dess. Den är fast som en klippa, ett vackert egaliserat instrument. När han spinner en dämpad pianissimoton når den till den bakre delen av salen och hörs lika tydligt där, och med samma volym, som tonen hörs på första bänkraden. Detta är en konst som har gått förlorad.
Han sjunger utan ansträngning över hela registret. Höga B slungas ut med samma lätthet som i mellanregistret och det låga registret bär ut lika mycket som höjdtonerna.
Det finns inget teatraliskt i Björlings sång. Han står orörlig och det är föga uttryck i hans minspel. Det finns inget annat än ren bel canto och odiskutabelt artisteri.”
Efter slutnumret, Sången till livet ur Tosca, var det stående ovationer, vilket, såvitt Gripenwaldt kände till, var första gången en klassisk musiker hedrats på det sättet. Han avslutade recensionen med:
”Det är förståeligt att Björling är sparsam med extranummer. Om han nu lider av hjärtproblem så var hans energiutveckling – utan extranummer – formidabel. Dessutom hade han ett flyg att passa. När ni läser detta är Björling i Stockholm, där han kommer att ta en välförtjänt paus …”
Denna paus varade till den 8 maj då han gav en konsert i Concertgebouw i Amsterdam, hans första besök i Holland sedan 1939. Det blev hans sista framträdande utanför Sverige.
Mimi Aarden och Jussi, Concertgebouw 1960
I juni spelade han in Verdis Requiem i Wien och i anslutning till det Du är min hela värld, som skulle ingå i galakonserten i Karajans inspelning av Läderlappen, och i början av juli var han i Rom för att spela in Maskeradbalen med Georg Solti, det olycksaliga tillfälle då dirigenten och tenoren kom ihop sig och inspelningen avbröts. Det är obekant om det finns något inspelat material med Jussi bevarat.
Fritz Reiner, som dirigerade Verdis Requiem juni 1960, och Jussi
Några inspelningar från eller omkring den här tiden:
1 Faust från Metropolitan 19 dec 1959 med Jussi och Elisabeth Söderström
2 Jussi sjunger Ingemisco ur Verdis Requiem, inspelad 1960 och dirigerad av Fritz Reiner
Pavel Lisitsian
.jpg)
Pavel Gerasimovitj Lisitsian var född 1911, alltså samma år som Jussi Björling, och levde till 2004. Han räknas som en av de främsta sovjetiska operasångarna och den som någon gång hört hans varma, sammetslena barytonröst glömmer den inte. Hans andningsteknik var legendarisk och han lär vara den enda baryton i världen som kunde sjunga de tre första fraserna i Germonts aria Di Provenza il mar ur La traviata på ett enda andetag. Hans röst var klart italiensk i klangen – även när han sjöng sina ryska roller.
Han var född i Armenien och återvände dit varje år under hela sin karriär, i början som soloartist, sedermera tillsammans med sina tre barn Karina, Rosanna och Ruben. Han sjöng i amatörkörer som ung och lyckades så småningom komma in på Leningradkonservatoriet där han förutom sång också studerade cello och piano. Men studierna skedde med åtskilliga avbrott och däremellan försörjde han sig som svetsare. Genombrottet kom när han blev engagerad vid operan i Jerevan, där han sjöng de stora barytonrollerna med sådan framgång att ryktet nådde Bolshojteatern och där kom han att ha sin hemvist i 26 år, fram till 1966. Under andra världskriget – det stora patriotiska kriget, som det kallades i Sovjetunionen – gav han mer än 500 konserter, både vid fronten och på hemmaplan. Detta gav honom utmärkelsen"Folkets artist"
Förutom i de stora barytonrollerna i Tjajkovskijs operor, Eugen Onegin, Spader Dam, Mazeppa och Iolanta, sjöng han Verdi, Bizet (det finns en liveinspelad Carmen), Gounod och mycket annat. 1800 föreställningar på Bolshoj och lika många på ett stort antal operahus runt om i Sovjetunionen hann han med. Han var också den förste sovjetiske artisten som sjöng på Metropolitanoperan i New York. Det var som Amonasro i Aida den 3 mars 1960, alltså en månad innan han sjöng mot Jussi Björling i San Francisco.
Om hans framträdande i Faust skrev Alexander Fried i San Francisco Examiner: ”Lisitsian var en fullträff. Hans röst har en viril och tilltalande slavisk ton. Det bästa med den är det musikaliska flödet och det eleganta framförandet. Han är mera en lyrisk än dramatisk baryton. Eftersom han lär vara på väg mot femtio var det inte någon överraskning att hans agerande var säkert och moget. Han hade en undersätsig figur och en vaksam soldataktig blick. Intensiteten övergick till dramatisk kraft i hans meningsutbyten med Mefistofeles och växte slutligen till en gripande stark, ryskt melodramatisk dödsscen.”
Dean Wallace i San Francisco Sunday Chronicle var också imponerad: ”Den debuterande Pavel Lisitsian, en av Rysslands ledande barytoner, var en extra glad överraskning. När publiken väl accepterat det orimliga i att en bel canto-baryton sjunger på ryska i en tysk miljö, där alla andra sjunger på franska, var de helt betagna av mannens charm, ypperliga röst och frasering och utomordentliga skådespelarkonst.”
En musikfilm med Pavel Lisitsian:
"Di Provenza il mar il suol" ur La Traviata
Av Göran Forsling
