Hänt på medlemsträffen

Medlemsträffen på ”Stallet” 4 oktober 2014.

Inför ett 25-tal medlemmar genomfördes medlemsträffen på ”Stallet” i Stockholm. Sällskapet gästades då av den unge tenoren Carl-Fredrik Tohver som ackompanjerades av Lotta Larsson. Carl-Fredrik är andraårselev på Operahögskolan i Stockholm.

Carl-Fredrik inledde programmet med att sjunga tre stycken:

· Ah! mes amies quel jour de fête! ur Regementets dotter av Donizetti

· Jag längtar dig av Hugo Alfvén

· Un’ aura amorosa ur Così fan tutte av Mozart

Extranummer:

· Till havs av Gustaf Nordqvist

· Bland skogens höga furustammar av Wilhelm Peterson-Berger

Sällskapets hedersordförande Lars Hemmingsson samtalade med Carl-Fredrik som berättade att han är född i Nacka 1990 och att han som liten kille hatade när hans mamma spelade opera på radio eller på skivspelaren. Han tyckte mest att de skrek. Men senare skulle emellertid Carl-Fredrik bättra sig.

Genom uppväxten blev det mest fotboll blandat med att sjunga i gosskörer och han sökte som 10-åring till Adolf Fredriks Musikskola och där blev det också mycket körsång. I gymnasiet på Södra Latin i Stockholm upptäckte att Carl-Fredrik att han hade röstresurser för operasång, då som röstläge baryton.

När han som 18-åring gick ut gymnasiet var frågan vilken inriktning hans skulle välja. Han hade då fått höjd i rösten och hamnade på Härnösands folkhögskola i ämnena komposition och sång. Carl-Fredrik framhöll speciellt en person Torbjörn Lillieqvist, omtyckt pedagog och operasångare, som var den som fick Carl-Fredrik att satsa på operasången. Dessutom gillade Carl-Fredrik att stå på scenen.

Efter ett år i Härnösand sökte han till Stockholms Operastudio (tidigare Operastudio 67) och genomgick en ettårig operautbildning och därefter blev det Operahögskolan i Stockholm där han nu är elev i andra årskursen.

Den 5 april i år mottog Carl-Fredrik Martin Öhman-stipendiet. Motivering från juryn löd:

”Carl-Fredrik Tohver är en tenor med klassisk klang, bra röstresurser och ett strålande lätt övre register. Han har en fängslande scennärvaro med ett frimodigt utspel. Vi ser i Carl-Fredrik en ung sångare med utmärkta såväl röstmässiga som personliga förutsättningar att efter fortsatt sånglig utbildning forma sig en framtida karriär som operasångare”

Carl-Fredriks idoler bland tenorer är Jussi, Roberto Alagna, Jonas Kaufmann och Juan San Diego Flórez.

Carl- Fredrik vill helst satsa på att sjunga Belcanto, t.ex. Rossini och Bellini.

Carl-Fredrik avslutade med att a cappella framföra ett av Jussi paradnummer, Tonerna av Carl Sjöberg.

Carl-Fredik Tohver och ackompanjatören Lotta Larsson

Vi som var närvarande på ”Stallet” som fick förmånen att lyssna på Carl-Fredrik Tohvers tenorstämma instämmer till fullo i Martin Öhmans-stipendiets jurys utlåtande.

Lyssna på Carl-Fredrik Tohver, inspelat vid medlemsträffen den 4 oktober 2014 genom att klicka på länkarna:

Ah! mes amies quel jour de fête! ur Regementets dotter av Donizetti

Un’ aura amorosa ur Così fan tutte av Mozart

Länk till Carl-Fredrik Tohvers hemsida

Till minnet av Licia Albanese 1909-2014

Kjell Olsson, styrelseledamot i sällskapet, berättade om den nyligen avlidna sopranen Licia Albanese som avled den 15 augusti i år 105 år gammal och var en av de sista stora motspelerskorna som Jussi hade. Hon var berömd främst för sina intensiva tolkningar av Verdi- och Pucciniroller och var en s.k. lyrisk sopran.

Albanese var som Jussi knuten till en av världens största artistagenturer Columbia Artist Management och sjöng 1946-59 tillsamman med Jussi 15 gånger på Metropolitan- och San Francisco-operorna, i La Bohème, Manon Lescaut och Tosca.

De gjorde också flera skivinspelningar tillsammans bl.a. den berömda inspelningen i Rom 1954 av den kompletta Manon Lescaut med Albanese som Manon, Robert Merrill som Lescaut och Jussi som Des Grieux.

Albanese var en av Jussis favoritsopraner. Han älskade att sjunga just Manon Lescaut och Bohème med henne och hon blev en verkligt god vän med Jussi och Anna-Lisa. Hon hade samma temperament som Jussi. Lugn och stilla för det mesta för att plötsligt kunna ilskna till, precis som Jussi. Då kunde det verkligen braka loss.

De var ett vackert par som passade mycket bra ihop på scenen- utom att de var av samma längd, vilket inte är alldeles oväsentligt för det sceniska uttrycket, passade deras röstfärg och temperament ihop.

Licia (Felicia) Albanese föddes i Bari, Italien 1909 och debuterade hon som 25 åring 1934 på Teatro Lirico i Milano i Madame Butterfly, där hon som hade huvudrollen blev sjuk i första akten och Licia fick hoppa in i andra akten som Cio-Cio-San och gjorde det så bra att hon fick engagemang på La Scala och Covent Garden och andra europeiska operahus.

Albanese lämnade Italien och Europa för New York 1939 för att 1940 göra sin debut på Met som Cio-Cio-San i Madame Butterfly en roll hon skulle mer än 300 gånger under sin karriär. Hon förknippas i första hand med Metropolitanoperan eftersom hon 1940-1966 (26 år) gjorde över 400 föreställningar där och fortfarande har rekordet att 87 gånger gjort rollen som Violetta i Verdis La Traviata. Dessutom roller som Mimi i La Bohème, Manon i Manon Lescaut m.fl.

Hon var också mycket verksam på San Fransiscooperan och gjorde, under åren 1941-1961, 22 roller i 120 föreställningar.

I princip avslutade Albanese sin karriär 1966 och gav sedan Masterklasser runt om i världen och grundade 1974 Licia Albanese-Puccini Foundation för att stödja unga sångare.

Licia Albanese var liten till växten men behärskade scenen, kristallklar röst, tydligt diktion, grundligt skolad som en lyrisk sopran, var verkligen den sjungande skådespelerskan med sin intensiva dramatiska framtoning och tolkning av sina roller.

Ett par veckor efter Jussi Björlings jordfästning publicerades en personlig artikel av Licia Albanese I The New York Times (2 oktober 1960):

Med Jussi Björlings död har musikvärlden förlorat en stor sångare och en stor vän. Vi sjöng tillsammans i 14 år, första gången i La Bohème 1946. En mera omtänksam kollega är omöjligt att tänka sig. Han var alltid charmerande och hjälpsam och förlorade aldrig sitt sinne för humor.

Jag vet ingen som fyllde ett rum med mera solsken än han gjorde, och varje gång han kom till mitt hem med sin hustru på lunch eller middag berättade han sina underbara historier och avslutade alltid med att sjunga för oss svenska och neapolitanska sånger som han sjöng från hjärtat. Han behärskade stilen hos Gounod, Verdi och Puccini till fulländning och den ömhet som genomsyrade hans roller kommer alltid att finnas i mitt minne.

Albanese gjorde över 1000 föreställningar och 48 roller. Vi som Jussi-fans minns väl henne mest som när hon sjöng med Jussi framför allt i Manon Lescaut.