Månadens Jussi juni 2014
Succén i Wien 1936 och Jussis internationella genombrott.
Wiener Staatsoper 1936
Jussis karriär tar fart
Våren 1936 var Jussi inbokad för ett framträdande på österrikiska radion den 12 mars och dagen efter en konsert i Musikvereins stora sal.
Jussi inledde radioprogrammet med Cielo e mar ur La Gioconda och avslutade med Che gelida manina ur La bohème.
Radiosändningen fick som resultat att konserten nästa dag var utsåld. ”Jussi Björling, en okänd svensk tenor, erövrade den kritiska publiken redan med sina allra första toner” skrev Österreichische Volkspresse. Även de övriga tidningarna skrev om ”kolossal succé” och lovordade ”hans vackra röst och glänsande höga register”
Omedelbart efter radiosändningen blev Jussi engagerad av Wiens Statsopera för ett gästspel längre fram samma vår, och han debuterade i Il trovatore den 28 maj. Efter succén i Wien den 12 och 13 mars hade Jussi som vanligt ångan uppe med två operaföreställningar i Prag, en konsert i Köpenhamn, ett tiotal förställningar på Stockholmsoperan, tillbaka till Prag den 20 maj och därefter Brno den 23 maj.
Här föddes legenden Jussi Björling
Både publik och kritiker var utom sig av förtjusning, och efter föreställningarna av Faust och La traviata i Prag möttes Jussi av ovationer av ett slag som han aldrig upplevt på hemmaplan. Jussi var nästan lite generad över all denna förhandspublicitet. Han undrade hur han skulle kunna leva upp till så högt ställda förväntningar. Det var nu, har det sagts, som legenden Björling föddes.
Den 28 maj gjorde han sin debut på Statsoperan i Wien som Manrico i Il trovatore och den 1 juni som Rodolfo i La bohème.
Jussi i Aida på Wienoperan
Jussi inledde Wiener Festwochen den 7 juni 1936 med Aïda på Wienoperan. ”Han sjöng romansen utan ansträngning, smakfullt, som bara en ung sångare begåvad med en magnifik röst kan” (Neue Freie Presse). Recensenten L. skrev: ”Speciellt de lyriska avsnitten är i det närmaste perfekta. Det finns en magisk ömhet … röstkontrollen behärskar varje detalj”. Der Tagblatt konstaterade: ”Denna sångare, en verklig artist, har inget behov att imponera med några sensationella höjdtoner; snarare erövrar han åhöraren med ädelt konstnärskap.”
Jussi och den ungerska sopranen Maria Németh (1897-1975)
Jussi och den ungerska sopranen Maria Németh (1897 – 1975)
I föreställningen av Aida sjöng Jussi sin roll på svenska, de övriga på tyska. Rollen som Aida sjöngs av den ungerska sopranen Maria Németh, en av de främsta dramatiska sopranerna under mellankrigstiden.
Valkyrian som sa nej till Hitler
Amneris sjöngs av Kerstin Thorborg från Dalarna. Hon var den främsta alten och mezzosopranen på världens operascener vid den här tiden och vid sidan av Jussi det största svenska namnet i den internationella operavärlden, i synnerhet som Wagnersångerska.
Kerstin Thorborg var knuten till Wienoperan 1935 – 38 men senare blev Metropolitan hennes hemmascen, där hon sjöng mer än 300 föreställningar. Dirigenten Toscanini kallade henne ”altarnas Caruso” och hon sjöng ofta med de allra största dirigenterna, som Wilhelm Furtwängler och Bruno Walter.
Kerstin Thorborg 1896-1970
Dirigenten Victor De Sabata var fascinerad av Jussis sång.
Victor De Sabata 1892-1967
Den person som var mest imponerad av Jussis Radamès var dirigenten, vilket Jussi själv beskrev. ”Maestro [Victor] de Sabata blev så gripen av min sång att han ville ta mig med till Italien omedelbart, men jag hade åtaganden på Stockholmsoperan och kunde inte acceptera hans inbjudan. Enligt mitt kontrakt hade jag bara ett par månaders ledighet och fick lov att hantera alla mina utländska engagemang under den tiden.” Det var sant. Jussi fick många erbjudanden om gästframträdanden, men de begränsningar som kontraktet med Stockholmsoperan innebar, tvingade honom att tacka nej till de flesta.
Richard Tauber
Richard Tauber 1891-1948
Jussi skrev:
Under min vistelse i Wien var jag för övrigt mycket tillsammans med Richard Tauber. Tauber var en förtjusande sällskapsmänniska och vi hade mycket trevligt tillsammans. Han märkte min ungdomliga beundran men hans naturlighet och naturliga självironi gjorde att jag kom över min förlägenhet. Även om jag träffat många goda kamrater och naturliga människor ibland mina kolleger så har det dock hänt att inte alla varit som Tauber. Jag undrar ibland om den verkliga storheten någonsin behöver ta sig later.
John Forsell besökte Wien
John Forsell 1868-1941
Lyssna på Jussi i Aida från Wien
Lyssna här på två korta avsnitt från Verdis Aida på Wienoperan den 7 juni 1936. Det som finns tillgängligt på CD är en privatinspelning med utdrag och fragment från föreställningen med Jussi som Radamès och Maria Németh som Aida. Jussi sjunger på svenska och Maria Németh på tyska. Dirigent är Victor De Sabata. Tyvärr är det ett kort tekniskt avbrott i arian Celeste Aida. Listen to Jussi from Aida in Vienna.
Pur ti reveggo, mia dolce Aida, 2:10 min. (Jussi och Maria Németh)
Recensioner i österrikiska tidningar
Vi har översatt fyra olika tidningsrecensioner från Jussis framträdande i Aida den 7 juni 1936
Jussi Björling som Radamès
Öppnandet av festveckorna på Statsoperan
Efter Manrico och Rodolfo har Björling nu också sjungit Radamès i Aida på Statsoperan. Och än en gång visade den unge svensken alla sina tenorala förtjänster. Modigt gick han redan i början av operan i närkamp med den av de flesta tenorer så fruktade romansen och tog med sitt glänsande uthållna B hem en seger, som i de senare ensemblerna blev med eftertryck bekräftade. Man måste idag, liksom vid de tidigare framträdandena, i synnerhet framhålla Björlings musikalitet, hans förmåga att identifiera sig med rollen och hans tilltalande agerande. Till det förnämliga framförandet – som utgjorde den egentliga inledningen på Statsoperans festveckor – bidrog Maestro Sabatas kraftfullt dramatiska ledning. Rollbesättningen var i övrigt huvudsakligen densamma som vid premiären: Maria Nemeth (Aïda), Kerstin Thorborg (Amneris), Alexander Sved (Amonasro). Till detta kan läggas Hofmanns fylliga, vackra basröst i rollen som Översteprästen.
(Neues Wiener Journal)
Teater- och konstnyheter
(Statsoperan) Om Jussi Björling från Kungliga Operan i Stockholm redan som Manrico och Rodolfo hade väckt allmän beundran, så kunde han som Verdis egyptiska härförare slå det tredje och avgörande slaget och, som rollfiguren säger, återvända som segrare. Redan i romansen sjöng herr Björling så ansträngningslöst och smakfullt som bara den kan som har sin ungdom och sin stämprakt att ösa ur. Om kvaliteten hos denne också tekniskt förnämligt utrustade tenor har vi redan sagt allt som behöver sägas. Så länge vi kunde följa söndagens Aïda-föreställning verkade den livligt hyllade gästen mera övertygande i de lyriska avsnitten än i Radamès hjälteroll. Där ligger nog skulden i den ännu inte helt utvecklade konstnärliga personligheten. Ty rösten har både genomslagskraft och metallisk glans. Därför ser vi utvecklingsmöjligheter över hela linjen och gläder oss att, helt oförmodat, ha fått möta en sådan sångartalang och hoppas att det kan vara möjligt att boka upp Herr Björling för ytterligare gästspel. Med damerna Nemeth, Thorborg och Hajmassy, herrarna Sved, Hofmann, Bec och Kurz fanns en utomordentlig Aïda-ensemble tillfinnandes. Trots bländande insatser från ensemblen – kör och balett i den av Hans Duhan iscensatta föreställningen skall inte heller glömmas bort – var det ändå Viktor de Sabata som tog hem spelet. Som sforzato-dirigent är han förvisso utan konkurrenter. Man hör i hans egensinniga, sökande tolkning flera nya betoningar, överraskande långsamma och överraskande snabba tempi och de grällaste dynamiska kontraster. Sammantaget en blixtrande rörlig och temperamentsfylld tolkning som fick synnerligt bifall från det utsålda huset.
(Neue Freie Presse)
Det säregna beteendet hos eldiga dirigenter gav Aïda-föreställningen stor spännvidd, även om de Sabata flerfaldiga gånger våldförde sig på sångarna som inte kunde utveckla sina röster fritt. Med en primadonna på dirigentpulten är det inte lätt att sjunga. Om denna utveckling fortsätter kommer man i framtiden att få se sångarna enbart kippa efter andan, medan dirigenten på pulten teatraliskt gestaltar musiken med hypnotiserande rörelser. Glansfulla röster som Nemeths och Svéds betvingar man visserligen inte så lätt. De gjorde också denna afton med lössläppta dirigentkonster starkt intryck. Fru Thorborg hävdade sig som Amneris med svalkan i sin dramatiskt inlevelsemättade sång. Som Ramfis gjorde Hofmann starkt intryck, både visuellt och sångligt. Jussi Björlings Radamès lät sig inte förirras: han förblev den naturlige sångaren med glänsande tenorhöjd, sjöng lugnt sina melodier med en stämma, vars lyriska tjusning är stor och som när det gäller lyriska roller är som vackrast. Förvisso, men var finns hjältetenorerna som kan sjunga Radamès? Men, när man igår lät prästinnans ljuva röst ljuda ur högtalare, kommer man kanske en dag också att förse lyriska tenorer med elektriska ljuddosor, som gör dem till hjältetenorer. Skulle man sedan kunna göra dirigenterna osynliga med hjälp av ultravioletta strålar så skulle njutningen av opera vara fullkomlig.
(Wiener Tag)
Upptakt till Festveckorna: ”Aïda”
Någon brist på internationella inslag var det sannerligen inte vid gårdagens Aïda-föreställning: en gäst från Sverige på scenen, en gäst från Italien på pulten, på parketten indier i främmande nationaldräkter, engelsmän i frack och wienskor i aftontoalett … Feststämningen på åhörarplats motsvarades emellertid också av den feststämning med vilken verket presenterades: Sabatas musikertemperament urladdade sig som ett åskväder. Ur mörkt sammanpressade klangmoln ljungade blixtar från en äkta konstnärssjäl, deras skarpa ljus skapade kontraster med ofta kuslig tydlighet. Med intuitiv mot målet framstormande energi håller Sabata ihop tonmassorna med föredömlig smidighet, så att de på samma gång stela och slanka skjuter i höjden som egyptiska obelisker och sedan åter breder ut sig som den mäktiga pyramiden, vid vars fot Aidas öde fullbordas. Med berättigad spänning väntade man på Jussi Björling: även i rollen som Radamès är de lyriska avsnitten nära fulländningen. Den förtrollande vekheten som rösten äger i varje detalj när han sjunger om kärlek och söker vinna kärlek, men också i de heroiska utbrotten gör sig den visserligen ännu utvecklingsbara intensiteten gällande, mindre genom fysisk kraft än genom strålglans, som även förmår att tränga igenom dynamiskt imposanta ensembler. En dånande upptakt på festveckorna som också möttes med dånande bifall.
(Österrikisk tidning?)
